Fascism, judar och klasskamp

Forum för levande historia är en svensk myndighet som etablerades 2002 av Göran Perssons regering, på samma organisatoriska nivå som Skatteverket.

På websaijten www.levandehistoria.se beskrivs Forum för levande historia:
”En kunskaps- och kulturinstitution som saknar direkt motsvarighet någonstans i världen. Forum för levande historia ska arbeta konkret och långsiktigt med att på olika sätt fördjupa kunskapen om brott mot mänskligheten så som folkmord och förföljelser, både om det som har skett i historien och det som pågår idag. Forum för levande historias mål är att stärka människors vilja att verka för allas lika värde och rättigheter.”

För att förverkliga sitt mål har Forum två huvuduppgifter, förklarade direktören Heléne Lööw i Dagens Nyheter i juni 2002 - att sprida kunskapen om Förintelsen d v s nazisternas mord på judarna, och att forska i ”kommunismens brott”.

Forum har ordnat en del seminarier i det sistnämnda ämnet för lärare och elever i det svenska utbildningsväsendet. Men dess största utbildningsprojekt har sin utgångspunkt i en bok som tidigare sponsrats av Perssonregeringen, ...om detta må ni berätta...en bok om Förintelsen i Europa 1933-1945 (kallad Förintelseboken).

Fascism är en specifik form av kapitalism
Den som läser Förintelseboken kan lätt få intrycket att nazismen var främst en antisemitisk rörelse. Detta är en mycket farlig förvrängning av historien.

De viktigaste aspekterna av fascism är att detta är en specifik historisk form av kapitalism och att dess huvudkomponent är antikommunism, eller antibolsjevism, som man ofta sade på 1920-talet. Fascismens huvudfunktion är att främja och upprätthålla en imperialistisk expansion. Distinktionen mellan ”kapitalism, fascism och kommunism” som förekommer ofta i allmänna diskussioner är således helt falsk.

En anonym amerikan poängterade en gång att ”fascismen är kapitalismen med vantarna av”. Han hänvisade förmodligen till den på 1930-talet vanligt förkommande karikatyren av kapitalisten i frack, cylinderhatt och silkesvantar.

Den första fascistiska rörelsen bildades av Benito Mussolini i Italien tidigt på 1920-talet. Antisemitism spelade praktiskt taget ingen roll i dess program. Det kan noteras att Mussolini hade en judisk älskarinna i 25 år. Rörelsen uppstod vid en tid då ekot från den ryska revolutionen spred sig över Europa, till borgarnas förskräckelse. I ett telegram till Washington 1919 varnade USA:s ambassadör i Italien att en ”bolsjevistisk situation” höll på att utvecklas där.
I turbulensen efter Första världskriget fanns allvarliga konflikter mellan olika borgerliga fraktioner, mellan storkapitalet, storgodsägarna, småföretagarna och småbönderna. Konflikterna ledde till politisk instabilitet. Mussolinis historiska uppgift var att ena dessa fraktioner kring en gemensam sak – deras hat och fruktan för kommunismen.

Efter Första världskriget visade Tyskland ett liknande mönster som Italien, fast mera komplext eftersom det tyska samhället var betydligt mer industrialiserat. Den kontinuerliga instabilitet som drabbade efterkrigstidens Weimarrepublik återspeglade konflikten mellan olika fraktioner inom ägarklasserna.
T ex ville de tyska storgodsägarna ha låga eller inga tullavgifter på importen av stål och jordbruksmaskiner, men höga avgifter på import av spannmål och andra jordbruksprodukter. De mäktiga tyska stålindustrialisterna ville tvärtom. Småföretagarna rasade mot storindustrin, som höll på att konkurrera ut dem med billigare produkter. I likhet med småbönderna var småföretagarna ursinniga på bankerna, som mjölkade dem på pengar med vad man uppfattade som orättvist höga räntor.

De småborgerliga använde t o m ordet ”socialism”, som för dem huvudsakligen betydde en statlig bank med låga utlåningsräntor och statlig kontroll av storföretagen och storgodsägarna. Det var för att vinna deras stöd att Hitler kallade sitt parti för ”nationalsocialistiskt”.

I likhet med Mussolini enade Hitler dessa fraktioner kring ett antikommunistiskt program. Men han lovade småborgerligheten hjälp på ett sätt som ibland oroade storkapitalisterna. Han måste därför vid upprepade tillfällen övertyga dem om att allt skulle ordnas efter maktövertagandet. Han lyckades i den grad så att efter 1923 fick hans parti en ständigt växande ström av pengar från de tyska industriledarna. Utan detta stöd skulle nazisterna aldrig ha nått fram.
Kapitalets finansiering av nazistpartiet nämns inte i Förintelseboken.

Anhängarna till den s k vänsterflygeln inom nazistpartiet mördades 1934, och efter maktövertagandet förklarade Himmler för småborgarna att det skulle vara ”samma affärer som vanligt”. Alltså inga åtgärder skulle vidtas mot storkapitalet.

Judarna som bärare av den bolsjevistiska smittan
I Tyskland hade judarna assimilerat sig i samhället i ganska hög grad och tjänstgjorde även i den tyska armén som officerare. Men det fanns en tradition av antisemitism bland tyska s k intellektuella, och antisemitiska organisationer hade vuxit fram under andra hälften av 1800-talet.

Enligt Franz Neumann i Behemoth, the structure and practice of National Socialism (1933-45, Harper and Row, New York, 1963) var de flesta tyska poeter och “tänkare” medvetna eller omedvetna antisemiter, med undantag för Lessing, Goethe, Schiller och Hegel. Denna tradition går tillbaka till Martin Luther, som enligt Naumann var ”den förste uttalade och passionerade antisemiten” i Tysklands historia.

Neumann skriver att det fanns tre mycket motsägelsefulla huvudtema i de tyska antisemitiska skrifterna:
• Judaism är detsamma som kapitalism
• Judarna är ledare för den marxistiska rörelsen
• Judarna leder en världsomfattande sammansvärning för att förinta den ”ariska rasen”. Inom denna sammansvärning är vissa judar kapitalister, andra marxister.

Nazisterna spelade på dessa tema på ett väldigt skickligt sätt, med varierande emfas efter tillfällen och åhörarna. Men efter maktövertagandet blev småborgarna besvikna. Den 8 maj 1935 beklagade sig Frankfurter Zeitung över att ”arianiseringen”, alltså beslagtagandet av judars egendom, var till fördel för storkapitalet men inte småborgerligheten. Enligt Naumann var arianiseringen en ”kraftig stimulans till kapitalkoncentration och monopol”.

Det oftast förekommande angrepp på judarna från Hitler var att de var bärare av den bolsjevistiska smittan. ”De judiska marxisterna vänder arbetarna mot bourgeoisien”, förklarade han.

Hitler var inte ensam om sin uppfattning. Det framgår av nedanstående något hysteriska text från artikeln ”Sionism mot bolsjevism - En kamp för det judiska folkets själ”, skriven av en ledande representant av den brittiska överklassen i Illustrated Sunday Herald den 8 februari 1920 (benämningen Spartakus-Weishaupt hänvisar till en frimurare i Bayern sent på 1700-talet):

”En del människor tycker om judar, andra gör det inte. Men ingen som reflekterar över saken kan tveka om att de är den mest formidabla och märkvärdiga ras som någonsin har förekommit i världen.”

Goda och dåliga judar
”Konflikten mellan det Goda och det Onda som ständigt utkämpas inom mänsklighetens själ har aldrig varit så intensiv som inom den judiska rasen. Det finns inget starkare eller mer fruktansvärt exempel av mänsklighetens tvåfaldiga natur. Vi är skyldiga judarna det etiska system på vilket hela vår existerande civilisation har byggts ur spillrorna av det romerska riket.”

”Och det kan mycket väl vara så att denna häpnadsväckande ras håller på att producera ett annat moraliskt och filosofiskt system, lika ondskefullt som kristendomen är godartad, ett system som om det inte stoppas på ett oreparabelt sätt skulle omintetgöra allt vad kristendomen har möjliggjort. Det verkar nästan som om Kristi lära och Antikristi -lära blev bestämda att ha sitt ursprung hos ett enda folk, och att denna mystiska och hemlighetsfulla ras valts för de högsta uttrycken för både det gudomliga och det djävulska.”

”I vår ödesdigra tid finns tre politiska huvudbegrepp bland judarna, av vilka två är i hög grad gynnsamma och hoppfulla för mänskligheten, medan det tredje är absolut fördärvligt.” (Författaren hänvisar till ”nationella judar”, alltså goda judar som deltar i samhället i de länder där de bor, och också är religiösa.)

”De nationella ryska judarna har spelat en ärofull och framgångsrik roll i det ryska nationella livet. Som bankirer och industrialister har de ihärdigt främjat utvecklingen av Rysslands ekonomiska resurser /…/ samt varit bland de starkaste upprätthållare av vänskapen med Frankrike och Storbritannien.”

Internationella judar
”I våldsam motsättning mot den goda judendomen reser sig de planer som de internationella judarna smider. Anhängarna av denna lömska samling kommer för det mesta från de olyckliga befolkningarna i länder där judar förföljs på grund av sin ras. De flesta, om inte alla, har gett upp sina anfäders tro och skiljt sina sinnen från alla andliga förhoppningar om ett liv efter detta.”

”Denna rörelse bland judarna är inte ny. Från Spartakus-Weishaupts dagar till Karl Marx, och vidare till Trotsky (Ryssland), Bela Kun (Ungern), Rosa Luxemburg (Tyskland) och Emma Goldman (USA) har rörelsen hela tiden vuxit – denna världsomspännande konspiration för att störta civilisationen och i stället återuppbygga ett samhälle baserat på bromsad tillväxt, avundsjuk illvilja och omöjlig jämlikhet. Den spelade en tydligt igenkännbar del i den tragedi som kallas den franska revolutionen. Den har varit källan till varje undergrävande rörelse under 1800-talet. Och nu har till slut detta gäng med udda personligheter från de europeiska och amerikanska storstäderna hängt sig fast vid det ryska folkets hår och i praktiken blivit de obestridda härskarna över detta enorma imperium.”

Judiska terrorister
”Man kan inte överdriva den roll som dessa internationella och för det mesta ateistiska judar spelade i skapandet av bolsjevismen och den ryska revolutionen. Denna roll är mycket stor och sannolikt är den tyngre än alla andra. Med det anmärkningsvärda undantaget för Lenin är majoriteten av ledarna judar. Dessutom kommer huvudinspirationen och drivkraften från de judiska ledarna. Exempelvis är Tjitcherin, en ren ryss, ställd i skuggan av Litvinoff, hans officiella underordnade. Inflytandet som Bukharin, Lunacharski och andra ryssar har kan inte jämföras med den makt som utövas av Trotsky eller Zinoviev, diktatorn i Petrograd, Krassin eller Radek – samtliga judar. I de sovjetiska institutionerna är judarnas dominerande ställning ännu mer häpnadsväckande. En tydlig och rent av ledande roll i det terrorsystem som tillämpas av de Extraordinära kommissionerna mot kontrarevolution har spelats av judar, och i vissa anmärkningsvärda fall av judinnor.”

”Samma onda ledarskap utövade judarna under den korta period av terrorism som Ungern upplevde under Bela Kun. Samma fenomen har setts i Tyskland, i synnerhet i Bayern, där detta vansinne har tillåtits drabba det tyska folket i dess tillfälliga nedslagna tillstånd. I alla (sic!) dessa länder har det förekommit icke-judar som är precis lika hemska som de värsta judiska revolutionärerna, men den roll som de sistnämnda har spelat är häpnadsväckande med tanke på deras ringa andel av befolkningen.”

Ett hem för judarna
”I våldsam motsättning till den internationella kommunismen står däremot sionismen, en överlägsen och imponerande nationell idé för juden. Det har blivit den brittiska regeringens lott, som ett resultat av erövringen av Palestina, att få möjligheten och ansvaret att säkerställa ett hem för den judiska rasen från hela världen.”

”Palestina är naturligtvis alltför litet för att ta hand om mer än en bråkdel av den judiska rasen. På Jordanflodens stränder kunde emellertid mycket väl i vår livstid upprättas en judisk stat under den brittiska kronans beskydd, som kunde rymma tre eller fyra miljoner judar – en världshändelse som, ur varje synvinkel, skulle vara till fördel för och ligga i det brittiska Imperiets verkliga intressen.”

Författaren till ovanstående var The Right Honourable Winston S. Churchill.

Strax efter den ryska revolutionen hade börjat utropade han i det brittiska parlamentet att ”bolsjevismen måste strypas i sin vagga”. Han var en av initiativtagarna till Interventionskriget, då militära insatsstyrkor från 14 kapitalistiska stater intervenerade i det unga Sovjetunionen 1919.

Detta krig pågick ännu när Churchill skrev artikeln. Vissa kretsar inom den europeiska överklassen hade börjat tvivla på om den militära interventionen skulle lyckas. Churchill förklarade att utan ”hjälp” från Väst skulle kontrarevolutionen misslyckas totalt.

De ryska industri- och jordbruksarbetarna lyckades driva bort invasionsstyrkorna 1921. Enligt Encyclopedia Britannica dog mer än tio miljoner människor i kriget – av våld, sjukdom och svält. Över 100.000 judar dödades i en pogrom i Ukraina under Västvärldens välvilliga åsyn.

Dagens Nyheter rapporterade om en konferens i Stockholm i januari 2000 som ingick i regeringens projekt Levande historia och där man behandlade förföljelsen av judar i Ryssland och den påstådde förföljelsen i Sovjetunion. Inget nämndes om pogromen i Ukraina.

Klasskampen måste döljas
Innan vi diskuterar hur propaganda om de judiska bolsjevikarna används för att dölja sanningen om klasskampen så är det på sin plats med ett par ord om borgarnas selektiva syn på terror.

Då Churchills artikel publicerades hade drygt ett år gått sedan Rosa Luxembourg och Karl Liebknecht mördades av några tyska arméofficerare, medlemmar i Freikorps som organiserats av bl a de tyska socialdemokraterna för att bekämpa kommunisterna. Det var bara några månader efter det att de sista Freikorps hade lämnat Baltikum, dit de skickats för samma ändamål. Mord och plundring var deras vanligaste taktik.

Emellertid ingår dessa verksamheter inte i Churchills och de andra borgarnas definition av terror. Inte heller omfattas slakten av 100.000 tyska bönder, påhejad av Martin Luther, eller mord på franska arbetare efter Pariskommunens fall. Faktum är att överklassens representanter kan döda hur många civila som helst utan att bli stämplade som terrorister, vare sig i Guatemala, Irak, Indonesien eller något annat land.

Men det är herrarna Hitlers och Churchills propaganda om onda judar som sprider kommunismen som är en av de viktigaste punkterna. Drivkraften i den kommunistiska rörelsen är att arbetarna blir medvetna om sin klasstillhörighet och att konflikten mellan denna klass och borgarklassen är både oundviklig och avgörande för samhällets utveckling.

Underförstått i propaganda om de judiska smittbärarna är att det inte finns någon arbetarklass, bara ett ”folk” som passivt och glatt finner sig i vad deras upplysta sekulära och religiösa ledare har bestämt. Tyvärr finns faran att detta folk kan bli byte för avundsjuka ”udda personligheter”.

När Churchill påstår att dessa har på något vis ”hängt sig fast vid det ryska folkets hår” förnekar han miljontals människors medvetna ansträngningar och hela den enorma rörelse som efter åratals av kamp ledde fram till historiens första framgångsrika socialistiska revolution.

Churchills och Hitlers förfalskning av historien har spelat en central roll i den borgerliga propagandan och är en omedveten återspegling av deras eget upphöjande av ledarkulten. Naturligtvis vill de försvara den rådande ordningen under kapitalismen, där en försvinnande liten minoritet kontrollerar alla system för produktion och distribution. Att öppet erkänna klasskampens verklighet vore att börja undergräva sina egna positioner.

Churchill broderade på samma tema i en artikel som publicerades 1938 i den dåvarande stora amerikanska tidskriften Colliers nästan precis ett år innan Tyskland angrep Polen. I denna artikel erkände Winston att Mussolini och Hitler i och för sig vara diktatorer men lovordade dem för att de hade räddat ”sitt folk” från det fruktansvärda hotet från bolsjevismen. Kanske mest anmärkningsvärd är hans förklaring att fascismen föddes ”ögonblickligen” i Italien för att bekämpa bolsjevismen därför att ”statens polis och militär verkade vara maktlösa och ryggradslösa”.

Bland de många av samhällets pelare som följde samma linje fanns David Lloyd George, tidigare liberal premiärminister i Storbritannien. I underhuset den 28 november 1934, två år efter Hitlers maktövertagande, nesvarade han de vänsterledamöter som ville fördöma nazisterna:

"Inom kort, kanske ett år eller två, kommer konservativa människor i detta land att betrakta Tyskland som bålverket mot kommunismen I Europa. För bara två eller tre år sedan sade en ledande tysk statsman till mig ’Jag är inte rädd för nazismen, utan för kommunismen, och om kommunister tar över i Tyskland kommer Europa att följa’... Låt oss inte hastigt fördöma (Hitlers) Tyskland. Vi kommer att välkomna Tyskland som vår vän”.

Än idag förmedlar massmedia mytologin om att det skulle ha varit en liten grupp desperata och principlösa bolsjeviker som genom hänsynslöst våld lyckades ta makten över det väldiga tsarriket. Tydligen var det så att ett par hundra av dessa skurkar lätt kunde tvinga miljontals dumma ryska arbetare att ge sig i strid inte bara med de ryska kontrarevolutionära styrkorna utan också driva bort Västvärldens invasionstrupper. Senare genom hot och tortyr skulle de ha tvingats att utkämpa krig i fyra år mot fascisterna.

Det finns många paralleller med detta, inte minst i sydstaterna i USA. Både före och efter avskaffande av slaveriet 1863 hade överklassen där – och även i nordstaterna – ideligen berättat om att ”våra negrer är mycket nöjda med sina liv, det är bara dom där uppviglarna från New York som kommer hit ner och muckar gräl”.

Ett annat exempel är propagandan i det krig mot Irak som fortfarande pågår, där enligt Pentagon och vissa inom den s k vänstern 135.000 amerikanska soldater (snart 150.000) skulle hållas i schack av ett begränsat antal muslimska fanatiker från andra länder. Att det i verkligheten rör sig om en nationell motståndsrörelse mot den kriminella ockupationen, det är inget att bry sig om.

Forum för levande historia sprider desinformation
På ett liknande sätt som Hitler och Churchill sprider Forum för levande historia en bild av fascismen där det viktigaste utelämnas, nämligen att fascismen var och är en form av kapitalism, att den främjar imperialismen och att den i grund och botten är en antikommunistisk rörelse.

Genom att reducera fascismen till antisemitism bidrar Forum till att förblinda människor mot den fascism som utvecklas idag. Exempelvis är upphörandet av den traditionella borgerliga demokratin ett av fascismens främsta drag. Detta sker i vår tid genom EU, IMF, WTO, Nato och andra ”globala” organisationer. Men enligt Forum kan detta inte vara någon form av fascism, ty dessa organisationer är inte antisemitiska.

Sionister som imperialismens redskap

Den andra viktiga punkten i Churchills artikel är presentationen av sionisterna som räddare för det judiska ”folket” och påpekandet att ”en judisk stat under den brittiska kronans beskydd, som kunde rymma tre eller fyra miljoner judar skulle vara till fördel för och ligga i det brittiska Imperiets verkliga intressen”.

Redan för Första världskriget hade Churchill och andra inom den brittiska överklassen insett att tillgången till olja var en absolut förutsättning för det brittiska imperiets existens – ett imperium som var byggt på sjöhandel och en stor flotta som kunde kontrollera världens sjöleder.

Britterna hade etablerat en stark position i Mellanöstern under andra hälften av 1880-talet, vilken ytterligare befästes när de fick mandat över Palestina från Nationernas förbund. Förhandlingar om detta mandat var på gång när Churchills artikel publicerades i Sunday Herald.

Churchill insåg att en judisk stat under sionisterna skulle vara ett utmärkt redskap för att hjälpa kontrollera tillgången till olja i Mellanöstern. Britterna hade 1916 ingått det hemliga Sykes-Picot avtalet med Frankrike. Genom avtalet delade man upp det tidigare ottomanska imperiet i zoner som de två länder skulle kontrollera. Man upprättade de nuvarande irakiska gränserna och styckade av och skapade Kuwait, vilket gav upphov till den konflikt som mynnade ut i Gulfkriget 1991.

Under 1920-talet revolterade folket i den nya Irak mot den brittiska ockupationen. För att slå ner motståndet gav Churchill order om att byarna skulle bombas med giftgas, vilket gjordes.

Strategin med användning av sionister i imperiets intresse tillämpades under den omfattande palestinska revolten 1936-1939. Palestinier gjorde motstånd dels mot det brittiska mandatet över deras land, dels mot sionisterna, som redan då stal mark som brukades av palestinier. Britterna rekryterade judar som polis och soldater, tränade dem och bildade sionistiska förband. Detta var en orsak till att Israel 1948 hade den största, bäst tränade och bäst beväpnade armén i Palestina – tvärtemot den rådande mytologin som avbildar Israel som en svag David, hotad av den starka arabiska Goliat.

Redan under 1980-talet hade sionisterna insett att de aldrig kunde upprätta en varaktig judisk (teokratisk) stat i Palestina utan skydd från en stor västerländsk makt. De försökte med britterna och tyskarna i många år, och under Första världskriget uppvaktade t o m kejsar Wilhelm och bjöd ut sig som en tysk koloni.

Efter Tysklands kapitulation 1918 satsade sionisterna på britterna. Efter 1945 blev Storbritannien deras tillfälliga fiende fram till att de utropade Israel som stat. Efter många turer blev USA sedermera Israels beskyddare, huvudsakligen av samma skäl som britterna hade1920.

Vi återkommer till denna utveckling vid ett senare tillfälle.

PC