DDR var annorlunda

”Die DDR war anders” är titeln på en tysk bok som utkom år 2002. Med titeln avses att DDR var annorlunda än västtyska Förbundsrepubliken och annorlunda än den i dag beskrivs i böcker, tal och media.
Boken vill ge en ”kritisk värdering av DDR:s sociala och kulturella institutioner”. Sådana böcker ligger inte i travar långt framme på bokhandelsdiskarna. Man hittar dem eventuellt som boktips i någon vänstertidning.
Boken sammanfattar forskningsresultat från ett samhällsvetenskapligt institut vid Freie Universität i Berlin. Där gjordes under 1990-talet ”En kritisk analys av det tyska enandet”. Äldre och yngre forskare med en västtysk biografi tillsammans med äldre och yngre kollegor med östtysk biografi kände sig utmanade av den vrångbild av DDR som Kohlregeringens Enquete-kommission hade skapat. Kommissionen hade fått direktivet att avslöja DDR som ”orättsstat”. Enligt författarna blev facit att DDR-medborgarna har blivit berövade sin historia, att de har blivit behandlade enligt kolonialistisk praxis och att nedvärderingen har använts för att legitimera västtyska förhållanden.

Med handen och hjärnan
Bokens första kapitlet tar sig an den polytekniska principen i DDR:s skolsystem. Barnen gick i en sammanhållen tioårig skola som kombinerade intellektuellt och fysiskt arbete. Redan grekiska pedagoger hyllade en ideal där utbildningen av hjärna och hand var en förutsättning för en allsidig personlighet. Genom polyteknisk undervisning, produktivt arbete och fadderskap mellan skola och företag växte förståelse för arbetslivet och respekt för den arbetande människan. Författaren anser att kunskap om reala processer inverkar på personlighetsutvecklingen och skapar förutsättningar för ett demokratiskt förhållningssätt i samhället.
När det gäller fel och brister på området nämns att monotona arbetsplatser kunde upplevas som mindre stimulerande och att det hände att lärarna i skolan inte knöt an till elevernas erfarenhet från arbetslivet.
Efter en kort resumé över tillståndet i de gamla västtyska delstaterna sägs att den polytekniska didaktiken där efter några blygsamma försök än så länge ”står kvar som en ruin i det tyska bildningslantskapet”.

Bildkonsten
Boken har två utgivare: Fritz Vilmar (väst) och Stefan Bollinger (öst). Det är Vilmar som gör en genomgång av den förkättrade bildkonsten i DDR som brukar bespottas som propagandakonst med uppgiften att förhärliga arbetar- och bondestaten. Han jämför den konkreta realistiska gestaltningen av människan och hennes miljö med den dominerande abstrakta konsten i väst och undrar varför man ska kasta ut människan ur konsten när man efterlyser henne i alla andra sammanhang. Han slår ett slag för det han kallar ”en avancerad realism” i DDR som hos sina bästa representanter är intelligent, filosofisk och sensibel och speglar växtvärk och spänningar i samhället. Boken innehåller 16 konstbilder i färg som illustration av analysen.
Många konstintresserade i Tyskland minns utställningen i Weimar det år staden var europeisk kulturhuvudstad. Där presenterades konst från Tredje riket sida vid sida med konst från DDR som ”estetiska sopor”. Det finns ”abstrakta sopor” och ”realistiska sopor”, säger Vilmar men anser att det bästa i den östtyska bildkonsten är en framtidspotential. Han efterlyser ett museum för DDR-konst. Intressant hans beskrivning hur CIA efter kriget har främjat den abstrakta konsten med utställningar och konsttidskrifter. ”Den nonfigurativa konsten var en möjlighet att kringgå uppgörelsen med krigets fasor. Man kunde…undvika historien.”

Arbetslivet som livets centrum
Här bygger författaren på fakta från den första representativa undersökningen bland anställda i östra Tyskland som gjordes 1995. Hans tes är att lägre räntabilitet hos DDR-företagen jämfört med västtyska inte bara hade att göra med lägre teknisk nivå eller planeringsmissar utan i stor utsträckning med företagens socialpolitiska uppgifter inom hälsovård, bostadsförsörjning, barnomsorg, kvinnornas sociala och yrkesmässiga främjande, eller inom arbetsrätten där mindre konflikter löstes i ”konfliktkommisioner”.
Undersökningen från 1995 gällde också medbestämmande. Svaren från arbetarna, tjänstemännen och cheferna jämförs och ger bevis för fackets inflytande på premier, semesterplatser, daghem, kolloplatser och lägenheter- även på uppsägningar då sådana förekom. Däremot bedömdes inflytande på arbetsmiljö och produktionsplaner som ringa.

Återvinning
Ett kapitel ägnas återvinningssystemet SERO. Född ur nödvändigheten att efter kriget och i ett råvarufattigt land ta vara på allt växte ett kombinerat system av inlämningsställen, containerplatser och mobila insamlingsstationer. En del organiserades av samhället (t.ex. skolor) och det bedrevs ett intensivt opinionsarbete så att sekundärråvaror i imponerande omfattning kunde återvinnas. Efter 1989 roffade de tyska sophanteringsjättarna snabbt åt sig godbitarna i DDR:s sophantering. ”De förstörde SERO-systemet…och spolierade chansen att lära sig ett fungerande system för en gemensam framtid.”

Civillagstiftning
”Innehåll och språkbruk i civillagstiftningen förtjänar emellertid beaktning och granskning av det värde som skulle kunna ingå i en ny civillagstiftning för Förbundsrepubliken vilken i sin tur skulle kunna resa anspråk på att bli en förebildlig lagbok i europeisk ram.” Så skriver kapitlets författare som i DDR var vice chefredaktör för Berliner Zeitung och som - efter många politiska turer- fick uppdraget att klä den nya lagen i en lättfattlig språkdräkt. Den i dag i Tyskland gällande Bürgerliches Gesetzbuch (BGB) förkunnades 1895 av kejsare Wilhelm II. För rättvisans skull bör sägas att den i delar är ersatt av modernare lagar. Dess 2 400 paragrafer krymptes i DDR under en bearbetningsprocess på 23 år till 480 paragrafer. Dessa handlar om medborgarnas rättigheter och plikter i vardagen, som konsumenter i vidaste bemärkelse liksom om rättsrelationer dem emellan.
DDR:s civillagstiftning var inte milsvid långt borta från BGB utan beskrivs som ”en moderniserad förenkling”. Den accepterades av befolkningen ”som lättfattligt, medborgarnära och som ett i många paragrafer även medborgarvänligt eller, rättare sagt, konsumentvänligt lagverk”.

Bland de signifikativa exemplen för DDR:s sociala och kulturella institutioner som boken tar upp finns även en beskrivning av jordbrukspolitiken med kooperativ djurskötsel och växtodling. Och det finns ett kapitel om flerläkarstationer (polykliniker) som hälsopolitisk modell.
I en kompletterande del på 300 sidor, som inte är utgiven i bokform, behandlas ytterligare ”bortglömda” eller ”undanskuffade” samhällsområden som: Förskolefostran och sociala inrättningar för ungdomar; Större självständighet för kvinnor i DDR; Medbestämmande i universitetsinstitut; Yrkespedagogisk vuxenutbildning; Erfarenheter med plan och marknad i DDR; DDR-sociokultur; Kritisk litteratur i DDR, Musik underifrån; DDR i aktuella skolböcker.

Jag vill avsluta genomgången med några egna kommentarer.
- Jag betraktar boken som något av ett genombrott i den totala nedvärderingen som det officiella Tyskland har lyckats skapa -talet av sina nya delstater. på 1990 Författarna är kompetenta forskare. Här är äntligen kommunism-forskning inte antikommunism-forskning.

- Det är stimulerande att läsa kritiska analyser där problem och misslyckanden inte förtigs för de kan ändå inte skymma utan snarare utveckla den positiva substansen. Det känns smärtsamt att behöva konstatera att det hade behövts denna öppenhet när DDR fortfarande existerade.

- Författarna omhuldar tesen att man borde ha fört över det bästa i DDR-samhället till det enade Tyskland. Alltså att ta det bästa från varje sida och skapa något nytt. Det är en illusion. Så gott som allt som beskrivs som DDR-verklighet förutsätter samhällelig egendom av produktionsmedlen, förutsätter ekonomisk demokrati. Ett land måste styras av en politisk vilja i de arbetande människornas intresse (under beaktande av ekonomiska villkor) och inte av marknadskrafterna. Under ändrade politiska förhållanden däremot kommer DDR-modeller absolut att ha en framtid.

- Bokens förtjänst är den väldokumenterade analysen av ett 15-tal sociala och kulturella samhällsområden i DDR. Författarna distanserar sig emellertid redan på första sidan från det politiska systemet som skapat denna socialistiska verklighet. Forskare måste alltså under de rådande omständigheterna i Tyskland i dag göra en pudel för att inte riskera sitt anseende inom universitets- och forskarvärlden. Efter avståndstagandet följer dock en rad resonemang som visar att man försöker förstå DDR utifrån dess egna förutsättningar. Jag som själv har bott i det landet kan inte förstå hur helheten ska ha varit dåligt om så många delar har varit så bra. Det är ju samma samhällsidé som ligger bakom allt.
När ”vänstern” sätter betyg på DDR och andra socialistiska stater tycks den ha glömt alla försvårande historiska omständigheter för framväxten av en ny samhällsordning. Abstrakta borgerliga demokratibegrepp blir odugliga verktyg.

Barbara Brädefors

Stefan Bollinger / Fritz Vilmar (utgivare)
Die DDR war anders.
Eine kritische Würdigung ihrer sozialkulturellen Einrichtungen
Edition Ost im Verlag Das neue Berlin 2002
251 s.
Översättningar av citat är mina egna.