Vänsterpartiets kris

När C H Hermansson i TV analyserade orsakerna till dagens problem inom vänsterpartiet påstod han att de började med APK:s tillkomst 1977.
Detta påminner om den kända taktiken som tjuven använder när han flyr brottsplatsen och skriker: ”Ta fast tjuven!” för att avleda uppmärksamheten från sig själv.
Utvecklingen bort från det kommunistiska partiet och dess ideologiska grunder inleddes just av C H i början på 1960-talet när han drömde om att skapa ett socialistiskt folkparti efter mönster från grannlandet Danmark.
Partiets historia, tidigare verksamhet och ideologiska bas skulle kastas över bord.
Alla kontakter med de socialistiska broderpartierna skulle avbrytas – i alla fall officiellt. I Sverige dominerade avståndstagandet från de socialistiska länderna bilden, men för att hålla partiet intakt och också kunna suga upp de medlemmar som var ”röda” och fortfarande kände sig som kommunister, bevarade man relationerna, om än i största möjliga tystnad.
Det är denna politik som nu avslöjas, när högerkrafterna ser sin stund kommen för avgörande angrepp mot allt som kallar sig vänster.
Facit är – inte oväntat för oss – att det inte fungerar med politiskt och ideologiskt dubbelspel. I den konkreta debatten om vänsterpartiets förflutna och tidigare kontakter till kommunistiska partier betalar Ohly för den politik som Hermansson lade grunden för i Sverige och som Lars Werner flitigt spann vidare på.

Sedan tränger sig verkligheten på också i ett vänsterparti som säger sig har högt i tak och plats för många olika ideologier. Ett parti kan bara agera utifrån en gemensam ideologisk plattform. Det har vi lärt oss för länge sedan, mera erfarna partikamrater minns att det är en viktig lärdom i Lenins partiteori. Vänsterpartiet har lotsats att det inte behövs någon ideologisk plattform. Man ville samla både kommunister och antikommunister under samma tak. Men i politiken går det inte att vara både för och emot en sak på samma gång. Den senaste v-kongressen antog efter en längre färd högerut beslut som något mer dominerades av vänsterorienterade krafter. Detta har rört om i grytan. Vägval vänstern folk, som i sina politiska åsikter snarare påminner om socialdemokrater än vänsterpolitiker, har förlorat positioner och vill nu igen skaffa sig gehör. Naturligtvis ges de allt utrymme i media som är möjligt – vad är mer välkommet i detta samhälle än sprickor och bråk på vänsterkanten?
Ohly i sin tur förnekar problemen så gått det går – hans linje är ju att alla åsikter ska har plats i hans vänsterpartie. Både för och emot solidaritet med Kuba – hur nu det ska gå till.
Både med att han själv vill kalla sig kommunist och att samtidigt förkastar allt som kommunister har gjort i historien.
Splittring och inre motsättningar kommer att följa detta parti så länge det vill färdas utan en kompass.
Rolf Hagel