Neruda hyllas som Latinamerikas poet som utövat störst litterärt inflytande i världen. Han blev känd 1924 med "20 kärleksdikter och en förtvivlad sång" som blev en av de mest lästa poesiböckerna under förra seklet och som har sålts i över 10 miljoner exemplar. Neruda fick Nobelpriset 1971.
En av de mest lästa
Pablo Neruda föddes i södra Chile som Neftali Ricardo Reyes Basoalto.
Hans mor dog strax efter hans födsel. Fadern som var lokförade på
godståg, flyttade med honom till Temuco när han var 2 år gammal.
Ofta tog han sin son med på sina resor, så att Neruda tidigt fick
god kontakt och insyn i människornas levnadsvillkor och traditioner. Han
studerade franska och pedagogik vid universitetet i Santiago. I tonåren
träffade han Gabriela Mistral, som 1945 blev Latinamerikas första
Nobelpristagare i litteratur. Redan före tjugo års ålder hade
han publicerat ett par diktsamlingar.
Namnet Neruda antog han och förklarade själv: ”När jag
var 14 år gammal följde min far misstänksam min litterära
verksamhet. För att gömma publiceringen av mina första verser
sökte jag mig ett efternamn som var totalt oförargligt. I en tidskrift
hittade jag detta tjeckiska namn (Jan Neruda) utan att ens veta att det handlade
om en stor författare som älskades av hela folket…”
Förnamnet Pablo valde han för att de är mycket vanligt i Chile.
Diplomat
Neruda utnämndes 1927 till konsul i Rangoon i Burma och senare i Madrid
i Spanien. Till denna period hör diktsamlingen "Vistelse på
jorden" 1933. I Madrid gav han också ut tidskriften "Caballo
verde para la poesia" (Poesins gröna häst), där bl.a. Federico
Garcia Lorca medverkade.
Kommunist
Spanska inbördeskriget gjorde honom politiskt medveten och han skrev bl.a.
diktsamlingen "Spanien i hjärtat", 1937. 1939 utnämndes
han till ”konsul för de spanska emigranterna” i Paris och organiserade
räddningen av över 2 000 spanska antifascister med båten ”Winnipeg”
till Chile.
Han blev 1945 medlem i Chiles Kommunistiska Parti, utsättes för politisk
förföljelse och levde illegalt i ett årinnan han gick i exil.
Under denna tid skrev han sitt mäktiga poetiska verk "Canto general",
som handlar om den latinamerikanska kontinenten, dess flora och fauna, dess
indianska civilisationer, dess historia med krig, erövring och politiska
strider. På 1980-talet tonsattes verket av Mikis Theodorakis.
Allendes diplomat
Under 1950- och 1960-talen skrev Neruda bl.a. diktsamlingarna "Elementära
oden", 1954, och "Ännu", 1969 samt teaterpjäsen "Banditen
Murietas bravader och död", 1967. Han identifierade sig med det chilenska
folkets Unidad Popular och den socialistiska regeringen under Salvador Allende,
vars vän han var. Under alla tre valkampanjer där Allende ställde
upp som presidentkandidat har Neruda arbetat för honom. Åren 1970-1972
var han Allende-regeringens ambassadör i Paris.
Personliga minnen
Ricardo Yanes, radiojournalist under Allende-tiden, vän och medkämpe
till Allende och Neruda, minns att den folkets poet alltid träffade rätt
tonläge, inför barn likasom som inför de fattiga. Han kände
helt enkelt med dem. I ett tacktal i en skola efter att han blivit hedersmedborgare
i staden, sade han: ”Jag har aldrig sett så stora flygsvärmar.”
Inga stora ord – utan han noterade hur de fattiga hade det. Han skrev
med sitt gigantiska ordförråd om kärlek och natur, men alltid
också om jordnära ting, om tomaten, potatisen och löken om allt
som är viktigt för människorna. Ofta finns underliggande politiska
sammanhang. Ett exempel är hans ”Ode till luften”: Allt kan
göras till en vara, allt har att göra med pengar, och han ber luften
– bli inte till salu!
Han anpassade sig alltid till behoven när han uppträdde, föreläste
ofta utan honorar.
Och han var en äkta internationalist.
Pablo Neruda dog den 11 september 1973, bara elva dagar efter Pinochets statskupp
och vännen Salvador Allendes död. Han hade varit sjuk, hade hjärtproblem.
Kuppen tog hans liv, säger hans vänner. Hans fru, Matilde Urrutia,
vägrade efter hans död att liket flyttades från hans hus. Alla
som ville ta avsked från honom skulle se hur Pinochetjuntans soldater
hade ödelagt hans hus.
Neruda har aldrig dött för Chiles folk. Han är fortfarande en
integrationsfaktor bland Chiles ungdom, han finns med på alla kulturella
och politiska möten, han lever på ”penas”, de typiska
kulturcaféer där man sjunger och reciterar. Hans verk läses
åter – efter förbudstiden under diktaturen – i skolor
och i spanskundervisningen.
Folkets poet har fortfarande ett stort inflytande över Latinamerika och
världen.
Källa: NE, El Mundo, Pablo Neruda, Jag bekänner att jag levat och Unsere Zeit
