1974 införde Sverige en jämställd föräldraförsäkring som ger båda föräldrarna möjlighet att stanna hemma med barnen. Idag, 30 år senare, har den svenska föräldraförsäkringen dock inte lett till jämställda föräldraskap. I samband med barns födelse eller adoption får båda föräldrarna 240 ersättningsdagar (dvs. 8 månader) var, men den ena föräldern får överlämna 180 av sina dagar (6 månader) till den andra. Fortfarande idag tar papporna ut mindre än 20 procent av antalet dagar, trots att 2 månader är vikta enbart för fadern. Det framgår av LO:s rapport ”Mellan princip och praktik” , skriven av Anna Fransson och Irene Wennemo, publicerad den 24 april i år, där Landsorganisationen presenterar tre konkreta politiska förslag för att göra föräldraskap mer jämställda. Låt oss granska LO:s jämställdhetspolitik.
Landsorganisationens förslag är följande:
(1) införa rätten till heltidsarbete,
(2) höja taket i föräldraförsäkringen (vars nuvarande
nivå ligger på 23 000 kr.), och
(3) vika en tredjedel av dagarna för vardera föräldern samtidigt
som den resterande tredje delen förblir möjlig att överlåta.
Förslagen grundar sig på en intervjuundersökning, i vilken LO
frågar 1 000 småbarnsföräldrar hur de har delat på
ledigheten och vad som ligger bakom det valet. Denna studie saknar helt vetenskapligt
värde, och är ett exempel på hur man kan anpassa undersökningens
design i syfte att bekräfta de teorier som forskarna i förväg
besitter. Här gäller det inte att forskningen ska leda till resultat,
utan tvärtom. Studien är utformad på så sätt att
den ska kunna rättfärdiga Landsorganisationens ”objektiva”
politik. Varför skulle de annars anstränga sig för att genomföra
en undersökning vars resultat de redan ”känner till”?
Följande är en analys av den ovannämnda redogörelsen.
Rapporten inleds med författarnas syn på varför det är
ett problem att uttaget av föräldraledigheten är skevt. Å
ena sidan är det orättvist att ansvaret för barnen nästan
uteslutande ligger på mamman. Å andra sidan innebär en könsrelaterad
arbetsdelning vissa nackdelar: ”Specialisering kan vara helt rationell
om familjen ses som en enhet men med utgångspunkt från individen
blir det uppenbart att det är långt ifrån säkert att båda
parter tjänar på specialisering. Vad innebär specialiseringen
när arbetsinsatsen värderas olika? Vad händer med den ekonomiska
tryggheten vid skilsmässa i en familj där specialiseringen har inneburit
att mannen satsar på lönearbete och där kvinnan tar hand om
barn och hem?” .
Jag kan inte göra annat än att hålla med. Dessutom hävdar
författarna att det finns ytterligare ett skäl som är direkt
anknutet till arbetsmarknaden, nämligen att det ojämna uttaget ger
arbetsköparna en anledning till att ge kvinnor sämre villkor på
arbetsmarknaden. De kan räkna ut att risken för att en ung kvinna
ska vara hemma med barn är större än risken för att en ung
man ska vara det. I samband med nyanställningar kan arbetsköparen
ge mannen förtur, eller så kan kvinnan få lägre lön,
eftersom hon förväntas prioritera sitt arbete mindre än en man
hade gjort. Detta drabbar även kvinnor som inte skaffar barn.
Frågan är vad som är orsaken och vad som är verkan. Leder
den skeva föräldraledigheten till att kvinnor får sämre
förutsättningar på arbetsmarknaden, eller resulterar kvinnans
sämre förutsättningar (i form av lägre löner eller
otrygga anställningsformer) i att hon tar den största delen av ledigheten?
Vad kom först, ägget eller hönan? Författarnas åsikt
är en aning paradoxal. De medger, att kvinnans missgynnande position på
arbetsmarknaden (dvs hennes sämre förutsättningar) gör det
fördelaktigare för familjen, att modern tar ut den största delen,
eftersom familjen förlorar minst inkomster om pappan – som tjänar
mest - går till jobbet. ”Det är en ond cirkel som måste
brytas” .
Icke desto mindre är det skeva uttaget, enligt rapporten, bara en kortsiktig
lösning som endast lämpar sig på familjenivå, men som
– på samhällsnivå - ger kvinnor sämre villkor. Följaktligen
handlar det egentligen inte om någon ond cirkel, ty den största vikten
läggs på inverkan hos den ojämställda användningen
av föräldraförsäkringen. Det är det ojämna uttaget
som är den ”riktiga” orsaken.
Hela studien går ut på att upptäcka de fenomen som förorsakar
det skeva uttaget av föräldraledigheten, men man letar inte alls efter
orsakerna till kvinnans sämre villkor på arbetsmarknaden. Fransson
och Wennemo tror sig redan känna till dessa orsaker. De förutsätter
att diskrimineringen mot kvinnan på arbetsmarknaden är en effekt
av det ojämna uttaget av ledigheten och detta ifrågasätts ingenstans
i undersökningen. Vissa studier visar att män som innehar lågavlönade
- och/eller otrygga anställningar, tar ledigt lika mycket som kvinnor,
något som tyder på att dåliga arbetsvillkor är orsaken
till - och inte verkan av att man ofta tar ledigt .
I rapporten nämns det till och med att det finns undersökningar ”som
visar att kvinnans löneutveckling inte påverkas särskilt mycket
av föräldraledigheten, medan män som stannar hemma med barn får
sämre löneutveckling än män som inte är föräldralediga”
. Det är alltså möjligt, att orsaksförhållandet mellan
det ojämna uttaget och positionen på arbetsmarknaden kan variera
beroende på vilket kön det är frågan om. Frågan
är inte så enkel som LO tror, och därför borde forskarna
ha ägnat tid åt att söka efter orsakerna till kvinnans dåliga
arbetsvillkor, istället för att ta sina förutfattade meningar
för givna.
Varför har författarna handlat på det viset? Det är inte
bara det som sägs och det som utforskas som har betydelse. Att inte studera
något som ändå är relevant för undersökningens
syfte utgör också ett val. Ett passit val, men ett val i alla fall.
Även det som inte undersöks, men som kunde ha undersökts, kan
återspegla forskarens politiska värderingar.
Vad innebär att det skeva uttaget av föräldraledigheten är
den sanna orsaken? Låt oss följa LO:s införstådda resonemang.
För att göra sig av med den oönskvärda verkan (dvs. diskrimineringen
mot kvinnan på arbetsmarknaden), måste man bekämpa orsaken
(dvs. det ojämna uttaget). Man ska inte höja kvinnornas löner
till männens nivå så att det ter sig lika fördelaktigt
för familjen om fadern tar hälften av ledigheten, utan man ska tvinga
honom att ta en större del av ledigheten trots att det innebär en
större inkomstförlust för familjen. De enskilda familjerna står
i motsättning till kvinnan som samhällsgrupp, och man måste
offra familjerna (och alla dess medlemmar inklusive mödrarna) till förmån
för kvinnan som grupp.
Varför drar författarna den här slutsatsen? Varför inte
höja kvinnornas löner istället? För att det verkligen är
den skeva föräldraförsäkringen som är orsaken till
kvinnans dåliga arbesvillkor, eller för att en löneförhöjning
missgynnar arbetsköparna? Vem står mot vem? Familjerna mot kvinnan,
eller arbetsköparna mot kvinnan? Att eventuellt upptäcka, att kvinnans
dåliga arbetsvillkor orsakar den ojämnställda användningen
av föräldraförsäkringen och inte tvärtom, skulle betyda
att lösningen utgörs av en löneförhöjning, vilket strider
mot arbetsköparnas intressen. Det är vad som ligger bakom valet att
inte leta efter orsakerna till kvinnans underlägsna position på arbetsmarknaden.
Nu ska jag inte överdriva LO:s vänliga attityd gentemot arbetsköparna. Rapporten föreslår faktiskt, förutom att höja antalet dagar som inte går att överlåta, att rätten till heltidsarbete ska införas. Men inget ord om en löneförhöjning åt kvinnor! Dessutom, hur kan man garantera rätten till heltid, när man inte ens kan garantera den redan existerande rätten till arbete överhuvudtaget?
Tydligen räcker det inte med att låta bli att utforska orsakerna till kvinnans dåliga arbetsvillkor. När Fransson och Wennemo väl har bestämt sig för att endast söka efter vad som ger rupphov till föräldraförsäkringens skevhet, försöker de dölja ekonomins inverkan. De intervjuade delades upp i två grupper: den ena bestående av de familjer där pappan tog ut upp till två månaders föräldraledighet, och den andra bestående av dem, där pappan tog ut mer än två månader. Båda grupper svarade på frågan ”Varför delade ni på föräldraledigheten på det sätt ni gjorde”?, men de fick olika svarsalternativ. De familjer, vars pappor tog ut mer än två månader, hade att välja mellan följande svar:
- Praktiskt Rättvist
- Övertygelse, jämställdhetsskäl Båda föräldrarna
ska ha lika bra kontakt med sina barn
- Annat skäl
De, där papporna tog ut två månader eller mindre, hade istället följande alternativ:
- Ekonomiska skäl
- Övertygelse / attityder (t ex att mamman är viktigast för barnet
under första året)
- Ena förälders arbetsplats (t ex mandsdominerad arbetsplats, attityder
hos arbetskamrater) försvårade föräldraledighet
- Den förälder som tog ut mest ledighet har det tråkigaste /
tuffaste jobbet
- Den som tog ut mest ledighet hade inte fast anställning / studerade
- Annat skäl
Den grupp där pappan tog ut mer än två månader fick alltså svarsalternativ som sammanfattningsvis har att göra med ideologiska skäl, medan den andra gruppen hade att välja mellan skäl som hänvisade till lönen och arbetsmarknaden. Varför fick inte båda grupper samma svarsalternativ? Varför fick inte de familjer, vars pappor tog ut mer än två månader, svara på om ekonomiska skäl hade påverkat deras val? Inte i alla familjer tjänar pappan mer än mamman. Det är inte speciellt förvånande att den grupp, där pappan tog ut mer än två månader, inte svarade att de hade haft ekonomiska skäl. De fick inte chansen! Och varför? Om det visar sig att en bättre ekonomisk situation för mamman ökar sannolikheten att fadern tar ut en större del av föräldraledigheten, vore man tvungen att dra slutsatsen att lösningen består i att höja lönerna för kvinnorna.
LO tar ingen risk. Den döljer inte bara ekonomins inflytande på
uttaget av föräldraförsäkringen, utan den använder
sig även av fula trick för att motbevisa detta inflytande. Rapporten
bagatelliserar de ekonomiska skäl, när den påstår att
”med ett lika uttag jämfört med ett ojämnt blir skillnaden
för de flesta familjer inte särskilt stor i kronor räknat ...
För en familj i den andra kvartilen där pappan tjänar 18 575
och mamman 16 633 kronor per månad blir skillnaden 134 kronor i månaden
om pappan tar ut sex månaders föräldraledighet jämfört
med om han bara tar ut en månad. För familjer med högre inkomster
blir förlusten större. För en familj i fjärde kvartilen
där pappan tjänar 35 542 kronor i månaden och mamman 25 517
blir skillnaden mellan en pappmånad och sex pappamånader 1 632 kr
per månad” .
Vidare hävdas det att ”senare i rapporten framgår det att det
är de grupper där många tjänar över taket, och som
med största sannolikhet förlorar mest pengar på det, som delar
mest lika” , men efter att ha läst igenom rapporten flera gånger,
har jag ännu inte hittat något belägg för det. Vad som
däremot visades är att familjer tillhörande SACO delade mest
jämnt. Problemet är att det finns två föräldrar i
en familj. Rapporten är inte tydlig gällande vem som tjänar över
taket. Är det modern, fadern, eller båda?
För att det ska löna sig mer att mamman tar ut den största delen
av ledigheten, måste hon tjäna mindre än pappan, vilket rapporten
inte visar. Man kan dock förmoda att det stämmer, men sedan kan det
finnas andra faktorer som framträder. Undersökningen analyserar inte
om storleken till löneklyftan mellan pappan och mamman kan ha någon
betydelse. Ju mer moderns lön närmar sig faderns, desto mindre pengar
man förlorar genom att låta pappan vara ledig, om det är han
som tjänar mest (vilket vi har antagit).
Genom att jämföra en familj, vars mamma tjänar 16 633 kr och
vars pappa tjänar 18 575 kr, med en familj vars pappa tjänar 35 542
kr och vars mamma tjänar 25 517 kr, ”drar” författarna
slutsatsen att höginkomsttagarfamiljer tjänar minst på att dela
ledigheten lika. Löneklyftan är i förra fallet 1 942 kr (dvs.
10,5 procent av pappans lön), och i andra fallet 10 025 kr (dvs 28 procent
av faderns lön).
Men vad är det som säger att löneklyftan hos den genomsnittliga
höginkomsttagarfamiljen är så pass högre än den hos
den genomsnittliga låginkomsttagarfamiljen? På vilka grunder kan
LO hävda att dessa två familjer, som jämfördes med varandra,
är representativa? Denna och andra frågor som berör undersökningens
trovärdighet har jag lämnat till Wanjas brevlåda utan att lyckas
få något svar. Därför kan jag inte tro annat än att
författarnas förfarande består i att de bara plockar upp de
fakta som stämmer överens med deras teori, samtidigt som de utelämnar
andra fakta som kan utmana denna. Ur dessa ”fakta” härleder
de att föräldrarna skulle dela mer lika, om de –mao - vore tillräckligt
intelligenta för att räkna ut skillnaden.
Konstigt nog går forskarna mot sina egna uttalanden om ekonomins ringa betydelse, och föreslår en höjning av taket i föräldraförsäkringen. Enligt deras ogrundade resonemang delar man mest lika ju sämre ekonomi man har. Vilken tur att de föreslår en åtgärd som förbättrar arbetarnas ekonomi, istället för att följa sitt eget resonemang. Men har inte Göran Persson hunnit före? Om jag inte minns fel, så hade han föreslagit samma sak inför förra valet. Vad jag försöker antyda är att ”undersökningens” uppgift inte var att analysera fakta för att kunna ge upphov till nya förslag, utan att ta fram fakta som kunde rättfärdiga förslag som de har tagit i förväg. Om detta var medvetet eller inte, är oväsentligt. Trots detta lyckades de inte med att rättfärdiga det här förslaget, eftersom detta strider mot deras egen analys.
Icke desto mindre tjänar de flesta LO-medlemmar under taket, så vad är meningen med att höja taket? Landsorganisationens svar är att de kvinnor som tjänar under taket, kan vara gifta med män som tjänar över det. LO är dock medveten om att <<oavsett takhöjd så är inkomstbortfallet i kronor alltid större för de dagar som den som tjänar mest tar ut. På marginalen kommer det därför alltid att vara ”dyrare” när den som tjänar mest stannar hemma med den här lösningen>> . Hallå! Är inte detta ett erkännande att den egentliga lösningen är att höja kvinnornas löner? Rapporten säger emot sig själv!
Det är värt att nämna att Vänsterpartiet har gett sitt stöd åt dessa föreslagna reformer och Gudrun Schyman har till och med debatterat för dem på tv. Vi kan inte –som VP gör- låta oss luras av amatöraktiga undersökningar, vars enda syfte är att – på ett populistiskt sätt - ge LO en feministisk profil. För att ta itu med diskriminering mot kvinnan, är vi i behov av revolutionär forskning, som varken är rädd för att missgynna den härskande klassen eller kan användas som ett sätt att rättfärdiga kapitalets intressen.
Josefa