Sommaren 1914, för 90 år sedan, började Första världskriget

Riktpunkt återger här- lätt förkortat- huvudtankarna i ett föredrag som hållits för ledningen av den kommunistiska plattformen inom tyska PDS.

Första världskriget och krav på det socialistiska partiets fredspolitik i dag

Av Prof. Dr. Anton Latzo:

2 Första världskriget var ett erövringskrig mellan två grupperingar av imperialistiska stater. Men motsättningarna mellan dem uppstod inte först 1914 ---. Båda sidorna hade långt tidigare skaffat sig sina ”förbund” (Trippelalliansen och Ententen).
Det tyska monopolkapitalets mål var --- att erövra brittiska och franska kolonier, att roffa åt sig Ukraina, Polen och ryska områden, att införliva sig Belgien och norra Frankrike och att vidga sitt inflytande i Asien och Afrika ---.

Bagdadbanan (1903) via Turkiet, Bagdad och till Basra (aktuella ortnamn även i dag!) och den s.k. Bagdadban-politiken kännetecknade en av den tyska imperialismens främsta expansionslinjer ända in i Första världskriget. Med Bagdadbanan ville Tyskland, via landvägen, inte bara dra nytta av förbindelsen till Främre Asien, Asien och fram till Persiska Viken utan även kunna kontrollera den och till och med kunna utestänga de andra konkurrenterna. Denna led utgår från Berlin via Balkan och förklarar hurså Balkan har så stor betydelse för den tyska världsstrategin (det gångna seklets krigsskådeplatser är alltså inte tillfälliga!)

Sträckningen av Bagdadbanan i början av 1900-talet påminner om vår tids planering av oljeledningarna

Första världskriget är ett resultat av de förändrade ekonomiska betingelserna för kapitalismen vid slutet av 1800- och början av 1900-talet. Däri bottnar den växande ojämlikheten i de kapitalistiska staternas ekonomiska, militära och politiska utveckling. Möjligheten att raskt kunna komma ikapp och gå om andra kapitalistiska länder ökade. Det ledde till en ändring av styrkeförhållandet mellan dem och ökade tendensen mot en nyuppdelning av världen. Näringslivets och samhällets militarisering och en tilltagande upprustning var ständiga följeslagare.

3 Samtidigt underbyggdes det tyska storkapitalets expansiva strävanden ”teoretiskt” med kvasivetenskapliga teorier, i synnerhet med den s.k. geopolitiken. Det grundades ett antal propagandaorganisationer som systematiskt spridde nationalism och chauvinism bland största delen av befolkningen och på det viset hjälpte till att ideologiskt förbereda det kommande världskriget. Vid sidan om ”att slå den nationella trumman” som von Bühlow* kallade det, försökte regeringsanknutna och offentliga organisationer att ge den tyska expansionsträngtan ett sken av fridsamhet.

En av de ledande ivrarna för denna ”fridsamhetstes” var den dåvarande rikskanslern Theobald von Bethmann Hollweg som emellertid också ansvarade för rikskanslerns krigsmålspromemoria. I denna krävs att ”--- Frankrike ska försvagas så att det inte på nytt kan resa sig som stormakt, Ryssland i möjligaste mån trängas tillbaka från den tyska gränsen och dess välde över de ickeryska vasallstater brytas ---.” I anslutning till krav på Frankrike och andra stater att avstå territorier --- sägs om ett handelsavtal med Frankrike att detta ”--- ska ge oss finansiell och industriell rörelsefrihet i Frankrike- så att tyska företag inte längre kan behandlas annorlunda än franska”. Och slutligen eftersträvades ”bildandet av ett mellaneuropeiskt ekonomiskt förbund med gemensamma tullöverenskommelser, inbegripen Frankrike, Belgien, Holland, Danmark, Österrike-Ungern, Polen och eventuellt Italien, Sverige och Norge”. Detta förbund, antagligen utan gemensam konstitutionell topp, med medlemmarnas skenbara likaberättigande men de facto under tysk ledning, ska stabilisera Tysklands ekonomiska dominans i Mellaneuropa.

4 Varken Tyskland och det tyska storkapitalet eller de andra stormakterna råkade ”halka” in i ett krig. Kriget växte fram ur tillspetsningen av kapitalismens inre motsättningar. Det var följden av de imperialistiska staternas, i synnerhet den tyska imperialismens, expansiva politik.

Kriget var inte resultatet av tillfälliga diplomatiska förvecklingar och utrikespolitiska fel hos den ena eller andra makten, utan resultatet av målmedvetna förberedelser hos de politiska krafterna som inte förmådde att dela upp världen med ”fredliga” medel och som därför av kapitalistisk självbevarelsedrift valde det imperialistiska kriget som medel för ”pacificeringen” inåt och utåt.

Krig förbereds medvetet. Medlet krig tillgrips när andra politiska medel inte längre fungerar för att uppnå kapitalets expansiva mål.

Trots att läget var uppenbart fanns även i början av Första världskriget människor som påstod motsatsen. I ett ”Upprop till den kulturella världen” som utgick från tyska lärda och konstnärer i september 1914 står det: ”Det är inte sant att Tyskland bär skulden för detta krig--- det är inte sant att vår krigföring kränker folkrätten--- Det är inte sant att kampen mot vår så kallade militarism inte skulle vara en kamp mot vår kultur som våra fiender hycklande påstår. Utan den tyska militarismen hade den tyska kulturen för länge sedan utplånats. Till dess skydd har den växt fram ur densamma---.” Även ledningen för dåvarande socialdemokratin vägrade eller förmådde inte att inse själva väsen, det sanna innehållet i de dåtida politiska händelserna och att upplysa om dem.

Däremot formulerade Karl Liebknecht i sina teser från november 1914 tankar som borde noteras även idag: ” Europas militaristiska utveckling under Tysklands företräde där makterna med ökande tempo försökte överträffa varandra, hade uppnått en grad som inte tycktes kunna stegras.--- Kriget iscensattes i Tyskland på ett sätt som frammanar det skarpaste fördömandet.--- Detta krig är--- ett kapitalistiskt angrepps- och erövringskrig. Det är inget krig för en högre ´kultur´, de största staterna av samma ´kultur´ bekämpar varandra och gör det just därför att de är stater av samma, det vill säga kapitalistisk ´kultur´.

5 Efter det förlorade kriget modifierade den tyska utrikespolitiken sina medel men inte sitt mål. Det tyska storkapitalet strävar nu efter världsherravälde! Ändå förblir ”Europas nyordning” både ständigt återvändande förevändning och uttalad målsättning för den tyska expansionspolitiken.---

”Europas nyordning” förknippas demagogiskt med ”befrielsen” av de i Europa förtryckta folken, med spridningen av ekonomiskta och politiskta framsteg. Den påstås enbart gagna freden.

Tysklands regering lovar fridsamhet i ett ”förenat Europa” och avancerar igen till ledande europeisk makt. In på 80-talet förblir den emellertid politiskt kringskuren då den nekas ett tillgrepp på DDR och vidare på Östeuropa. I slutet av 8o-talet slutar inte bara DDR utan även den politik som segermakterna i Andra världskriget fullföljt sedan 1945. I synnerhet blir det ett fiasko för USAs politik som syftar på en underordning av Tyskland.
---

Analytiker av de tyska utrikespolitiska målsättningarna och ageranden drar slutsatsen: ”Allt börjar som förut---. I den utvidgade Europeiska Unionen blir de gamla Mellaneuropa-planerna verklighet---. Och är det nya Tyskland tillräckligt starkt kommer det att definiera sina intressen även utanför Europa.”

Omskrivet blir det med formuleringen att det förenade Tyskland nu borde visa sitt europeiska ”ansvar för freden”. Överallt där ”folkens självbestämmande” och ”etnicitet” hotas borde Berlin bli aktivt. Som nödfallsutväg torde Tyskland även idka ”fredsbevarande genom intervention utifrån”, alltså ”vara tvunget” att föra krig.

Senast från mitten av 1990-talet jämför Tyskland sig med USA vars ledande roll allt öppnare bestrids. ”Europa” anses bara kunna uppstå i opposition mot USA, Tyskland ha att lämna sin underordning.

Detta synsätt börjar överbrygga inrikespolitiska skillnader!! Både ledande socialdemokrater och ideologer och medlemmar i PDS liksom tidigare systemopponenter i BRD kräver "internationell tysk närvaro".

6 För socialistiskt präglade utrikespolitiska positioner är krig en följd av objektiva samhälleliga villkor. Varje ställningstagande i frågan om krig och fred behöver en noga analys av respektive produktionskrafter och produktionsförhållanden, den politiska situationen och dylikt. Den historisk-materialistiska analysen av historien bevisar att krigsorsakerna i slutändan är ekonomiskt betingade. Krig uppstår inte av rasbetingad arvfiendskap, av kränkt nationell stolthet eller av olika kulturers existens, utan varje gång kan bevisas att i själva verket den kapitalistiska konkurrensen, kampen om marknader, råvaror, områden och om politisk dominans har varit och är orsakerna till krig.

7 Lagen om kapitalismens ojämna ekonomiska och politiska utveckling har giltighet än idag. Den ”moderna” kapitalismens försvarare skissar visserligen skenbilden av en fredlig intressegemenskap av kapitalistiska stormakter. Det har faktiskt visat sig både i historia och i nutid att de imperialistiska ländernas intressen och strävanden hårt kolliderat varje gång det handlat om råvaror, marknader och intresseområden.

8 Krig är uttryck för och fortsättning av en bestämd klasspolitik!

9 De imperialistiska staterna för inte krig som ett självändamål. De är alltid villiga att göra fred på sitt eget vis. Denna metod praktiserades både före Första och Andra världskriget fram till den tidpunkt då den enes anspråk inte längre kunde tolereras av den eller de andra eftersom det började inkräkta på själva substansen av det de reste anspråk på. Även den nyaste historien ger tillräckliga exempel.

10 En antikrigsposition är viktig. Den måste bevaras och om möjligt försvaras. Men är den även tillräcklig för ett socialistiskt parti? Antikrigspositionens konsekvens och effekt och även dess varaktiga övertygelseförmåga och trovärdighet kommer alltid att bero på om de inte enbart avslöjar och förkastar kriget som företeelse utan även krigets socialekonomiska, politiska och ideologiska orsaker och följder. Den mest konsekventa antikrigspositionen är antikapitalismen. Antikrigspositionen måste bindas ihop med fredspolitik!

11 Insikten att fredens bevarande är den viktigaste uppgiften, leder fram till den principiella frågan: Hur kan krig förhindras idag?
Krig kan förhindras bara om krigets rötter utrotas.
Den första förutsättningen är då att man vet vilka dessa rötter är. Att avslöja dem är uppgift för ett parti som när det gäller principer, program och politik är entydigt socialistiskt inriktat och som gör de ovan nämnda grundsatserna till sina egna.
Vidare kommer försöket att förhindra krig att misslyckas så länge det inte finns någon stark samhällelig kraft som kan bära upp fredstanken---. Att uppnå det är en av de viktigaste uppgifterna för ett socialistiskt parti.

12 Kategorierna krig och fred existerar inte utanför rum och tid. I anpassning till respektive betingelser och omständigheter är det nödvändigt att som ständiga inslag i fredskampen kämpa mot rustning, för nedrustning och för regleringar som kan försvåra respektive förhindra att krig bryter ut och förs. Sådana regleringar kan även vara avmilitariserade eller kärnvapenfria zoner eller överenskommelser om territorier för enbart fredligt nyttjande, kampen mot stormakternas utländska baser, mot en ökning av vapenproduktion och mot vapenexport, för ett förbud av utveckling och insats av vissa vapentyper osv.---

13 Flertalet människor inser ännu inte att krig förs av regeringar som går storkapitalets ärenden. Uppgiften för ett socialistiskt parti för att verkningsfullt kunna bedriva fredspolitik är att även gå in för människans intellektuella befrielse, befrielsen av lönearbetarna från kapitalets och de högersocialdemokratiska ledarnas förmynderi.

Mitteilungen der Kommunistischen Plattform der PDS, Heft 8/2004
Källuppgifter finns i det tyska originalet.