Kampen om arbetsdagens längd och den totala arbetstiden som arbetarklassen säljer till kapitalisterna är en del av den klasskamp som har existerat lika länge som det kapitalistiska klassamhället har bestått. Redan Karl Marx beskriver i Kapitalets första band hur arbetstiden är ett resultat av en långvarig klasskamp mellan kapitalister och arbetare. Kapitalisterna strävar efter att förlänga arbetstiden och därigenom sänka priset på varan arbete, för att öka sina profiter. Ökad arbetstid, utan löneökningar, betyder sänkta löner och ökade profiter åt kapitalet.
Det är inte av en tillfällighet som ABB-direktören Sten Jakobsson
och Scanias VD Leif Östling nu går ut och kräver ökad arbetstid
till 45 timmar i veckan utan lönekompensation. Som motivering säger
de att vi måste jobba mer och effektivare för att behålla jobben
i Sverige och klara välfärden.
Situationen i Tyskland och Frankrike, där arbetsköparna har haft en
viss framgång i kampen för att sänka lönerna genom arbetstidsförlängning,
har inspirerat de4 svenska direktörerna. Men även EU:s utvidgning
och direktiv för ”marknadseffektivisering” bidrar till att
deras ständiga hot om flyttning av fabriker och produktion till länder
med sämre förhållande för arbetarklassen har fått
genomslagskraft långt in i arbetarrörelsen och den fackliga rörelsen.
Direktörernas förslag innebär en lönesänkning med 12,5 procent. En lönesänkning med 12,5 procent skulle ge deras bolag en 25-procentig ökning av profiten. En schweizisk bank har räknat ut att varje procents sänkning av lönen innebär två procent i profitökning, och självklart skulle kapitalisterna med glädje öka sina profiter med 25 procent.
Men direktörernas förslag innebär inte bättre och mer välfärd till det arbetande folket i Sverige, tvärtom, ju större profitkvoten är för enskilda kapitalister och monopolföretag desto sämre välfärd åt landets arbetarklass. Det visar med all tydlighet de senaste årens utveckling.
Under 90-talet ökade produktiviteten med närmare 30 procent, och man kan verkligen säga att profiterna tog hissen medan lönerna fick lunka efter i trappan, och har inte på långa vägar nått de höjder som profitökningen landade på. Aktieutdelningarna steg med 400 procent.
2000-talet har inte varit annorlunda. BNP, som är ett trubbigt instrument för att mäta ett lands välstånd, har ökat med 25 procent. Och detta trots den rådande massarbetslösheten där enbart något över 70 procent av arbetskraften är sysselsatt. Det är obetydligt bättre än EU-genomsnittet där 63 procent av arbetskraften är i arbete. Rikedomen av den produktivitetsökningen har inte kommit det arbetande folket till del i form av ökad välfärd, utan snarare tvärtom.
Rikedomen samlas än mer hos ett litet fåtal med den stora majoriteten
får vidkännas social nedrustning på alla områden av samhällslivet.
Det är en utveckling som går att förändra, förändra
genom en intensifierad klasskamp mot fåtalsväldet och profithungriga
kapitalister och monopolföretag.
Det arbetande folket måste se till att det blir andra fördelningsprinciper
för den samhälliga produktionen än den som sker genom privat
ägande av produktionsmedlen.
Dessa förändringar är inget som kommer tillstånd genom samarbete och förhandlingar i storfinansens organ EU, IMF eller liknande organisationer som det internationella storkapitalet byggt upp för att kunna samordna sin kamp mot de arbetande och för att kunna öka sina profiter.
Arbetarklassen måste liksom sin huvudfiende kapitalet och den internationella storfinansen öka sitt samarbete internationellt. Ett internationellt samarbete grundat på solidaritet och klasskamp skulle vrida vapnet om industriutflyttningar, lönedumpningar och förlängning av arbetstiden ur händerna på kapitalet. Solidariteten måste innebära att vi ser till att hjälpa de arbetande i de s.k. låglöneländerna att höja sina löner till nivåer och förhållanden som motsvarar den moderna produktionen och internationella arbetsfördelningen.
Men låglöneländernas och andra länders arbetande folk
kommer inte att få det bättre genom av vi ger upp kampen på
nationell nivå, det är två sidor som påverkar varandra.
Om vi i Sverige hade kunnat förkorta arbetstiden reellt, istället
för de halvmesyrer som bedrivits under de senaste avtalsrörelserna
skulle det varit omöjligt för arbetsköparna i Tyskland och Frankrike
att ställa krav om ökad arbetstid.
Om vi stöder den polska, litauiska arbetarklassens krav på höjda
lönenivåer, då blir det en omöjlighet för s.k. uthyrningsföretag
att utnyttja dessa för lönedumpning. Även i dessa länder
bestäms fördelningen av produktionsresultatet av klasskampen.
De gäller att gå till offensiv mot kapitalets oligarker,
och det kan vi mycket väl göra genom att driva kravet om 6-timars
arbetsdag och höjda löner på profitens bekostnad.
Jan Jönsson