Haiti – en historia av skuld

Ön som av européerna kallas Hispaniola var det första som Christopher Columbus såg av det västra halvklotet. Han steg i land, tog ön i beslag för den spanska kronan och döpte den till Santo Domingo. Snart var dess ursprungliga befolkning Taino-Arawak antingen dödad eller förslavad.

1697 var Spanien tvunget att dela ön med Frankrike, som fick den västra delen och kallade den för St. Domingue. Under de följande hundra åren var ön Frankrikes troligen viktigaste koloni. Huvudprodukterna var socker, rom, kaffe och bomull, producerat av slavar under fruktansvärda levnadsvillkor.

1791 inledde slavarna en väpnad revolt som innebar strider mot kolonialisterna och delar av Napoleons armé, som fick hjälp av spanska och brittiska styrkor. Man insåg att revolten – ifall den lyckades – skulle bli ett synnerligen farligt exempel för andra förslavade folk i de europeiska kolonierna.

1804 blev St. Domingue halvklotets andra republik, omdöpt till Haiti, vilket på Taino-Arawak-språk betydde ”det bergiga landet”. Det dröjde 34 år innan Frankrike erkände den nya republiken, och då bara sedan Haiti lovat att betala ekonomisk ersättning till de forna plantageägarna. USA erkände Haiti först 1862, strax innan president Lincoln avskaffade slaveriet.

För att klara betalningarna måste Haiti låna stora summor från utländska banker, och statsskulden kom att plåga Haiti under hela dess historia. När USA:s president Wilson skickade marinkåren för att ockupera landet 1915 var det främst för att säkra de fordringar som tillkom släktingar till tidigare slavägare och andra utlänningar.

234 militära interventioner 1798–1933
Enligt en rapport från Historical Center vid USA:s marinministerium 1993 har USA mellan 1798–1993 mer än 234 gånger skickat militära styrkor in i andra länder runt om i världen. Under de följande elva åren har interventioner ägt rum i bl a Jugoslavien, Afghanistan, Colombia, Irak och flera tidigare sovjetrepubliker i Centralasien.

I Latinamerika kom den första USA-interventionen 1806 i Mexiko. Sedan dess har USA:s styrkor sänts till Puerto Rico, som var en spansk koloni fram till 1898, Argentina, Bolivia, Chile, Colombia, Cuba, Dominikanska Republiken, El Salvador, Grenada, Guatemala, Haiti, Honduras, Mexiko, Nicaragua, Panama och Uruguay. Flera länder fick ta emot USA-soldater vid upprepade tillfällen, och i vissa fall för långa perioder.

Exempelvis ockuperades Nicaragua av USA 1912–1933. Kort därefter installerades Anastasio Somoza som diktator, och hans familj styrde landet fram till att den sandinistiska revolutionen lyckades 1979. Under Somozastyret förekom inga fria val. Det fanns ingen pressfrihet. Regimen mördade och torterade tusentals politiska motståndare. Sönerna i familjen utbildades vid West Point, USA:s militärakademi, och School of the Americas, USA:s träningscentrum för tortyr- och mordteknik.

Det förekom inga protester mot Somozas diktatur i de stora massmedier i Väst – inte i Dagens Nyheter och inte i andra ledande tidningar i Sverige. Orsaken var kanske att Atlas-Copco och andra svenska företag var verksamma i Nicaragua, och man ville inte äventyra deras vinstmöjligheter.

Konstigt nog var det först efter sandinistrevolutionen som demokratiälskarna i Väst blev bekymrade över vad som pågick i Nicaragua. Men sedan Reagan hade angripit landet med legosoldaterna som kallades för Contras, störtat sandinisterna och återinstallerat en borgerlig regering, så kunde alla de som älskar frihet och demokrati pusta ut igen.

USA:s protektorat i Haiti
Haiti blev ett amerikanskt protektorat under en militärguvernör 1914–1934, då president Franklin Roosevelt såg till att marinkåren drogs tillbaka. Vid denna tid var det i huvudsak USA-medborgare som hade fordringar på Haiti, och det var anledningen till att USA tog på sig rätten att behålla kontrollen över tullväsendet så att man kunde styra betalningarna i rätt riktning.

Efter över två decennier med politiska oroligheter blev François Duvalier diktator, följd av sin son 1971. Den korrupta och mycket brutala regimen fick politiskt och ekonomiskt stöd från USA, inte minst för att den försökte skapa villkor för att locka utländska investerare att utnyttja Haitis utfattiga arbetarklass.

Duvalierstyret blev så ökänt och avskytt internationellt att Haitis militärledare kunde manövrera bort familjen från makten 1986 med hjälp av Washington. Där hade man börjat se Duvalier som en PR-mässig belastning, ungefär som diktator Marcos på Filippinerna. USA ordnade en exil åt Duvalier-familjen i Frankrike, dit den redan hade fört över enorma summor pengar, stulna från Haitis folk.

Narkotika, IMF och mer militärmakt
Det var under 1980-talet som Haitis militärbefälhavare började göra vinst på att frakta narkotika från Colombia till USA, med hjälp av CIA. Samtidigt ökade folkets krav på demokratiskt styre. Val hölls under militärens kontroll 1987 och ledde bara till mer oroligheter. Dödsskvadroner, finansierade av CIA och den haitiska överklassen, började angripa fackföreningsledare och andra.

Trots detta kunde Jean Bertrand Aristide väljas till president 1990. Han började omedelbart försöka bygga ut Haitis offentliga sektor under demokratisk kontroll, med syfte att ge folket bättre utbildning och hälsovård. Aristide uppmuntrade också fackföreningsrörelsen att verka i landet.

Ytterligare en militärkupp gjordes 1992. En junta tillsatte Marc Bazin som president. Bazin hade tidigare arbetat för Världsbanken och blev finansminister under Duvalier sedan IMF (Internationella valutafonden) hade rekommenderat honom för tjänsten. Under Bazinregimen 1992–1994 mördade dödsskvadronerna över 4 000 haitier.

Inför hotet av en folklig revolt 1994 skickade USA sina trupper ännu en gång och tillät Aristide att kommer tillbaka, för att lugna folket. I verkligheten var hans makt dock starkt begränsad av de nyliberala villkoren som IMF dikterade för landet. Huvudsyftet var att säkra betalningar till fordringsägarna, och för att underlätta detta ordnades nya lån från Världsbanken och Inter-American Development Bank.

Ett annat syfte var att öppna Haiti för dumpning av subventionerade jordbruksprodukter från USA, vilket har ödelagt Haitis eget jordbruk.

Aristide blev återvald år 2000, men hans makt var ännu en gång kringskuren av en överenskommelse som IMF hade påtvingat honom före valet. Men till och med detta var inte tillräckligt för USA. Tidigare i år iscensattes en ”frihetsrörelse”, ledd av tidigare chefer för dödsskvadronerna. På samma gång angreps Aristide av västerländsk media för ”korruption” och ”våld” mot sina politiska motståndare. Till sist kidnappades han av amerikanska och franska soldater.

Med en befolkning på åtta miljoner är Haiti idag en av de mest skuldtyngda nationerna i världen. Skulderna uppgår till 1,1 miljarder dollar (8,3 miljarder kronor), mer än 40 procent av bruttonationalprodukten. För att kunna betala av skulden helt måste Haiti fyrdubbla sina exportinkomster. Men det är omöjligt utan att låna ännu mer pengar. Nästan 80 procent av skulderna har uppstått under Duvalierfamiljen, som lånade pengar för egen vinning från välvilliga västerländska kreditinstitutioner.

För att de utländska fordringsägarna ska få betalt måste Haitis bönder och arbetarklass exploateras ännu hårdare. Och för det krävs en regering som styrs direkt från Washington. Samtidigt blir det lättare att kontrollera militärledarna i Haiti genom att låta dem fortsätta att tjäna stora pengar på narkotikatransporter till USA.

President Aristide är fortfarande Haitis lagliga president. Han befinner sig numera i Jamaica, enligt uppgift. Han har ett stort stöd hos Haitis folk och dessutom från de flesta länder i den karibiska regionen. En avgörande faktor för Haitis framtid enligt untertecknad är den våg av revolt mot nyliberalism som förstärks över hela Latinamerika, och den grad till vilket den kommer att sprida sig över det Karibiska Havet.

PC