Över 1 miljon människor i 60 europeiska städer
deltog i den Europeiska aktionsdagen mot sociala nedskärningar den 3 april
i år. Deras aktioner blev en signal till makthavarna i partierna och inom
näringslivet att det måste bli ett slut med den politik som skadar
stora delar av befolkningen. Tysklands fackföreningsordförande Michael
Sommer sade på manifestationen i Berlin: ”Vi reser oss för
att det äntligen ska bli bättre. I detta budskap är vi eniga
med demonstranterna i Rom, i 50 franska städer, i Bratislava och Ljubljana,
i alla EU-länder från Spanien till Sverige.”
Men här hade han fel. Facket i Sverige deltog nämligen inte i denna
aktionsdag. LO tycker uppenbart att det är så bra i Sverige att vi
inte har anledning att protestera mot nedskärningarna. Inga protester organiserades,
ingen information om den europeiska aktionsdagen spreds.
Istället åkte LO-ordföranden Vanja Lundby-Wedin till Tyskland
som huvudtalare på protestmanifestationen i Köln.
Och vad sade hon? Berättade hon om de sociala neddragningarna och ökande
arbetslöshet i Sverige? Berättade hon om ökande fattigdom och
utslagning, problemen i vården? Nej!
Hon tyckte istället att de dagsaktuella villkoren är olika i Tyskland
och Sverige. Tydlig linje i hennes tal var: Det är bra att ni i Tyskland
kämpar mot nedskärningarna, men för oss i Sverige är det
inte aktuellt. För att visa fram en kämpande svensk facklig rörelse
gick hon tillbaka till 90-talet med trefalt stigande arbetslöshet och stora
sociala nedskärningar, då demonstrerade vi mot vår egen socialdemokratiska
regering.
90-talets nedskärningar består fortfarande, men för LO-ordföranden
finns det idag ingen anledning för protest. Däremot hade hon lätt
att välja de rätta orden för de protesterande tyska arbetarna:
”Vi får aldrig tveka att kritisera regeringen utan hänsyn till
partifärg för nedskärningar som riktas mot våra medlemmars
sociala och samhälleliga rättigheter. Som ordförande i svenska
LO och som politiskt engagerad människa ställer jag höga krav
på socialdemokratiska regeringar att även i svåra tider inträda
för rättvisa.”
Det är säkert många LO-medlemmar som undrar vart dessa krav
tar vägen här i Sverige.
Lundby-Wedin konstaterade: ”Europa – det är vi. Vi är
60 miljoner fackliga medlemmar. Utan oss kommer Europa att stanna. Miljoner
medlemmar ger oss makten och möjligheten till förändring, om
bara vi själva tror på att det är möjligt.” Så
långt har hon rätt, men var finns i Sverige användningen av
denna kraft och styrka?
”Idag kämpar vi mot det ansiktslösa globala kapitalet, ett betydligt
aggressivare näringsliv och nyliberala högerregeringar i Europa”,
fortsatte hon. Men kapitalet är inte ansiktslöst, det är konkret,
och det är precis så aggressivt som vi, miljoner fackliga medlemmar
och våra fackliga ledningar, tillåter dem att vara. Och vi kämpar
idag inte bara mot nyliberala högerregeringar, utan i många fall
också mot socialdemokratiska regeringar med nyliberal politik.
LO-ordföranden sjöng sedan en lovsång till EU: ”Vi har
framgångsrikt drivit utvecklingen inom EU så att vi idag tecknar
avtal och påverkar lagstiftningen i frågor som är viktiga för
våra medlemmar. Det skapar mer likvärdiga villkor för våra
medlemmar och försvårar för arbetsgivarna att spela ut oss mot
varandra.” Denna framgångsbeskrivning känner nog inte många
igen i vår vardag där EU-reglerna först och främst är
gjorda för att hjälpa kapitalet att utnyttja den billigaste arbetskraften.
”Men utvecklingen hotas av högerregeringar och därför lägger
vi i Sverige stort värde på valet till Europaparlamentet i juni,
avslutade Lundby-Wedin. Vi arbetar för ett högt valdeltagande och
representanter som delar våra värderingar och som inträder för
våra intressen.” Men dessa ord har med den svenska verkligheten
ingenting att göra. På den av LO stödda socialdemokratiska kandidatlistan
kommer första och enda EU-kritiska namn på 31 plats.
LO-ordföranden har tydligen helt andra intressen än sina medlemmar,
vars majoritet sade Nej till EMU.
LO-ordföranden berättade för de tyska arbetarna på aktionsdagen
mot nedskärningarna ingenting om de sociala försämringarna i
Sverige och det direkta sambandet med den EU-kritiska attityden i vårt
land.
Men en massiv bojkott av EU-valet i juni och högljudda krav på en
folkomröstning om EU-författningen kommer slutligen ändå
att skicka de rätta signalerna om de svenska arbetarnas protester mot social
orättvisa ut i världen.
Det är inte lätt att organisera kampen när våra egna fackliga
ledare inte vill mobilisera oss, men det är inte omöjligt.
BH