Åter ett år har gått – 2003 har blivit 2004 och i sedvanlig
ordning funderar man över vad som hänt under det gångna året.
TVs årskrönikor ger en tillbakablick över vad som skett, men
i en väldigt komprimerad form och i regel om sådant som ingen har
kunnat undgå. I en kort sammanfattning förmedlades det på ungefär
detta sätt: USAs anfall mot Irak, anti-krigsdemonstrationer, Israel-Palestina
konflikten, tillfångatagandet av Saddam Hussein samt jordbävningarna
i Iran.
Inrikes så hade vi Kommunals strejk. EMU-valet. Mordet på Anna Lindh
samt Skandia-herrarnas dåliga handhavande av andras pengar. Det var det
gångna året…
(bortsett från olika idrottsprestationer)
Om årskrönikorna endast har för avsikt att avspegla enskilda
händelser och företeelser, visa på sådant som de flesta
redan vet, så har de enligt mitt förmenande inget som helst syfte
att fylla. Vad vill de ha sagt? Detta hände och nästa år kommer
vi med en ny överblick, titta på oss även då!
Men då ställer vi oss givetvis frågan, hände det verkligen
inget annat?
Självklart hände det betydligt mer, nedskärningarna inom den
offentliga sektorn fortsatte liksom privatiseringarna och utförsäljningen
av våra gemensamma tillgångar. Arbetslösheten och sjukskrivningar
fortsatte öka. Klyftan mellan fattig och rik ökade även den och
allt detta i lilla välfärdslandet Sverige.
Så visst hände det en hel del. Det händer saker hela tiden,
det ena leder till det andra.
Det enda som inte händer är väl det att Connex skulle passa tiderna.
Vad vill jag då få sagt med allt det här?
Jo, i dagens nyliberala samhälle så matas vi med mer och mer information,
men mindre och mindre kunskap. Bild på bild kablas ut men tid ges inte
till reflektion och eftertanke – vad det hela handlar om. För 25
år sedan så var genomsnittsreportaget på TV-nyheterna 42 sekunder
långt mot nio sekunder idag. Bara det tycker jag säger en hel del.
Jag är fullt förstående för att det hade varit svårare
att klämma in orsak och verkan till den offentliga sektorns slakt, ökade
privatiseringar, sjukskrivningar, arbetslöshet etc. i en timmes årskrönika.
Men frågan återstår ändå om våra makthavare
över huvudtaget vill belysa problemen?
Vill man inte belysa problemen så är man nog än mindre villig
att lösa dem.
Nyårskrönikor i all ära, men låt oss göra dem till
mer belysande, visande på fakta och även självkritiska. Låt
oss göra dem till en del av arbetarrörelsen, till ett vapen i arbetarklassens
intresse. Tillbakablickar är bra, låt oss använda dem på
ett konstruktivt sätt.
Vi skall lära av historien, allt för att inte samma misstag skall
upprepas.
Fredric Olofsson