Sverige konkursbo?

Allt fler människor ställer frågan om Sverige har blivit fattigare och vart alla pengar tar vägen.
Tänk om man visste det, säger Johan Ehrenberg som på kultursidan i Aftonbladet intervjuade en sossedam i Gävle som sade att ”det handlar inte om att skratta eller gråta längre, nu vill man bara dra täcket över huvudet och hoppas att det skall gå över”. Det hon hoppas på skall gå över är Göran Perssons högerdans med folkpartiet som danspartner.
Denna uppgivenhet och kapitulation som kvinnan i Gävle ger uttryck för är hon inte ensam om, allt fler människor ger upp istället för att ta upp kampen mot högerdansen och avslöja den musik som ackompanjeras för dansen kring ”guldkalven” – bruttonationalprodukten (BNP), svenska folkets samlade arbetsinsatser.
Hur många människor vet att Sveriges BNP har stigit med 465 miljarder kronor per år sedan Göran Persson tillträtt som statsminister 1994? Multiplicera det med 10 år och du får fram siffran 4 650 miljarder kronor. Utslaget per person i Sverige innebär det en höjning från 195 000 till 245 000 kronor. Johan Ehrenberg ställer den berättiga frågan ”hur kan ett land som blivit så pass mycket rikare, inte ha råd?”
I valet mellan skattesänkningarna eller ökad trygghet, valde Göran Persson bort
tryggheten.
Trots att den offentliga sektorn visat ett överskott mellan år 1998 – 2000 på 277 miljarder kronor, så är pengarna slut. Varför blir det inget överskott just nu? Svaret är enkelt: sedan 2001 har den offentliga ekonomin försämrats med 100 miljarder kronor, varav försämringen mest beror på 70 miljarder kronor i skattesänkningar. Det är förmögenhets–, bolags och statliga inkomstskatterna som sänkts, samt på vissa ställen kommunalskatten. Detta innebär att utjämningen i samhället minskat, den rike får mer och den fattige mindre. De offentliga resurserna blir ansträngda, samtidigt som kraven på offentliga insatser ökar.
För att då klara av den allt ”dyrare” tryggheten måste man börja ”reformera” den senast aviserade reformen. Fokus riktas mot de allmänna socialförsäkringarna som kostar 350 miljarder årligen. De får inte tillåtas bli dyrare, säger Göran Persson och folkpartiet med gemensam mun, därför är lösningen densamma som för pensionerna, individuella egna avgifter och försäkringar.
För den enskilde socialstödstagaren blir det dyrare, de sjuka och svaga i samhället belastas mest, medan det totalt för samhället blir exakt lika mycket oavsett om vi betalar via skatten eller en blandning av egenavgifter och försäkringar.
Vad är då poängen? Jo, betalar vi via skatten, så får de rika betala mer och pengarna omfördelas efter behov. Privata avgifter däremot slår hårdare mot de fattiga vilket försämrar tryggheten.
Detta medför ökade klasskillnader. Ännu värre blir det med privata försäkringar i det allmänna socialförsäkringssystemet, för då tvingas du att välja mellan ett antal försäkringsbolag, typ valet av pensionsförsäkringar där de stora förlorarna är försäkringstagarna och vinnarna i allmänhet försäkringsbolagen och i synnerhet dess direktörer. Se skandalerna kring Skandia bl.a.
Vad är då detta? Jo, ett gigantiskt miljardsvindleri som byggs på lögner och mytbildningar. Grundbulten i mytbildningen är att vi blir så många äldre, färre som jobbar och betalar skatt, så att vi måste avgiftsfinansiera, därför att skatten inte kan höjas. ( Däremot kan skatterna sänkas, stinker det inte M?)
Hur skall man då bemöta den offentliga lögnen? Jo, tag BNP och dess utveckling hittills 4 650 miljarder plus. Det är en fråga om fördelningen av rikedomarna! Om alla tillgångar stod till folkets förfogande skulle det inte vara svårt att försörja alla med social trygghet. Den kris vi dag upplever inom vården och omsorgen handlar inte om hur många pensionärer det finns utan om fördelningen av vinsterna. Visst har det också betydelse hur många som kastas ut i oproduktiv arbetslöshet i stället för att jobba. Men även ansvaret för arbetslösheten är ett offentligt ansvar och inte den enskildes fel.
När arbetslöshet är boven varför inte då sätta de arbetslösa i meningsfulla arbeten som skulle minska försäkringskostnaderna radikalt och öka inkomsterna som i sin tur skulle innebära förbättrad allmän social trygghet?
Det finns alltså vare sig ekonomiska eller demografiska orsaker att förstöra välfärdssystemet. Varför kan då regeringen Persson ändå dansa högervalsen? Jo, därför att fler människor som kvinnan i Gävle gömmer sig under täcket i förhoppningen att allting kommer att ordna sig .
Hur ser då vardagen ut i morgon utifrån de signaler som anges? Jo, nyliberalismen har blivit en realitet med privatiserad offentlig verksamhet, med privat avgifts- och försäkringsfinansierad social trygghet, penningpolitiken överlämnas till en riksbank styrd av odemokratisk tillsatta experter utan riksdags– och regeringsinflytande. Kommunerna och landstingen har blivit tandlösa tigrar som förvandlas till utfösare och verkställare av regeringens s.k sparpolitik.
Det finns ännu tid att förhindra den ekonomiska och sociala katastrofen genom att se verkligheten och ta itu med den genom att ställa krav på makten över samhällets gemensamma resurser, till gagn för samhället, istället för privata fickor och plånböcker.
Bror Wennström