Militären i Venezuela är annorlunda.

I Venezuela pågår en ”bolívarisk revolution” under ledning av president Hugo Chávez. Verkliga sociala, ekonomiska och politiska förbättringar har åstadkommits för folket. Trots att Chávez motarbetas av landets elit och trots att han har folket med sig ser många, också socialister, med misstro på honom. En uppenbar anledning är att Chávez är officer och att militären står bakom förändringarna. Man låter sig dras med i den vänsterliberala schablonen att militären inte kan ha en progressiv roll.

Marta Harnecker analyserar i Monthly Review (september 2003) varför armén så starkt stödjer de sociala omvandlingarna och går i spetsen för att lösa problemen för den fattigaste delen av folket. Militären deltar aktivt och entusiastiskt i samhällsarbetet, med sina tekniska och organisatoriska kunskaper. Särskilt de yngre officerarna tillhör den mest radikala gruppen i omvandlingen.

Det finns enligt Harnecker flera skäl till att den venezolanska armén skiljer sig från militären i andra delar av Sydamerika.

Först och främst är armén djupt influerad av Simón Bolívars idéer. Bolivar (1783–1830) var venezolansk militär och en progressiv statsman som ledde kampen för Latinamerikas självständighet från Spanien. Han insåg tidigt att det var nödvändigt att Latinamerika höll samman mot den nordamerikanska och europeiska imperialismen. Enligt honom måste demokratin vara ett politiskt system i folkets intresse och ingen soldat fick någonsin rikta vapnet mot folket.

Vidare har officerarna alltsedan Chávez’ generation tränats inte i den ökända militärskolan för Sydamerika i USA utan i Venezuelas egen militärakademi. Akademin fick 1971 ställning som universitet och officerarna får studera historia, politik och statskunskap. Ofta går officerarna också specialkurser på andra universitet och delar på detta sätt erfarenheter med civila studenter.

Chávez och andra officerare i hans generation har inte heller behövt delta i gerillakrig som sina kollegor i resten av Latinamerika. När soldaterna patrullerade områdena längs gränsen möttes de inte av en gerilla utan av fattiga bönder. De kunde med egna ögon se vad som låg bakom fattigdomen – att en inhemsk oligarki tillsammans med USA hamstrar nationens rikedomar.

Harnecker hänvisar också till att det i den venezolanska militären inte finns någon diskriminering. Var och en kan på egna meriter ta sig fram i den militära karriären. De flesta av de högre officerarna kommer från fattiga familjer i staden eller på landet, och de vet vad folket måste gå igenom för att klara sig.

En ytterligare omständighet är den effekt som den sociala oron den 27 februari 1989 haft på Chávez’ generation. Folket tog då strid mot Perezregeringens ekonomiska åtgärdspaket som försökte minska de offentliga utgifterna, avreglera priserna, privatisera statsföretag och liberalisera handeln. Människor från de fattigaste delarna av Caracas gick ut på gatorna. Militären kallades in för att brutalt återställa ”ordningen”. Den officiella dödssiffran är 372 men anses i verkligheten var 5.000. Dessa blodiga händelser var helt avgörande för de yngre officerarnas politiska uppfattning.

Redan före oroligheterna 1989 hade dock den enorma ekonomiska ojämlikheten lagt grunden för en politisk rörelse inom militären som ville ha en rättvis omvandling av samhället. Rörelsen låg bakom den militära revolten den 4 februari 1992 mot Perez. Det var då den unge överstelöjtnanten Chávez, en av upprorets ledare, för första gången uppmärksammades av folket. När det stod klart att revolten skulle misslyckas uppmanade han rebellerna att ge upp men förtydligade också: ”Tills vidare!” Dessa ord blev ett tydligt och inspirerande besked om att man inte hade gett upp kampen.

Chávez valdes 1998 till president med en förkrossande majoritet och kunde därefter låta arbeta fram en ny konstitution för en mera demokratisk republik.

Den nya konstitutionen framhåller social rättvisa, frihet, folkligt deltagande, skydd för nationens rikedomar (alltså i praktiken motstånd mot nyliberalismen) och ett benhårt försvar för Venezuelas nationella suveränitet. Den kräver respekt för nationen och självbestämmandet, förbjuder uttryckligen utländska militärbaser och inrättar ytterligare institutioner för folkligt politiskt deltagande.

Konstitutionen godkändes i en folkomröstning, där 70 procent röstade ja.

Denna nya konstitution blev Chávez’ och hans regerings viktigaste bundsförvant, konstaterar Harnecker.

Den venezolanska militären tog nu allvarligt på sin plikt att skydda republiken och vad folket demokratiskt och med så stor majoritet hade beslutat. Och när militären hade åtagit sig detta tog den också ansvaret för att försvara de sociala och ekonomiska förändringar av samhället som genomfördes, eftersom förändringarna och den nya konstitutionen i praktiken är detsamma.

När vissa reaktionära militärledare försökte få till stånd en kupp mot Chávez förra året kunde general Baduel med hjälp av konstitutionens auktoritet göra motstånd mot kuppmakarna och försvara lagen och republiken. Konstitutionen kunde användas av yngre officerare och soldater när de organiserade sig mot kuppen och fick sina befäl att gå med dem.

Harnecker tar upp två ytterligare skäl till varför den venezolanska militären så starkt stödjer omvandlingen av samhället.

Chávez har ett tydligt nationellt ekonomiskt program, som försöker hindra en nyliberal, utlandsinriktad globalisering och som i stället riktar in sig på nationella investeringar och lokal utveckling. Hans regering motsätter sig privatisering av oljeindustrin och försöker åtgärda problemen för den fattigaste delen av folket. Politiken passar därför väl in i militärens allmänna uppgift att försvara den nationella suveräniteten och nationens rikedomar.

Till slut kan betydelsen av Chávez egen inspirerande personlighet naturligtvis inte underskattas. Han är utan tvekan beundrad och älskad av majoriteten av soldaterna. Och det är tack vare alla dessa vanliga soldater som Chávez överlevde kuppförsöket och den bolívariska omvandlingen kan fortsätta.

Som den lojale general Monoya förklarade efter kuppförsöket: ”Vi vet att en soldat först och främst skall vara medborgare och vi vet att den högsta institutionen i vårt land är republiken.”

DM