Profitjaktens normer utesluter etik och moral

Ekonomiska skandaler av enorma mått präglar vårt samhälle. Bonusar och fallskärmar uppdagas i en storleksordning där vanligt folk har svårt att hantera nollorna. Det privata näringslivet lever upp till kapitalismens innersta väsen – att ägandet ska generera vinst till varje pris – för ägarna förstås, inte för dem som skapar rikedomarna. Det är kapitalismens drivkraft och motor. Det sanna ansikte av ett samhälle som struntar i alla människor som genom sitt arbete eller sina pensionspremier skapat stora förmögenheter, vilka nu hamnat i enskilda direktörers och styrelseledamöters fickor.
Den senaste tiden har uppmärksamheten riktats mot försäkringsbolagens miljardsvindel med försäkringstagarnas pengar. Stora industriföretag har hamnat i liknande blåsväder – vem skulle glömt ”helgonet” Percy Barneviks fall när hans fallskärm på hundratals miljoner hamnade i offentlighetens ljus?
Kapitalismens vapendragare hävdar i regel att det skulle vara de privata företagens, d v s ägarnas rätt att bestämma hur pengarna används. Det är daglig praxis i detta samhälle. De anställdas rätt negligeras, både i lag och lön. Men ibland, när systemets inre drivkraft, profitintresset, går över de normala gränserna och drar åt sig offentlig uppmärksamhet, eller för den delen, listiga konkurrenter läcker fakta, när det blir allt för sjukt att försvara vissa affärer, då reser sig näringslivets giganter och förklara saken med enskilda direktörers girighet och svaghet. Några av dem som värst hamnat i rampljuset offras, inte så att de blir utfattiga eller blir juridiskt dömda för stöld och lagbrott, men ”moraliskt” blir de dömda, utåt, för att lugna allmänheten och rädda ansiktet. Sedan går affärerna vidare som vanligt, tills nästa skandal kommer fram i ljuset. Och det sker allt oftare. Avslöjandena duggar tät.

Systemkritik undertrycks
Men hur ofta än kapitalismens rofferi och ohejdade profitjakt hamnar i rampljuset så finns det en tydlig markering från etablissemanget, näringsliv, de stora medierna (med några få undantag), de etablerade partierna och regeringen – nämligen att systemkritikska värderingar ska förhindras under alla omständigheter. Ingen av dem vill se ett sammanhang från skandal till skandal. Det som oskiljaktigt är inneslutet i det kapitalistiska systemet, i den fria marknadsekonomin, i kapitalets frihet – det framställs som ett problem av etik och moral av enskilda.
I börsrapporterna framhävs dagligen stora och växande vinster för bolag och företag. Hur har dessa vinster uppnåtts? Och vart tar de vägen? De frågorna finns inte på den vanliga mediala dagordningen. Visserligen omhuldas stigande vinster ständigt som nödvändig förutsättning för landets väl och ve, men trots ökande vinster minskar välfärden – slutsats: det är inte befolkningen, producenterna, som tar hand om vinsterna. Alltså försvinner de någon annanstans. Vart vill man inte tala om. Men när det blir alltför tydligt i vems fickor dessa vinster hamnat – då sägs det att enskilda direktörer har visat dålig karaktär.
Statsministern förklarade i en utfrågning i riksdagen den 6 december att kapitalismen bygger på ömsesidigt förtroende. Denna naiva tro på profitsystemet är häpnadsväckande. Inte för att Persson skulle gjort sig känd som någon socialistisk agitator, men han är trots allt ordförande i ett parti som vid högtidliga tillfällen anknyter till den socialistiska arbetarrörelsen. Hans parti bildades av arbetare som ville ta upp kampen mot förtryck och utsugning av just kapitalismen.
För många av SAP:s pionjärer var definitionen av kapitalismen i Karl Marx ”Kapitalet” vägledande grundkunskap:
”Kapitalet har avsky för frånvaron av profit eller liten profit liksom naturen för tomrum. Med tillräckligt profit blir kapitalet djärvt. 10 procent säkra, och man kan använda det överallt. 20 procent, och det blir livaktigt. 50 procent, positivt våghalsigt. För 100 procent trampar det alla mänskliga lagar under fötterna. 300 procent, och det existerar ingen förbrytelse, som det ej riskerar, ej ens galgen.” (Kapitalet, Första delen, Tidens förlag 1930, fotnot sida 718)

Högsta profit ger högsta betyg
Vem skulle vilja ifrågasätta sanningshalten i denna definition i dag då kraven på vinst och mer vinst och ännu större vinst eller ”tillväxt” är adelsmärket för den globala kapitalismen? Det Karl Marx i samverkan med andra samhällskritiska analytiker och filosofer för 150 år sedan konstaterade vid kapitalismens vagga, det har i vår tids imperialism slagit ut till full blomning.
Inte ett brott – krig, miljöförstöring, förtrampande av mänskliga rättigheter, diktatur och förtryck – som kapitalet skulle väja för när det ökar profiten. Korruption och allt fler miljoner som försvinner i storägarnas och bolagsdirektörernas fickor betraktas i det sammanhanget som småpotatis.
Nu säger säkert många att det är ju inte mycket bättre i de företag eller branscher som helt eller delvis ägs av stat eller kommuner. Eller andra kollektiva ägare med förväntad moralisk inriktning, Stadsmissionens präster och ledarskap till exempel, eller facket för den delen.
Fantasilöner och fallskärmar har utdelats i storleksordningar som får vanligtfolk att tro att de hört fel eller att månadslöner avser hela årslöner. Lukrativa lägenhetsaffärer på korrupta, lagvidriga grunder har avslöjats. Under de gångna månaderna har även statliga företag gjort tidningsrubriker med mutaffärer, typ Vin- och Sprits förhållande till Systembolaget. En ny skandal angående militärens upphandling är i skrivande stund under uppsegling.

Offentlig sektor dras med i träsket
Det privata näringslivet har satt måttstockar för miljonlöner och fallskärmar. Och ju mer det gemensamma ägandet avvecklas och offentlig verksamhet ”avregleras”, d v s befrias från regler och maktinskränkande lagar, desto större blir också klyftan mellan folkets moraliska förväntningar och maktelitens beteenden. Marknaden med sina profitlagar sätter normerna, och ju mer marknadsliberalismen breder ut sig, desto mer tar dessa normer även över i offentliga sammanhang.
Exempel på detta återfinns inte bara i korruption, mutor och gigantiska löner och fallskärmar, utan i omfördelningen av skatterna till de rikas fördel och de fattigas nackdel. T. ex. det senaste förslaget att slopa förmögenhetsskatten och minska fastighetsskatten och att betala detta med minskade pensioner för alla genom ökad s k avkastningsskatt. En genomsnittlig LO-medlem förlorar drygt 200 kr per månad i pension.
Eller statliga Vattenfall som höjer elpriserna i Sverige våldsamt med motiveringen med att vi måste anpassa priserna i Sverige till de i Portugal eller Spanien. Att det finns avsevärda skillnader på behovet av ljus och värme mellan Syd- och Nordeuropa är tydligen totalt ointressant för dem som bestämmer över detta företag, som en gång i tiden skapades av folket för att förse alla till rimliga kostnader med energi.

Avregleringen fördjupar klassklyftorna
Avregleringen av sektorer och verksamheter som vi av lång tradition har betraktat som allmänt offentligt behov och därför fredade från profitjakt, som t ex sjukvård, utbildning, äldreomsorg, energi och kommunikationer, har lett till oacceptabla försämringar. Klassklyftorna i landet växer snabbt på denna grogrund med ökad utslagning, ohälsa och kriminalitet som följd.
På områden där statligt eller annat offentligt ägande fortfarande lever kvar kan man i konkurrens med privat ägande tvingas att anpassa sina verksamhetsformer till de normer och den (o)moral som gäller för kapitalismen, som mutor, fallskärmar och orimliga förmåner. Turerna kring statliga Vin och Sprit är exempel på detta.
Det stora multinationella ägandet ökar starkt, utländsk kapital köper upp allt fler företag helt eller delvis. Även svensk kapital drar ut i världen och jagar profit i länder med mindre arbetarskydd och lägre löner än i Sverige.

Profitkvoten är enda måttet
Detta ägande bestämmer den etik och moral som råder i de stora företagen, privata som samhällsägda. Profitkvoten blir det enda måttet som räknas.
Vi får ständiga bevis på att det alltid är den samhällsägda sektorn som förlorar i detta förhållande.
Det innebär inte bara högre taxor och sämre service utan också argument till dem som till varje pris vill privatisera och bekämpa kollektivt ägande.
Men inga avregleringar eller privatiseringar är oåterkalleliga. Visserligen blir kampen mot dem svårare när frihet för den kapitalistiska profitjakten upphöjs till allra högsta lag i EU:s författning. Men genom kamp har arbetarrörelsen en gång tidigare lyckats att överföra viktig samhällsservice i gemensamt ägande, och genom kamp går det att göra det på nytt. Med hjälp av den erfarenhet som vi nu dyrt betalar kan och måste vi kräva tillbaka samhällets service, och säkra den ekonomiskt och politiskt genom att även underställa den verkligen värdeskapande produktionen samhällets kontroll.
Denna vision kallas för socialism. Produktionsförhållandena och den globaliserade världen är mogna för det nya samhället, ja, världens utveckling kräver en övergång till socialism, men tyvärr har vi ännu inte lyckats att övertyga flertalet människor om detta.
Många ser det kapitalistiska samhällets brister, inte minst alla de aktuella mut- och korruptionsskandaler öppnar ögonen på folk. Människorna är djupt missnöjda med den krympande välfärden i landet. De avskyr imperialistiska krig, som det under USA:s ledning i Irak.. De kräver rättvisa, t ex för Palestinas folk.
61 procent av svenska folket har inget förtroende för EU enligt den senaste opinionsundersökningen. Mot endast 28 procent som tycker om EU. Det bekräftar folkomröstningens Nej till EMU. Det är ett Nej till EU:s nyliberala politik och därmed även ett Nej till den politik Persson-regeringen står för. Det är en bra början.
Ännu ser inte människor alternativet – socialism. Makteliten gör absolut allt för att detta alternativ inte ska få fler anhängare. Därför beror det på oss att föra kampen vidare – börja med din granne, på jobbet och i idrottsföreningen – nu!

Rolf Hagel

Konkurrens?
Den ”fria” konkurrensen är ett centralt begrepp för kapitalismens ideologer. I förslaget till EU-författningen ägnas åtskilliga artiklar och paragrafer åt att röja undan alla ”konkurrenshämmande” faktorer. Konkurrensen är argumentet när arbetsrätt och löner försämras. Men i verklighet har detta inte betytt många företags fria utveckling utan en hög koncentration. De stora köper upp de mindre företagen och dikterar villkoren.
Exempel: Sverige hade ännu för några år sedan ett stort antal energibolag, inte sällan i kollektiv ägo. Sedan kom avregleringen, enligt reklamen skulle konsumenterna välja fritt och priserna skulle sjunka
Blev det så? Nej! Efter den fria konkurrensens härjningar finns bara fyra stora energibolag kvar. De dikterar villkoren på marknaden. El-priserna är skyhöga och klättrar vidare.
Facit: Fri konkurrens måste översättas med marknadsdiktatur.
RH