Vi möter meningslöst döden i Irak

En amerikansk soldat kräver slut på en lögnaktig ockupation.

I sex månader har jag tjänstgjort i vår tids största lögn: ”Operation Iraqi Freedom”.
Efter de fruktansvärda händelserna den 11 september 2001 och sedan genom Afghanistankriget lades grunden för en invasion av Irak. ”Chock och fruktan” kallades den maktförevisning som världen utsattes för när ”Operation Iraqi Freedom” inleddes. Det skulle bli en dramatisk föreställning i närbild av militär styrka och avancerad teknologi från den amerikanska och brittiska militärens arsenal.
Men hos mig – en soldat som förberedde sig på att delta i invasionen av Irak – gick orden ”chock och fruktan” djupt in i själen. Redan när vi förberedde vår avmarsch verkade det som om dessa två supermakter skulle bryta mot just de regler som de kräver att andra följer. Utan godkännande av Förenta Nationerna, och nonchalerande vädjandena från sina egna medborgare, invaderade USA och Storbritannien Irak. ”Chock och fruktan”? Ja, det beskriver precis känslan jag fick när vi satte igång en operation som inte var rättfärdig utan utmärktes av hyckleri.
Från det första skottet i detta s.k. krig för befrielse och frihet härskade hyckleriet.
När arabisk TV sände ut bilder på fångade eller döda USA-soldater lovade amerikanska och brittiska ledare hämnd och attackerade verbalt TV-stationerna för deras tydliga bilder. Men bara timmar efter det att Saddam Husseins söner hade dödats lämnade den amerikanska regeringen ut fruktansvärda bilder för hela världen på de två dödade bröderna. ”Gör som vi säger och inte som vi gör”, var tanken.
Vi soldater som tjänstgör i Irak har blivit tillsagda att vi är där för att hjälpa det irakiska folket genom att ge det nödvändig militär hjälp och humanitärt bistånd.
Så var finns humaniteten i den händelse om två irakiska små barn som det nyligen rapporterades om i Stars and Stripes (den amerikanska militärens tidning). Barnens mor tog dem till en amerikansk militärbas där hon hoppades att de skulle kunna få läkarhjälp. Barnen hade – utan att veta vad det var – lekt med artillerimateriel och blivit svårt brända. Det berättas hur barnen – efter att ha fått vänta i timmar – vägrades hjälp från två amerikanska läkare. En soldat beskrev händelsen som ett av många ”illdåd” från den amerikanska militären som han bevittnat.
Jag har tack och lov inte själv bevittnat illdåd, om man naturligtvis bortser från att hela kriget mot Irak är det värsta illdådet, vilket jag anser.
Så vad gör vi här?
Invaderade vi Irak på grund av massförstörelsevapen, som vi så ofta får höra? Var finns de i så fall? Invaderade vi landet för att avsätta en ledare och en regering som skulle ha nära kopplingar med Osama bin Laden? Var finns i så fall bevisen för detta?
Eller gick vi in i ett annat land för egen ekonomisk vinning? Iraks olja är den lättaste och billigaste att utvinna i världen. Det ser ut som ett modernt korståg inte för att befria ett ”förtryckt folk” eller för att världen skall bli kvitt en ”demonisk och erövringslysten diktator” utan för att kontrollera en annan nations naturtillgångar. För i varje fall mig verkar det som om oljan är anledning till att vi är här.
Det finns en sanning. Och det är att amerikaner dör. Varje dag utsätts våra soldater, män och kvinnor, för ungefär 10-14 attacker. Varje dag. Antalet döda stiger hela tiden, utan att man kan se något slut på det.
En gång trodde jag att jag kämpade för en sak: ”för att upprätthålla och försvara USA:s konstitution”. Nu tror jag inte längre på det. Jag har förlorat min övertygelse liksom min beslutsamhet. Jag kan inte längre rättfärdiga min tjänstgöring med hänvisning till det som jag menar är halvsanningar och rena lögner.
När man blir äldre blir man förståndigare, och som 36 åring kan jag inte längre blint ledas utan jag ställer frågor. När jag förra november kom till Fort Campbell i Kentucky talades det redan om utplacering, och när man satte ingång med de egentliga förberedelserna sjönk mitt mod och mitt tvivel växte. Tvivlet har inte försvagats, i stället har min bestämdhet och mitt engagemang gjort det.
Min tid här är snart slut, liksom många andras som jag har tjänstgjort med. Vi har alla mött döden i Irak, utan anledning och utan något rättfärdigande.
Hur många fler måste dö?
Hur många fler måste gråta innan amerikanerna vaknar upp och kräver att soldaterna i Irak kommer hem igen, män och kvinnor vars uppgift är att försvara amerikanerna och inte ledarnas intressen?
Fredagen den 19 september 2003
Tim Predmore

Tim Predmore är en amerikansk soldat som tjänstgör i 101 Airborne Division, som är förlagd i Mosul i norra Irak. Hans artikel har publicerats i flera amerikanska och brittiska tidningar.