Välfärd?

Ordet välfärd klingar vackert och används flitigt, inte minst i debatten om svensk EMU-anslutning och framhålls flitigt i övrig politisk debatt.
Men kan ett samhälle som inte klarar av att ta hand om sina sjuka och gamla kallas för välfärdssamhälle?
Sverige tenderar till att bli ett samhälle där ordet välfärd till stora delar saknar innehåll.
I tidningen ”Kommun Aktuellt” nr 24/2003 som ges ut av kommunförbundet, har man under rubriken ”Äldreboomen höjer välfärdens pris” sammanställt en långtidsutredning av kommunförbundet om tre framtidscenarier.
Redan nu ger kommunförbundet uttryck för att ”omprövningar” måste göras inom skola, vård och omsorg för att få ”ekonomisk balans”. Man fastslår att en sak är säker: ”Det kommer att bli värre”. Och ”Under denna galge håller ett nytänkande på att slå rot”.
De flesta experter och politiker som tidningen varit i kontakt med är emot ökade skattehöjningar i kommunerna, eftersom det totala skattetrycket redan är drygt 54 procent.
Ett ökat skattetryck skulle enligt de tillfrågade innebära att allt fler kapitalägare och välutbildade skulle söka sig till länder med lägre inkomst- och förmögenhetsskatt.
(Monaco är ett sådant intressant land, Se bl.a. svenska toppidrottsmän och kvinnor som bosatt sig där. De behåller den sociala förmånen i Sverige men blir beskattade utomlands.)
Så ökat skattetryck skulle slå hårdast mot de lågavlönade och de ekonomiskt svagare, till vilka pensionärer räknas.
Joakim Palme, VD för institutet för framtidsstudier, är inte främmande för skattehöjningar.
Han anser att det största problemet är att få svenska folket att ”vänja” sig vid ökade skatter.
Statskontorets chefsekonom Richard Murray pläderar för höjda avgifter som han förväntar sig skall stimulera framväxt av privata alternativ som folk kan vända sig till om de vill dryga ut den vård som samhället erbjuder. Och det handlar i första hand om sjukvården och äldreomsorgen säger han.
Gunnar Wetterberg, Saco:s samhällspolitiske chef, är också på linjen att ju fler människor som vänjer sig att betala mer själva, desto bättre är det. På frågan om höjda avgifter kommer att leda till en tyngre börda för de sjuka och äldres anhöriga, svarar Wetterberg ja, men han tycker att vi måste acceptera det.
En annan facklig företrädare är LO:s chefekonom Dan Andersson, som också är inne på linjen att framtidens pensionärer måste betala mer för sin vård, genom att dra resurser från den privata konsumtionen. Att det kan bli mycket svårt eller rent av omöjligt för låginkomsttagare verkar inte existera i deras verklighetsbild. Och att minskad konsumtion även leder till minskad efterfråga och högre arbetslöshet verkar inte heller vara intressant för LO.
Även kommunförbundets och landstingsförbundets ordföranden Ilmar Repola och Lars Isaksson är inne på linjen om ökade egenavgifter och får medhåll av ekonomiprofessorn vid Stockholms handelshögskola Magnus Henrekson, som i flera år varnat för den framtida välfärdens kris.
Henrekson reagerar även för den ”feghet” som såväl riks- som kommunalpolitiker visar, samt den beslutsvånda som de lider av, genom att” citera en ekonomichef som föredragit frågan för sina politiker, genom att ge en tidsfrist på 10 till 15 år, innan läget blir akut.
Den frågande politikern ”pustade” ut efter svaret, vad skönt, då är jag pensionär.”
Tidningen Kommun Aktuellt . konstaterar slutligen att fler skaffar egna skyddsnät genom privata sjuk- och pensionsförsäkringar.
Det Kommun Aktuellt inte konstaterar är i vilka inkomstklasser dessa privata skyddsnät finns. Enligt mitt sätt att se så gäller det inte vanliga medborgare, utan de får inrikta sig på sämre vård och omsorg med högre skatter och avgifter, samt privata lösningar.
I detta scenario ska vården, omsorgen och skolan konkurrera och utsättas för entreprenadskap enligt moderat modell.
Detta bekräftas i min kommun Gällivare, där majoriteten i kommunens fullmäktige med socialdemokraterna som största parti biföll en moderat motion om att utarbeta ett ”konkurrensprogram” för den kommunala verksamheten inklusive vård, omsorg och skola.

Den reflektion som måste göras efter den samstämmiga bild som ges ifrån makthavarna och etablissemanget kommer den nya svenska modellen av ”välfärden” att likna den som avskaffades för snart 100 år sedan. Där var vården, omsorgen och skolan en handelsvara i privata vinstintressen genom utauktionering av de vård- och omsorgsbehövande i konkurrens mellan olika entreprenörer. Är denna modell värt ordet välfärd ?
Vi svenskar kastade bort 100-tals miljoner kronor nyligen i EMU-omröstningen, pengar som istället kunde ha använts till en real välfärdsutbyggnad. Inte i enlighet med Ja- alternativets modell, skissat av moderaterna.
Vår kamp för välfärden får inte stanna trots Nej-alternativets seger, frågan om svensk EMU-anslutning och fortsatt försämrad välfärd återkommer hela tiden. Vi måste ta tillvara den kampvilja vi fått tack vare Nej-segern och måste förbereda oss för de nya angreppen som redan påbörjats mot svenska folkets demokratiska rättigheter, att själva bestämma om sin framtid och fortsatta utbyggnad av real välfärd.
Bror Wennström