Dåliga förlorare

Regeringsförklaringen är ett dokument av dåliga förlorare med underutvecklad känsla för demokrati.
Regeringen är väl medveten om att såväl egna socialdemokratiska partimedlemmar som folkets majoritet i valet i första hand inte tog ställning till hur våra sedlar och mynt skulle se ut, utan till den folkfientliga politik i EU-anpassningens spår.
Regeringens deklarerade mål är enligt direktiven från Bryssel att hålla nere den offentliga sektorns kostnader för att erhålla balans i budgeten. De flesta svenskar vill säkert att det ska finnas balans mellan inkomster och utgifter i statens kassa. Men hur denna balans ska åstadkommas finns delade åsikter om. En väg i folkets intresse vore att tillföra staten mer inkomster, främst genom vinstgivande statliga företag och högre skatter från storföretag och det ekonomiska toppskiktet i samhället.
Men EU-politiken har gått den motsatta vägen med utförsäljning och privatisering av statliga och kommunala bolag och samhällsviktiga institutioner inom skola, vården, omsorgen och kommunikationerna. Privatiseringen och utförsäljningen har inte – som lovat av regering och kapital – lett till lägre samhälleliga och privata kostnader och bättre service – utan till allt större kostnader och problem för både samhälle och den enskilde medborgaren.
Trots alla öppnbara negativa erfarenheter med denna politik planerar regeringen i sin regeringsförklaring att ytterligare sänka skatter för företag och kapitalstarka grupper, med ännu mindre medel för den så kallade välfärden som följd.
Perssons slutsats av folkomröstningen är att folket har röstat fel och att regeringen nu ska korrigera resultatet genom att hand i hand med de borgerliga partierna ännu hårdare bedriva den politik som svenska folket tog avstånd ifrån.
Redan på valnatten blev det tydligt att Perssons bekymmer inte handlar om att leva upp till folkets krav, utan att blidka EU och dess politiska uppdragsgivare. Sverige är med på skutan i alla fall, försäkrade Sveriges statsminister, och EU-topparna tröstade den besvikna Ja-sidan med löftet att de inte kommer att bry sig så mycket om folkets röst. Tidigare eller senare kommer Sverige med i alla fall, frivilligt eller ofrivilligt, var budskapet. Men det är knappast något flertalet av Nej-väljarna menade när de tydligt tog avstånd från EMU-politiken. Många har röstat nej för att värna demokratiskt inflytande. Deras tilltro till EU:s och Perssons demokratiska ambitioner har med säkerhet inte stärkts av de aktuella utspelen.

I regeringsförklaringen sägs att det är nödvändigt att skapa trygghet för de förtroendevalda, och naturligtvis har denna skrivning kommit till på grund av mordet på Anna Lindh.
Det är rätt att ledande politiker är mer exponerade än folk i allmänhet, vilket kräver extra insatser i form av att fler politiker tilldelas t ex. livvakt.
Men därmed är inte problemet löst. Åtgärderna måste ses i sin helhet, nämligen att vi alla lever i ett otryggt land. Ökat skydd för politiker kan inte skiljas från den otrygghet som har skapats för alla medborgare genom nedskärningarna på den offentliga sektorn, t ex sinom sjukvården och skolan, genom ökad utslagning ur arbetslivet och därmed en växande skara av marginaliserade invånare i vårt land.
Denna verklighet har under senare tid fått tragiska konsekvenser. Det är bra att en diskussion om dessa problem har kommit i gång och att allt bredare kretsar riktar fokus på de bakomliggande orsakerna för kriminalitet och våld. Nu gäller det att arbeta för reella förändringar, en stärkt offentlig sektor och ett slut på anpassningen till EU:s reaktionära mål.
Rolf Hagel