Serbiens mördade premiärminister, landets värsta förrädare, var Västs skymfade driftkucku vars ”ekonomiska reformer” bringade misär.
Beröm över Zoran Djndjic öses från alla håll. President Bush visar vägen genom att prisa hans ”starka ledarskap”, medan Kanadas regering höjer Djindjic till skyarna som ”demokratins budbärare (härold)” och Tony Blair talar om energin som Djindjic offrade för att ”reformera Serbien”. Tämligen ensidig beskrivning av en underhuggare som reformator, mannen som utlämnade Milosevic. Men redan dagen efter hans död började bilden av Djindjic nyanseras.
Vilka är de som beklagar serbiska folkets stora förlust? Vilka är de som fäller stora tårar efter förlusten av det ända kortet man spelade på i Serbien?
Det är inte svårt att urskilja alla de som först bestialiskt bombade Serbien i 78 dagar och sen iscensatte statskuppen mot den ände som framgångsrikt försvarade sitt land mot Nato-aggressionen – socialisten Slobodan Milosevic. Det var de som åsidosatte folkrätten, FN, Säkerhetsrådet samt jugoslaviska grundlagen och till slut, med hjälp av pengar, installerade den ”demokratiske premiärministern Djindjic”. USA, NATO, EU var de som som visade vägen på Balkan till en fascistoid global nyordning. De är desamma som i dag fäller beröm och tårar över sin underhuggare Djindjic.
Svenska regeringen, som är känd för sina inte så snabba reaktioner, reagerade väldigt snabbt med överväldigade berömmelser över ”demokratins hjälte”, ”en stor statsmann” (Göran Persson) och ”en sann vän” (Anna Lindh).
Dog Djindjic verkligen i kampen för demokrati?
Om man bortser från den allmänna CNN-bilden och historieskrivningen blir väldigt lite kvar av ”den sanna demokraten”. I stället växer det fram en bild av en mycket korrupt och komprometterad person som plötsligt, från ingenstans (från Tyskland) kom till Serbien för att leka politiker. Han lyckades aldrig dementera uppgifter om sitt engagemang i tyska SÄPO under hans långa vistelse i Tyskland. Hans mycket goda kontakter med framstående representanter för tysk näringsliv, politiker och andra var häpnadsväckande. Hans kontakter med den organiserade brottsligheten på Balkan och i Europa var omfattande. Senare, när han blev premiärminister, betraktades dessa kontakter med maffian som en pinsamhet av ”det internationella samfundets politiker” som man tyckte sig vara tvungen att överse med för den goda sakens skull.
Enligt Kim Wadström (Aftonbladet, 14.03.2003.) skröt Djindjic själv med de överenskommelser med kriminella han gjorde under valet och ”revolutionen” hösten 2000. Man vet att han tog emot fem miljoner kronor av maffian inför valet, samt hundratals och hundratals miljoner dollar från ”det internationella samfundet”, däribland Sverige.
Serbiens regering var snabb att redan samma kväll Djindjic dödades meddela attentatsmännens identitet: Legija, en före detta polisgeneral som bytte sida, förrådde Milosevic och gick över till Djindjic.
”Kommer inte detta fingerpekande, de över 750 arresteringarna – lite väl lägligt? Är inte Milorad Lukovic, kallad Legija, en lagom lämplig gangster att jaga nu? (DN).
Djindjic hade nära kontakter med många av Europas mäktigaste och farligaste maffiagrupper. Djindjics proklamerade krig mot maffian var tomma ord. Han gick, helt enkelt, maffians ärenden.
”Kanske gjorde Djindjic en deal för mycket. Ingen går säker efter en sprucken deal” skrev Lars Weiss i DN (17. 03. 2003.).
Internationella samfundets demokrat(i)
Man skall inte glömma att Djindjic, ”den demokratiske hjälten” – aldrig var vald i något demokratiskt val. Han visste att han heller aldrig skulle kunna bli vald för han var den minst populära politiker i Serbiens historia.
Vad har Djindjic lyckats göra under sin tid?
• Under sina några månader som Belgrads borgmästare
(som oppositionsman), innan han avsattes, lyckades Djindjic plocka ner den stora
förgyllda stjärnan på stadshusets kupol – det var hans
seger över kommunismen;
• Under sin tid i oppositionen krossade Djindjic dåvarande Demokratiska
partiet under ledning av Dragoljub Micunovic; Kostinuca och Micunovic fick bilda
egna partier; sen dess var de blodsfiender;
• Han underminerade det serbiska parlamentet genom att förra året
utesluta det största DOS-partiet, Kostunicas Demokratiska partiet;
• Han demoraliserade armén genom att beröva den tillgångar;
• Djindjic utlämnade några av de mest prominenta officerare
till Haag, andra var planerade att utlämnas;
• Han underminerade Serbiens kredibilitet genom att öppet flörta
med den ökände gangstern ”Cane”, cigarrettsmuglarkungen;
• Hans ”reform”, privatiseringen, gick ut på att sälja
allt som går att sälja för spottstyver till sina lojala underhuggare
eller utländska, ofta suspekta affärsmän;
• Han avskaffade lagregler genom att lämna ut misstänkta till
Haagtribunalen utan vederbörlig process, ibland genom att bokstavligen
kidnappa offer på gatan;
• Djindjic är mannen som på egen hand beslutade, kidnappade
och utlämnade Slobodan Milosevic till Haag – utan att bry sig om
den serbiska grundlagen, högsta domstolen eller andra lagar och regler.
• Zoran Djindjic var mannen som flydde från Nato-bombena till Natohögkvarteret
och olika Natoländer, som kramades och pussades med Serbiens bödlar,
samt bad dem bomba hans land ytterligare två veckor.
Irak är långt ifrån det första landet där USA och andra västländer försöker byta ut misshagliga regeringar med bomber eller/och miljoner dollar. För tre år sedan var det Jugoslavien, Serbien och Slobodan Milosevic. Adam LeBor beskrev i sin Milosevic-biografi hur USA öste 70 miljoner dollar till Serbiens opposition för att störta Jugoslaviens ledare. På order av Madeleine Abright, under täckmantel av USA-s kontor för jugoslaviska affärer (US Office of Yugoslav Affairs), organiserades resningen som skulle ta bort Milosevic från makten.
Samtidigt finns bevis på att grupper ur den undre världen, kontrollerade av Zoran Djindjic och länkade med amerikanska underrättelsetjänsten, utförde en rad lönnmord på kända Milosevics-anhängare. I och med Milosevics fall fick USA sin dröm i uppfyllelse: en ”reformregering” i Belgrad. Bulvanrollen tillföll Vojislav Kostunica men det var State Departments man, Zoran Djindjic, som hade all makt och som inte skulle svika sin sponsor i Washington.
Utan Djindjic endast kaos? Nej, men kaos hos hans arbetsgivare
Djindjic, ”reformernas man”, hade aldrig något politiskt program och inga, ens påtänkta, reformer. Efter två år vid makten hann Djindjic sälja tusentals serbiska företag – många till bolag i länder som deltog i bombningar av Serbien 1999. I förra månadens rapport från Världsbanken överöste man Djindjics regering och dess ”engagemang av internationella banker i privatiseringsprocessen” med lovord. Hans säljiver slutade inte vid företagen. För utlovade 100 miljoner dollar kidnappade han och utlämnade Milosevic till den USA-finansierade show-tribunalen i Haag.
Neil Clark skrev i The Guardian (14.03.3003):
”Om man har sålt sin stats egendom, statens expresident och sina politiska huvudrivaler – vad finns det mer att sälja? Bara själva landet. Och i januari i år gjorde Djindjic just det: efter påtryckningar från det internationella samfundet och efter 74-årig existens försvann namnet Jugoslavia från den politiska världskartan. Det strategiska målet att ersätta landet med en rad svaga och söndrade protektorat har lyckats.
Trots att tidigare Natochef och nuvarande EU-utrikesboss Solana vill inbilla oss att serber är i sorg är det mycket få som kan och vill sörja Djindjic. Åtminstone i Serbien. För dom flesta serber blir han ihågkommen som en quisling, en man som berikade sig genom att sälja ut sitt land till dom som förde ett så obarmhärtigt krig för bara tre år sedan.”
Djindjics ”reformer” ledde till växande priser och arbetslöshet (över 30 procent), minskade löner (ca 20 procent) och att två tredjedelar av serberna lever i fattigdom.
Vem vet vilka som står bakom mordet på Djindjic. Det finns många kandidater. Hans länkar till den organiserade brottslighet hann i kapp honom.
”Du kan, om du vill, störta regeringar du inte gillar och försöka påtvinga din vilja genom att installera en Hamid Karzai, General Tommy Franks eller en Zoran Djindjic att spela som imperial konsul – men tro inte att du kan tvinga respektive folk att visa vördnad för sådana varelser.” avslutade Neil Clark sin artikel.
Den serbiska regeringen var snabb att förklara undantagstillstånd
och identifiera mördare. Just detta bör få en att vara skeptisk.
Och, varför undantagstillstånd? Just i detta ögonblick har ”
den demokratiska regimen” arresterat över 400 personer. Alla viktiga
politiker som kan utgöra någon som helst opposition finns redan i
Haag. På grund av det proklamerade undantagstillstånd i Serbien
är serbiska medier endast tillåtna att hylla Djindjic, hans "reformer",
västvänlighet, samt låta "vanliga" medborgare och
DOS-ledare uttala sin tro på Djindjic och hans "väg" som
"alla vill och skall" följa. Därför upprepas outröttligt
”medborgarnas” klagosång, hyllningar och löften att följa
den ”av Djindjic utstakade vägen” (till ett lyckligare liv,
förmodar jag). De ända som framkommer i serbiska medier är de
som hyllar Djindjic och fäller tårar – sådana som Solana,
Robertson, Bush, Schröder, Persson, Lindh och andra ”demokrater”
som bombade Serbien sönder och samman – utan att bry se om folkrätten,
FN, Säkerhetsrådet.
Tidningar, radio och tv tävlar i hyllningar till Djindjic. Allt annat är
förbjudet att informera om. Man får inte skriva eller prata om Djindjics
död; man får inte informera om skäl till undantagslagar. Med
andra ord, den "demokratiska" regimen i Belgrad tillåter inte
medier att utreda orsakerna till Djindjics död. Medierna är belagda
med munkavle. Den enda giltiga och tillåtna informationen är den
som kommer från regeringen.
Å andra sidan får polisen/militären gå in i vilket hus och vilken bostad som helst, får arrestera och t o m döda, utan rannsakning, vem som helst (enligt polisministern, D. Mihajlovic) och uppmanar folk att anmälla, brännmärka och fördöma ”demokratins fiender”.
Kanske gjorde Djindjic en deal för mycket.
Kanske gjorde även ”det internationella samfundet” en deal
för mycket.
Dušan Lazarevic