Det ojämlika samhället

När Kommunal med all rätt sade upp sitt avtal eftersom det inte gett den effekt som Kommunals förhandlare avsåg – nämligen att jämna ut löneskillnaderna mellan förbundets medlemmar och stora delar av samhället i övrigt – uppstod tydligen problem för regeringen och facktoppar inom LO.
”Risken” var stor enligt regeringens företrädare att andra grupper skulle följa kommunalanställdas exempel och kräva högre löner. Det skulle vara befogad om t ex andels- och hotell och restauranganställda följde kommunal exempel, eftersom även dessa tillhör de verkliga låginkomsttagarna. De som talar om ”risker” i detta sammanhang avslöjar var de står, för inte kan väl arbetarrepresentanter kalla det för ”risk” när facken börjar kräva löner som skulle innebära steg mot större rättvisa i lönepolitiken.
Statsministern tror säkert att han kommit på ett fiffigt sätt att dämpa de rättmätiga kraven på bättre löner. Han uttalar sig positivt om kommunals behov av löneökning men varnar samtidigt andra grupper att göra samma sak. Persson vet att den offentliga sektorns krav på bättre betalning har ett brett gehör i folket. Det vore politiskt inte klokt att ta avstånd ifrån det. Men han drar sig inte för att försöka spela ut den ena gruppen av arbetarklassen mot andra.
Bockfoten syns väl. Låt oss säga att byggnadsarbetare, metallarbetare och andra främst inom LO-kollektivet avstår ifrån högre löner. På vilket sätt skulle deras ”generositet” komma den offentliga sektorn tillgodo? Inte alls, förstås. Det byggjobbarna inte tar ut, det försvinner som vinst rakt ner i byggföretagens fickor. Det kan säkert glädja en och annan aktiespekulant, men kommunalarbetarna skulle inte se ett jota.
Det är märkligt att arbetare som kräver högre löner alltid genast beskylls för att driva på inflationen – underförstått att vinsterna inte bara är oantastliga utan att de också alltid måste öka.
De svenska storföretagen har gjort ofantliga vinster genom sina anställdas arbete. Om man nu utifrån anser att löneutrymmet måste dämpas, då finns det bara ett område som kan rekommenderas – nämligen direktörernas löner och pensioner.
Regeringens möjligheter till utjämning av orättvisor i samhället ligger i betydligt starkare beskattning av företagens vinster. Skatterna borde tillfalla såväl stat som landsting och kommuner och användas bl a till bättre löner för de anställda.

I detta sammanhang kan man inte låta bli att koppla frågan om kommunal arbetarnas krav på löner lite närmare 20 000 kronors strecket till de senaste informationerna om våra nya ministrarnas inkomster. Ministrar, generaldirektörer av statliga verk och andra koryféer vågar ständigt uppmana landets arbetare att ta ”samhällsansvar” genom att sälja sin arbetskraft billigt – samtidigt som de tar för sig rejält .
Den nya regeringen innehåller en enda minister med lön under 700 000 kr per år. Resten ligger runt en miljon i årslön och flera har säkrat sig en minst sagt förmånlig pension.
Sveriges nya försvarsminister Leni Björlund t ex vill utöver sin statsrådslön på 82 000 kr i månaden också behålla en fallskärm på 42 500 i månaden som hon fått efter ett annat offentligt jobb på det numera nedlagda Hälso- och sjukvårdens rationaliseringsinstitut (SPRI) samtidigt som hon var generalsekreterare i Svenska kyrkan.
LO:s förre avtalssekreterare Hans Karlsson som nu är arbetslivsminister hat visat sig vara en bra förhandlare när det gäller den egna plånboken, medan det gick betydligt sämre för alla som avlönat honom.
De ekonomiska konsekvenserna av samhällstopparnas rofferi är inte försumliga, eftersom de sprider sig som ringar på vattnet. Men betydligt värre är de politiska konsekvenser. Politiker som ska utgöra alternativet till det kapitalistiska samhället avväpnar sig själva. Politikerföraktet växer och fler människor förlorar sin tilltro till politikens möjligheter och samhällsansvar. På denna grogrund frodas egoism och högerextremism.
Kommunals uppsagda avtal är ett litet men viktigt steg åt rätt håll som förtjänar allt stöd från de demokratiska krafterna i vårt land och speciellt givetvis från den fackliga rörelsen. Inte i form av falskt samhällsansvar utan i form av kampvilja och solidaritet.
Rolf Hagel
rolf.hagel@skp.se

Galna EU- sjukan
Den pampiga gnidigheten och
svampiga girigheten.
Den överhettade tärenheten och
tärande överheten.
Den härförande rövarenheten och
förhärdade rövenheten
går på
närande eurobeten,
nedskärandes övrigheten
med den
förfärande nöjsamheten,
svärjandes öjdå- läten och
väntandes hörsamheten från
räntande dövbeläten och
ärade smörsamveten.

Kjell Bygdén