Amerikanska regeringar – ”dessa satans mördare”

Ytterst handlar amerikanska krig runt om i världen om olja och andra mineraler


Bush-administrationens troliga avsikt är att skapa kaos i Mellanöstern för att trygga sin tillgång till Saudiarabiens olja. Saddam Hussein är inget hot, bara en spelpjäs i den amerikansk-brittiska världspolitiken, skriver Mo Mowlam, en av Tony Blairs tidigare ministrar.

Förra månaden visades på den brittiska kanalen Channel 4 en tv-dokumentär kallad ”Rome – The Model Empire” där man pekar på många intressanta paralleller mellan det romerska imperiet och dagens USA. Det sistnämnda har inga formella kolonier, som Rom hade, men är ett imperium som uppför sig mycket romerskt. Den mest uppenbara likheten är den militära makten. USA har baser i ett 40-tal länder och någon form av militär närvaro i 132 av FN:s 190 medlemsländer, enligt tv-dokumentären.
Romarna förstod att det inte räcker att vara stark. De insåg att omvärlden också måste känna till deras styrka och frukta den. Rom ordnade därför propagandistiska gladiatorspel för masspublik. USA har CNN och andra som sprider militärens videofilmer om smarta bombträffar. Krigsfilmer på bio fyller ut bilden av den oövervinneliga makten.
USA har inga kolonier, men gott om allierade av alla möjliga sorter, där lojalitet mot USA är viktigare än rumsrenhet. Mycket romerskt.

Bomber, hot och terror – Amerikas väg till världens ”frälsning”
Den saudiska kungafamiljen har för sin samarbetsvilja belönats av väst (läs USA/NATO/EU) med en ställning som bästa vän. De har inte bekymrats av att den saudiska regeringen är djupt odemokratisk samt bryter mot mänskliga rättigheter, eller att den sitter fast i en extrem form av islam. Nej, med amerikanskt stöd kan regimen göra vad som krävs för att säkra västs behov av olja till rimliga priser. Men, kärleksaffären med Amerika håller på att ta slut, fast saudierna får inte vända sig mot USA. Då är det bra att åtminstone kunna kontrollera saudiska oljefälten, om än inte regeringen. Man skall vara redo och därför är det bäst att ha en stor militärstyrka på plats – om en antiamerikansk omvälvning kommer.

Ett krig för att säkra oljetillgångarna kan föras med kampen mot terrorismen som täckmantel. Den amerikanska Saddam-manin har inte ett dugg att göra med hot från Irak – det finns inte, helt enkelt. Det har inget att göra med kriget mot terrorism eller moral. (Om någon är omoralisk och terrorist – då är det USA.) Om Saddam är en ond man – då var han samme onde man när väst sålde vapen till honom. På samma sätt som han den gången tjänade västs intressen är han nu den undanmanöver som ska dölja tricket att skydda oljeförsörjningen till väst.
”Saddam bluffar hela världen” säger Bush, en man som alltid ser ut som om han fallit från Mars. Hur? Varför? Är det inte just USA och dess president som försöker bluffa världen? Är det även ett privat familjekrig som de vill starta? Precis som då när Madeleine Albright som USA:s utrikesminister reste runt och förberedde krigsstart mot Serbien. Häromdagen sa Bush något nytt, gav en ny anledning för krig: ”Han (Saddam) försökte döda min pappa”. Varför inte, är man bara en tillräckligt maktgalen våldtäktsman... duger alla anledningar.
Få krig har varslats så länge och grundligt som den amerikanske presidentens vendetta mot Saddam Hussein.
I sin iver trampar USA inte bara på andra länders medborgerliga och mänskliga rättigheter utan även på sina egna. Omkring 1 200 personer har gripits i USA i jakten på terrorister. Det exakta antalet är ändå hemligt. Många har hållits isolerade och inte fått tala med advokat. Dessa gripandena har varit godtyckliga och utgått från anonyma beskyllningar eller av det enkla anledningen att dessa personer var araber eller muslimer.

Sänker kriget oljepriset?
Medan allmänheten med sin tystnad visar sin likgiltighet, visar banker oro. Nordea varnar för krig, men inte för moralens skull utan för profitens. I sin senaste konjunkturrapport varnar banken för att oljepriset kan öka, nästan fördubblas. ”Men oljepriset kan gå både upp och ned. Kanske ett anfall till och med är nödvändigt för att få ned oljepriset, som i dag anses ha en krigspremie på upp till fem dollar per fat.” Naturligtvis är det svårt att förutse vad utfallet blir av ett krig. Men det kan vara på sin plats att varna för de mest pessimistiska spådomarna. Även inför Natos angrepp på Serbien och kriget mot talibanerna florerade katastrofscenarierna. I bägge länderna sitter det nu nya makthavare – i högsta grad västs pultroner.

Varje dag fylls nu de strategiska oljereserverna i USA på med 135 000 fat olja. De rymmer redan 600 miljoner fat olja – för att snabbt kunna sänka priset på det egna landets marknad. Man är inte rädd för bortfallet av Iraks produktion, utan för att Saddam besvarar ett amerikanskt angrepp med att attackera oljefält eller oljetransporter i några av sina granländer. Från Saudiarabien, Kuwait, Irak, Iran och Förenade Arabemiraten kommer totalt 15 miljoner fat per dag. Av detta passerar nästan 13 miljoner fat genom Hormuzsundet, som inte är mer än 50 kilometer brett. Men varför skulle Saddam slå där? Den 11 september visade att USA är mer sårbart i sitt eget land än utanför, t. ex. vid den 1 200 kilometer långa oljeledningen i Alaska som varje dag fraktar 1 miljon fat olja till en enda utskeppningshamn och som är omöjlig att övervaka. Kanske är det nästa mål? Om ett lyckat sabotage genomförs under vintern finns ingen möjlighet att reparera rörledningen och oljan, som har en temperatur på 600C, kyls ned. Resultatet skulle bli världens längsta stearinljus, bestående av åtta miljoner fat olja – som det skulle ta sex månader att tina upp igen.

Terrorist eller frihetskämpe?
I arabiska öron låter den amerikanske presidentens ”moraliska” iver att tvinga fram en efterlevnad av FN-resolutionerna mot Irak som rent hyckleri. Vanliga medborgare i arabiska länder frågar sig varför det är så angeläget att Irak ska tillämpa varje bokstav i FN:s beslut när Israel ostraffat kan nonchalera FN:s resolutioner sedan årtionden.
Denna dubbelmoral i synen på folkrätten uppfattas av folkopinionen världen över, också när det gäller Sveriges och EU:s hållning. Tal om folkrätten är hyckleri.
”Stater agerar utifrån sina egna intressen – inte av hänsyn till några högre moraliska principer. Sedan praktiskt taget urminnes tid har människor skrämts av terrorister. Under vissa epoker har hotet från sådana tyckts alldeles särskilt stort” – skriver journalisten och författaren Björn Kumm i sin bok Terrorismens historia.
”Vad som kallas terrorist är problematiskt. Den som är terrorist i andras ögon kan vara frihetskämpe i de egna. Ofta är det de som besitter makten som kallar upprorsmakare för terrorister och terrorhandlingar riktas ju oftast mot det rådande dominerande systemet och dess representanter. Därför är terrorism den svages vapen”, menar Björn Kumm.
Han hävdar vidare att terrorism används primärt av den som befinner sig i eller känner sig vara i underläge – som inte har resurser till vanlig krigföring.
Georg W Bush står i dag utan militärt stöd från såväl FN som Nato och EU. Det saknas en bra motivation för kriget, eller – vilken som helst. Om Bush ska angripa ”för att Saddam ville döda hans pappa”, då får han göra det ensam – helst vid någon ”O.K. Korall”, som cowboy han är.

450 000 människor i en antikrigsdemonstration i London den 5 oktober - ett uppmuntrande tecken på växande motstånd mot USA:s terrorpolitik!

”Krig mot terrorismen”
Men det finns de som är trogna hejdukar i vått och torrt. Tony är inte värd att nämna, det är en man som har förlorat all sin värdighet. Men – Göran? Han är visserligen på väg att göra en ”Tony Blair”, men värd att dra fram. Han öppnade den socialdemokratiska kongressen hösten 2001 med att tala om talibanregimen, ”dessa satans mördare” som han med Palmes ord utryckte det. Så skulle bomberna över Afghanistan motiveras, precis som bomberna över Serbien 1999. Så skulle den kritiska opinionen tystas och s-regeringens stöd till Bush och Blairs ”krig mot terrorismen” sanktioneras av partimedlemmarna.
I stället för att utmana västmaktens män – som Palme en gång gjorde – följer svensk socialdemokrati nu troget efter i cowboystövlarnas spår. Det är sorgligt att se.

Den liberala pressen var, förstås, överförtjust. Med 11 september försvann det liberala försvaret för mänskliga rättigheter. Uppenbara hot mot internationell rätt och slakt av civila ignoreras av den västvärld som säger sig värna om freden, humanismen och demokrati, skrev nyligen Helle Klein i Aftonbladet.
Det är bara en liten sak som brusar i öronen. Helle Klein har kort minne. Hon glömmer att det hon skriver om redan har hänt, t. ex. med Serbien. Men, ordet Serbien, vågar av någon konstig anledning, ingen ta i sin mun.
Det gör inte heller miljöpartiets riksdagsman Thomas Hammarberg (SvD, ”Brännpunkt”, 29 aug. 02). Enligt honom hånar Bush rättsordningen men han nämner inte med ett enda ord Serbien. Det förefaller att Serbien var mer än ett lovligt mål för ”det internationella samfundets” våldtäktsläggning. Det är synd om afghaner men inte om serber. Det är synd om irakier men inte om serber. Man kan verkligen fråga sig – vad är det för fel på serber? Vad är det som gör dem till allas hatobjekt? Varför har inte serber rätt till liv? Varför har de inga mänskliga rättigheter? Varför får inga serber turistvisum till Sverige, t. ex? Varför får inte serber i norra Kosmet (Kosovo och Metohija) någon hjälp från ”det internationella samfundet”, USA/NATO/EU?
Är det så man för krig mot terrorismen? Är Serber terrorister eller har de hotat Bushs pappa till livet? Inte heller har serber någon olja, men de står i vägen för oljevägar, samt omringning av dagens Ryssland.
”USA underminerar internationell rättsordning och har försatt folkrätten i ett allvarligt kristillstånd. Det är märkvärdigt tyst i Sverige om USA:s rättsövergrepp och nonchalans mot mänskliga rättigheter”, skriver Palmecentrets Thomas Hammarberg. Men, fortfarande inte ett ord om att allt detta har redan hänt – utan FN:s medgivande – i Serbien.
Då var även Hammarberg märkvärdigt tyst.

Anna Lindh påpekade nyligen igen att ett angrepp på Irak rimligen måste avgöras av säkerhetsrådet. Det är ett sjukdomstecken i sig att detta självklara måste sägas. Men, i Serbiens fall gällde andra normer; då tyckte inte vår utrikesminister att ett angrepp på Serbien måste avgöras av säkerhetsrådet. I stället hejade Anna Lindh skamlöst på Nato och dess smarta bomber ”som var en aning för starka” när de krossade några rutor på den svenska ambassadörens hus i Belgrad.

USA – den egentliga terroriststaten
Thomas Hammarberg har kanske blivit gammal och då är det naturligt att man tappar tänder.
En annan man, däremot, som har behållit sina tänder och i ännu högre grad sitt förstånd är Noam Chomsky. Han är lika ärlig nu som förr.
”USA måste inse att en stor del av världen uppfattar Washington som en terrorregim”, skriver Chomsky.
USA stöder korrumperade och brutala, förtryckande regimer och är emot politiska och ekonomiska framsteg på grund av sitt intresse att kontrollera Mellanösterns oljetillgångar. De senaste åren har USA agerat eller stött (bomb)aktioner i många länder på ett sätt som uppfyller USA:s egen officiella definition av ”terrorism” – d v s när amerikanerna använder begreppet på sina fiender.
Samuel Huntington skrev 1999 i Foreign Affairs att ”medan USA regelbundet brännmärker olika länder som skurkstater blir USA självt i många länders ögon skurksupermakten – det enskilda största yttre hotet mot deras samhällen”.
Professor Christopher Kelly i Cambridge (USA) säger att USA de närmaste 10-15 åren måste fundera på hur långt ett icke-territoriellt imperium kan sträckas utan att spricka.
Vi andra, som misstror USA, kan hoppas att kriget mot terrorismen ska knäcka det onda, världsomfattande imperiet – skurkstaten USA
Dušan Lazarevic
dusan.lazarevic@skp.se