Kapitalismens kris skärper klassmotsättningar

På Dagens Nyheters ledarsida kunde läsaren i våras inhämta kunskaper om USA:s ekonomi från ingen mindre än professor Jeffrey Sachs. Bland hans meriter finns en tjänst som ekonomisk rådgivare åt Boris Jeltsin, med katastrofalt resultat, och en liknande roll i Bolivien, ett land som nu står på ruinens brant.

Sachs uppgift i DN var att avfärda all oro för att den amerikanska ekonomin skulle vara något annat än sund och kraftfull. Han menade att det inte finns någon anledning att frukta en depression liknande den på trettiotalet eftersom det amerikanska banksystemet idag är starkt och väl reglerat. Hela Sachs resonemang kretsade kring bankerna, den starka dollarn och det nästan ofantliga förtroende som investerare runt om i världen har för USA, Den Fria Marknadens feste Burg.
Liknande artiklar förekom i våras inte bara i DN utan också i Dagens Industri och många andra affärstidningar i och utanför Sverige. Så sent som i somras skrev en expert i Handelsbankens tidskrift "Mina fonder" att "USA fortfarande är lokomotivet i världsekonomin". Bland sundhetstecknen i USA och Sverige nämndes "skattesänkningar” och ”låga realräntor” och att ”arbetslösheten hålls nere".
Vi har under flera år i dessa spalter hävdat att varken USA:s eller resten av Västvärldens ekonomi är sund. Bland symtomen har vi pekat på låg tillväxt i bruttonationalprodukten (BNP), bestående överkapacitet i produktionssystemet, hög och stigande arbetslöshet som inte kan döljas i de officiella siffrorna, och en allt mer intensiv exploatering av dem som fortfarande har sitt arbete kvar.
I många i-länder har under de senaste tjugo åren reallönerna stagnerat eller rent av fallit. Det är bara genom en massiv kreditgivning som man har kunnat hålla konsumtionen igång. Hushåll, företag och stater i Västvärlden har numera astronomiska skuldbördor. Och situationen är ännu värre i u-länderna.
Överklassens ackumulerade förmögenhet är mycket större än de vinstgivande investeringsmöjligheterna i de moderna högrationaliserade industrierna. Det har lett till vågor av spekulativa investeringar i finansiella instrument och fastigheter och under senare år i aktier i IT-företag och telekomföretag. Framtidsmålningarna i rosenrött har förvandlats till aska – nu liksom i kapitalismens nästan samtliga krascher under de senaste 175 åren.
Under de senaste tio åren har de investeringsbubblor som kapitalets vinstbegär drivit fram exploderat i en lång rad länder: i Asien, Latinamerika och Afrika. Idag inser även vissa borgerliga ekonomer att den största bubblan av dem alla är på väg att spricka, nämligen USA:s ekonomi.


Allt är inte väl i USA
I The Economist (2002.09.28) sägs om situationen i USA: "Det finns förskräckliga likheter med den gamla världen före 1939, då finansiella bubblor och investeringsdrivna uppsving alltid (undertecknads kursivering) slutade i krascher". Kapitalismens flesta krascher är "investeringsdrivna", för företagen tenderar att expandera produktionen som om den allmänna köpkraften skulle kunna hänga med.

En av kapitalismens stora inre motsättningar är att utan denna typ av investeringar så försvinner ännu flera jobb.
Det är också värt att notera att efter 1939 räddades den kapitalistiska ekonomin - i synnerhet i USA - av ett världskrig.
I september i år undrade International Herald Tribune (IHT) om inte USA håller på att falla in i ett tillstånd som liknar det i Japan, där ekonomin har varit i djup kris sedan nittiotalets början.
IHT förklarade den 8 oktober att mycket tyder på att det föreligger "en bredare svaghet" i USA:s ekonomi. Det finns alltfler tomma och lediga kontorslokaler, industriproduktionen sjunker och fler och fler företag drar ner på arbetsstyrkorna. Med varje avskedsbrev minskar den allmänna köpkraften, vilket bidrar till ännu ett steg neråt.
"Under de dryga två åren sedan aktiemarknaden började falla har företagen drastiskt dragit ner på sina investeringar i nya fabriker, utrustning och teknologi. Många företag har redan en högre produktionskapacitet än vad de kan utnyttja för att ge vinst", skriver IHT.
Ett annat orostecken är att antalet banklån i USA som måste avskrivas eller sannolikt kommer att göra det "är på den högsta nivån sedan 1992, eftersom telekomföretagen och andra låntagare har svårt att betala sina skulder i en svag ekonomi”, enligt IHT (2002.10.09).
Det ligger en sanning i påståendet från Handelsbankens expert att USA är lokomotivet i världsekonomin. Konsumtionen i USA har i åtminstone sex år varit den räddande ängeln för många andra länder, bl a Kina, som kunnat exportera varor till den amerikanska marknaden. USA:s handelsbalans, d v s förhållande mellan import och export, har ständigt vuxit på minussidan, alltså importen har överstigit exporten med en allt större marginal.
För att betala för importen har hushåll, företag och myndigheter lånat pengar i enorma mängder. En stor del av företagens och myndigheternas upplåning sker från utlandet. Utländska investerare har varit villiga att köpa statsobligationer eller aktier och andra förmögenheter i USA – i tron att landets ekonomi erbjuder en evig stabilitet.
Detta har i sin tur lett till en betydande negativ snedvridning i vad som kallas för bytesbalansen, d v s den totala summan som amerikanska hushåll, företag och myndigheter är skyldiga utlandet för varor, tjänster, ränta och utdelningar på aktier, jämfört med vad man i utlandet är skyldig USA. Bytesbalansen visar landets nettoskuld eller nettofordran i förhållande till utlandet.
Enligt Goldman Sachs, en ledande investeringsbank på Wall Street, var USA:s utlandsskuld i början av 2002 ungefär 23 procent av landets BNP. Om inget annat händer, uppgår utlandsskulden till 40 procent om fyra år 2006.
Normalt sett skulle ett land med en så stor och växande negativ bytesbalans bli tvunget att följa instruktioner från IMF om att stabilisera sin ekonomi. Landets valuta skulle börja sjunka i värde i förhållande till andra. T ex Sverige i skulle kronan falla allt eftersom man sålde valutan i stora mängder för att få tag i euro eller pund eller dollar för att betala skulden till utlandet.
Men USA är ett undantag. USA-dollarn används världen över för att reglera transaktioner mellan olika länder, så dollarn är eftertraktad. Dessutom används dollarn som reservvaluta av många länders centralbanker. Tillsammans med utländska investeringar i den amerikanska ekonomin har denna efterfråga hittills bidragit till att hålla dollarkursen relativt hög. Som resultat har importpriset från andra länder varit lågt, och amerikanska turister har kunnat ta en billig semester i andra länder.
När USA:s aktiemarknad sjunker i värde och företagsvinsterna visar sig i många fall vara skapade genom kreativ bokföring börjar emellertid inflödet av utländskt kapital till USA att svikta. Som vi konstaterade i våras kommer förr eller senare de utländska investerarna att sälja sina tillgångar i USA och ta ut sina pengar från landet, d v s byta dollarn mot den egna valutan. Och detta leder till att dollarkursen sjunker.
Dollarkursen har redan sjunkit med ungefär 10 procent sedan början av året, och en fortsatt nedgång skulle få stora konsekvenser. Utländska investerare kommer att kräva högre ränta i USA för att kompensera sig för risken att dollarobligationerna förlorar ännu mer i värde. Högre ränta slår hårt mot redan skuldtyngda hushåll, företag och myndigheter. Det är värt att notera att USA:s utrikesminister i juni förklarade för kongressen att gränsen för statens upplåning måste höjas, annars skulle regeringen i Washington inte kunna betala lönerna för augusti. Taket för upplåning höjdes omedelbart.
Samtidigt kommer en billigare dollar att göra importerade varor dyrare, och många sektorer i USA är dominerade av import, från kläder till elektronik. Exempelvis har USA inte längre någon egen nationell tillverkning av TV-apparater.
Allt detta skulle innebära att importen till USA gick ned, vilket slår hårt mot de många länder som är starkt beroende av att kunna exportera dit. Dessa länder kommer sannolikt att devalvera sina valutor för att förbilliga priserna på sin export till USA. Detta leder i sin tur till en mycket besvärande instabilitet på valutamarknaden och därmed i världshandeln. 1930-talet, välkommen tillbaka!
Denna utveckling skulle också innebära svårigheter för USA att upprätthålla sin nuvarande världsdominans. USA:s nätverk av militärbaser runt om i världen är finansierade av den starka dollarn, och USA har kunnat påverka många länder, stora som små, genom att hota med att stänga av den amerikanska importen därifrån. En lägre dollarkurs kommer att göra detta mycket dyrare.


Andra svårigheter avslöjas
Ytterligare obehagliga sanningar börjar skymtas bakom den ridå av halvsanningar som ekonomer i Väst, inte minst i Sverige, sydde ihop under 1990-talet för att dölja de djupa svagheterna i USA:s ekonomi. Deras ansträngningar har delvis bottnat i ett försök att övertyga folk i Europa att fler människor skulle hitta jobb – bara vi blir kvitt alla gammalmodiga regler för arbetsmarknaden och imiterar USA. Som Karl Marx skrev i ett brev till en bekant på 1870-talet är borgerliga ekonomer inte längre intresserade av hur systemet fungerar. Deras uppgift är att försvara och motivera det.
En artikel i New York Times (2002.09.29) börjar: "Den amerikanska välfärdstaten har påståtts vara avlivad av den fria marknadens ekonomi och dess framgångar i att skapa jobb för alla som vill ha dem…Den nuvarande ekonomiska nedgången avslöjar dock en obehaglig sanning. Den amerikanska ekonomin ser ut som Europas, mer än vad de flesta anade under det triumfartade 1990-talet."
Tidningen berättar att under de senaste tio åren har miljontals amerikaner ramlat ut från arbetsmarknaden, "till synes utan att kunna hitta jobb med löner som är någorlunda nära vad som betalades för de blåställsjobb som nu har flyttats iväg till låglöneländer".

Storföretagens frenetiska jakt på lägre löner är i mycket driven av vad Marx kallade tendensen till en fallande profitkvot, vilken har varit synlig sedan 1970-talet. Bakom denna ligger bl a en ökad automatisering och mekanisering inom industri- och servicesektorn.
New York Times anmärker att miljontals amerikaner inte finns med i den officiella arbetslöshetsstatistiken och drar slutsatsen att den verkliga nivån på dagens arbetslöshet är ungefär vad den var under krisen i början av 1980-talet.
Det måste erkännas att åtminstone en borgerlig ekonom i USA, professor Lester Thurow på MIT i Boston, i mitten av 1990-talet framhöll att den verkliga arbetslösheten i USA var ungefär 14 procent, alltså på samma nivå som i EU.
En av de mest intressanta statistiska uppgifterna i New York Times är att antalet amerikaner som lever på "disability insurance", ungefär som långtidssjukskrivning i Sverige, har nästan fördubblats sedan 1990 och uppgår idag till 5,4 miljoner. Detta kostar staten mer pengar än vad som betalas för arbetslösheten och de s k matkupongerna åt fattiga. Dessutom finns idag två miljoner amerikaner i fängelse, jämfört med 1,1 miljon 1990 och en halv miljon 1980. Enligt tidningen lever fler och fler människor på staten, inte på den fria marknadsekonomins generositet.
Och massvis med andra människor finns utanför statistiken. "Genom ökningen av antalet människor utanför systemet ifrågasätts överallt 1990-talets stora vinningar", skriver New York Times. Tidningen tillägger att det knappast finns något skäl att tro att USA:s ekonomi kommer att växa under de kommande åren.
Ännu värre blir bilden när man läser en rapport från USA:s jordbruksdepartement. Redan år 2000 hade ett barn av fem i USA inte tillräckligt med mat, inte minst därför att enlig US Census Bureau går hela 50 procent av den nationella inkomsten till bara 20 procent av de amerikanska hushållen.
Situationen är nu så allvarlig att, enligt IHT, nästan hälften av amerikanerna utgår från att någon i deras hushåll blir av med jobbet inom de kommande tolv månaderna.

Nya avskedande varje dag
Den accelererande nedgången i USA har således en betydande negativ påverkan på andra ekonomier, både inom och utanför OECD, där den redan stagnerande tillväxten förbryllar och bekymrar de borgerliga ekonomerna.
I Tyskland, världens tredje största ekonomi efter USA och Japan, vann Gerhard Schröder valet 1998 därför att han lovade att halvera landets redan höga arbetslöshet. Han misslyckades, men kunde vinna valet även i år tack vare rösterna i östra Tyskland sedan han hade lovat att tyskarna inte kommer att delta i något "äventyr" i Irak, med eller utan godkännande från FN.
Men arbetslösheten i Tyskland förblir ett stort problem. Därför meddelade Schröder den 8 oktober att han har omorganiserat och lagt samman arbetsmarknadsdepartementet och ekonomidepartementet till ett enda stort departement under en ny minister, Wolfgang Clement, en socialdemokrat som har varit delstatsminister i Nordrhein-Westfalen.
Clement "ses som någon som kan få saker och ting gjorda", säger en tysk ekonom till IHT. Och något som han redan har fått gjort är att ordna ett offentlig stöd till det konkursfärdiga verkstadsföretaget Babcock Borsig AG ”för att rädda jobben". I artikeln i IHT finns inget tecken på att den offentlig sektorn övertog aktier i företaget i gengäld för injektionen av offentliga medel.
Onekligen har Clement mycket att göra, ty redan onsdagen den 9 oktober rapporterade IHT att Deutsche Telekom AG, Tysklands privatiserade motsvarighet till svenska televerket, skulle sparka 46 000 anställda fram till årsskiftet 2005, varav 35 000 i Tyskland.
Fast det är inte bara i Tyskland som varslen kommer bokstavligen dagligen. Ett axplock från en enda tidning, återigen IHT, den 7-10 oktober ger följande:
• Fiat skall sparka 8 100 arbetare
• Abbott Labs i USA, en stor läkemedelstillverkare, skall sparka 2 000
• AT&T, ett av de större amerikanska telekomföretagen, skall sparka 1 700
• Merrill Lynch och JP Morgan, ledande investeringsbanker, skall sparka ytterligare 5 000. IHT rapporterar att runt 60 000 arbetstillfällen har försvunnit bara i investeringsbankerna i USA och Västeuropa sedan början på 2002. Vi har tidigare rapporterat om att 500 000 jobb inom hela EU:s banksektor kommer att försvinna under de kommande fem åren, enligt den finska centralbankens beräkningar.

Ett annat tecken på hur krisen intensifieras är en rapport om Ford Motor Company, ett av bilindustrins ledande företag.
IHT (2002.10.11) berättar att Ford har en "häpnadsväckande skuldbörda". Skulderna är så höga att man nu undrar om Ford har redovisat sin ekonomiska ställning på ett korrekt sätt och om företaget verkligen kan fullfölja sina åtaganden om arbetarnas pensioner och sjukförsäkringar. Detta har vållat en markant nedgång i priset på företagets aktie.
Det är mycket sannolikt att många andra av världens största företag har liknande problem.

Innovativa lösningar i Japan
Medan tillverkarföretagen och tjänsteföretagen å ena sidan lider av sina skulder, så lider bankerna å andra sidan av sina dåliga fordringar, d v s den utlåning som ej kan betalas tillbaka.
I Japan, som sagt världens näst största ekonomi, har bankerna varit nedtyngda av värdelös utlåning under en längre period, till den grad att de i själva verket är bankrutt. Men landets överklasstyrda regeringar har inte velat låta bankerna gå under, av rädsla för långtgående politiska förvecklingar. Bankerna har tillåtits att hålla sig flytande genom superkreativ bokföring (jfr S-E Banken i början på 1990-talet).
Japans centralbank tillkännagav den 11 oktober att den under de kommande tolv månaderna skall köpa bankaktier för ca 2 tusen miljarder yen (ungefär 160 miljarder kronor), förstås utan att kräva något av bankernas andra aktieägare eller att ta över ledningen själv. Centralbanken uppmanar regeringen i Tokyo att ta fram en räddningsplan som finansieras av allmänna medel för att sätta bankerna på fötter igen (IHT 2002.10.12).
Ekonomin i Japan har varit så trög att de japanska bankernas räntesatser närmat sig noll under de senaste åren. Räntan på ett vanligt sparkonto i en japansk bank är således för närvarande 0,001 procent, alltså en tusendel av en procent per år. Eftersom man betalar en avgift för varje uttag från en bankomat i Japan, kan "ett besök till en bankomat radera ut åratals av ränta på ett sparkonto" (IHT 2002.08.07).

Det vore intressant att få höra folkpartisten Marit Paulsen, socialdemokraten och astrologen Bo Södersten och andra experter förklara för oss varför en ränta på nästan noll procent inte har räddat Japans ekonomi. Ett av huvudskälen för att Sverige skulle in i EU var ju att detta skulle ge en låg ränta som skulle bidra till att den svenska ekonomin började växa.
Men den extremt låga sparräntan är bara början. Den japanska regeringen och de japanska bankerna överväger att införa en "negativ ränta" så fort som möjligt. En småsparare skall alltså få betala ränta till banken för att banken förvaltar hans eller hennes besparingar och sparkonto. ”Japanerna är dock måhända villiga att betala för att få lite frid" (IHT).
Vi kan hoppas att de svenska bankerna bevakar denna utveckling. Svenska ekonomer och företagare har ju sedan länge lovordat Japan som ett föregångsland.

Offentliga kostnader, privata vinster
Allt detta är exempel på en av kapitalismens huvudprinciper, nämligen den om "offentliga kostnader, privata vinster". Det är sannolikt att denna princip får en allt bredare tillämpning under den närmaste tiden.
Sedan ett par månader tillbaka har regeringarna i Bonn, London, Paris och Rom antytt att de på något sätt måste komma runt de i och för sig entydiga EU-reglerna som syftar till att hålla EU-ländernas statsbudget och den statliga upplåning i styr. Maastrichtavtalet slår fast att inget land i EU får ha ett budgetunderskott som är mer än tre procent av BNP eller en upplåning som överstiger sextio procent av BNP.
Krisen skapar dock en obehaglig situation för överklassen. Stigande arbetslöshet och ökad stress för de människor som har arbetet kvar betyder bortfall av skatteintäkter och ökade utbetalningar från det offentliga försäkringssystemet. Samtidigt får fler och fler företag finansiella svårigheter och kräver att regeringen räddar dem, som i Nordrhein-Westfalen och i Japan. I USA har regeringen gång på gång pumpat ut offentliga pengar under de senaste tolv åren för att rädda banker, aktiemäklare och flygbolag.
IHT rapporterade (2002.10.11) att Frankrikes finansminister har förklarat att Frankrike kommer att "ignorera" EU-kommissionens direktiv om att varje EU-regering måste se till att budgeten är balanserad även om detta innebär att utgifterna får dras ner.
Wim Duisenberg, chef för Europeiska Central Banken (ECB), är förbannad. Han uttalar sig för IHT: "Det finns inget val för dem. Alla länder med återstående obalanser måste lova att undvika för stora underskott...inom kortaste möjliga tidsram".
IHT skriver att ECB:s hårda linje är farlig "för den försvagade europeiska ekonomin och för andra ekonomier runt om i världen i en tid av växande osäkerhet. Europeiska banker, försäkringsbolag, detaljkedjor och telekomföretag står alla inför svåra tider" (undertecknads kursivering). Till uppräkningen kan läggas en rad industriföretag i olika sektorer.
I Sverige, Tyskland, Storbritannien och andra länder har socialdemokratiska och andra regeringar redan förklarat att utbetalningarna till de arbetslösa, de sjukskrivna och alla andra måste åtgärdas, med andra ord: dras ner. Samtidigt står företagsägarna i kö för att få hjälp.
Vi kommer därför att få se stora politiska och sociala slitningar, som förmodligen i sin tur leder till våldsamma sammandrabbningar mellan regeringarna och arbetarklassen och inte minst delar av medelklassen, av den art som förekom under 1920- och 1930-talet och i slutet på 1990-talet.

Krisen fördjupas. Klassmotsättningarna skärps. EU är på väg mot den situation som råder i Latinamerika.

P C
pc@skp.se