Hur blir man kvitt folket?

De politiska effekterna av den pågående avdemokratiseringen av Europa visade sig också i det svenska valet. Liksom i andra länder fortsätter valdeltagandet att sjunka. Var femte medborgare bestämde sig för att det inte var värt att rösta och många lade i frustration sin röst på den yttersta högern. Man minns det råd som Bertolt Brecht gav för ett halvsekel sedan: Om en spricka uppstår mellan folket och dess ledare, är den enda utvägen för ledarna att välja ett nytt folk. Men numera är lösningen ännu mer drastisk: de låtsas som om folket helt enkelt hade försvunnit.

Det är uppenbart att de som har makten inte längre vill tala om folket utan undviker och vill försöka rensa ut begreppet ur språket. Den franske författaren Pierre Lévy har beskrivit hur folket blir alltmer sällsynt i den politiska diskussionen och analysen och hur man i stället använder en annan terminologi. Beskrivningen gäller också för vårt land.
Också i Sverige använder en del makthavare ”befolkningen” som substitut för folket. Det är ju ett mera neutralt och därmed ofarligt intryck och säger inte något; ”befolkningen” är närmast ett demografiskt beskrivande begrepp utan något politiskt innehåll. Andra använder hellre ”folk”, alltså folket i obestämd form, folk i allmänhet. Också detta är ett begrepp som inte ger uttryck för något politiskt övervägande över huvud taget. Att tala om ”folk” är otydligt och till intet förpliktande. Det är inga problem för Leijonborg att säga t.ex. att ”folk måste få en bra sjukvård”, men han skulle aldrig få för sig att säga detsamma om folket.
Fast det begrepp som verkar ha besegrat ”folket”, konstaterar Lévy, är ”den allmänna opinionen”. För de som driver fram avdemokratiseringen har opinionen flera fördelar framför folket. Framför allt är det, som framgår, inte något om mer än en opinion. Opinionen speglar bara rena uppfattningar, den har inget att göra med ett ställningstagande och än mindre med en förmåga eller önskan att handla. Det ligger i sakens natur att opinionen är passiv, aldrig aktiv. Den reagerar på frågor, och den kan därför också manipuleras. Vi vet effekten av TV-bilderna på gråtande albanska flyktingar i Kosovo och på brinnande skyskrapor i New York.
Att påstå att opinionen är allmän avslöjar tydligt det bakomliggande språkbedrägeriet. Som Lévy påpekar ges ordet ett innehåll som är rakt motsatt sin egentliga betydelse. Makthavarna talar som bekant om att ”allmänheten” skall få köpa aktierna i ett offentligt företag – ta t.ex. Rosengren och Telia – men som vi sett betyder detta i själva verket tvärtom: företaget skall privatiseras och inte längre vara allmänt.
Lévys slutsats är att ”den allmänna opinionen”, det är alltså just detta: det privatiserade folket.
Den allmänna opinionen är endast en samling av isolerade individer, enskilda som kontinuerligt ombeds reagera på det ena och andra. Som NATO:s talesman sade under kriget på Balkan: ”Opinionen, det fixar man”. Lévy påminner om att det var folket som 1991 demonstrerade mot Västs krig mot Irak men att det var den allmänna opinionen som 1999 upprördes över albanska flyktingar i stället för över de s.k. humanitära räderna. I denna ”opinionsdemokrati” finns det ingen möjlighet för folket att bestämma innehållet i politiken, bara vid behov kanske indirekt påverka hur de som bestämmer väljer att presentera sina beslut för oss. Den saknar ideologi, övertygelser och ställningstaganden, för detta krävs nämligen en gemensam politisk debatt. Och därmed står den allmänna opinionen i ett direkt motsatsförhållanden till folket. För folket har sin historiska bakgrund, en egen nationell historia med kamp och vunna framsteg och har en kollektiv erfarenhet och medvetenhet och följaktligen också föreställningar – om än motstående – om en gemensam framtid. Men sådant där anses numera vara omodernt. Våra sju riksdagspartier, vänsterliberalerna såväl som högerliberalerna, är mer eller mindre överens om att ett mänskligt kollektiv inte är något annat än bara en samling individer, precis som den allmänna opinionen, och att individernas enskilda strävanden måste sättas över allt annat.
Samtidigt som makthavarna således försöker bli av med begreppet folket i dess politiska betydelse återlanserar de folket med en helt annan innebörd, med ett etniskt innehåll (ursprung, ras, blod osv.). Folket som en etniskt eller kulturellt bestämd grupp är nämligen praktiskt återanvändbart i globaliseringens ideologi. De etniska ”folken” kan spelas ut mot varandra och är särskilt ändamålsenliga som bitar i det geopolitiska pusslet. Eliten beskriver det Regionernas Europa som man lade grunden till i Maastricht som ett sorts imperium med en multikulturell mosaik av olika etniska ”folk”.
I samma avdemokratiserande syfte har man enligt Lévy fört in ytterligare ett begrepp, nämligen det ”civila samhället”. Vad man avser är den myriad av privata föreningar och organisationer för olika intressen som vuxit fram under det senaste decenniet, inte sällan globala och finansierade av multinationella bolag och stiftelser, och som tränger undan de politiska partierna och skall ta sig in mellan folket och staten. Det civila samhället är i och för sig inget nytt begrepp. Redan Hegel såg motsättningen mellan det civila samhället och den gemensamma staten när han framhöll att ”i det civila samhället är varje människa ett mål för sig själv, de andra är inget för honom” och erinrade om att ”även om man lägger samman alla privata intressen, om än legitima, får man aldrig det gemensamma bästa”. USA och Tyskland förde effektivt fram idén om det civila samhället såsom något mellan medborgarna och staten för att underlätta raseringen av de socialistiska länderna; Vaclav Havel kontrakterades som en av chefsideologerna. Och lika aktivt såg vi det civila samhället senast vid statskuppen i Belgrad i oktober 2000 och försöket till det i Caracas i våras.

Sedan en tid utsätts emellertid även folken i Väst själva för idén. Särskilt från Bryssel talas det numera oupphörligen och envist om det civila samhället. Ett tydligt exempel är EU-kommissionens ”Vitbok om ledning”, där Romano Prodi förklarar bl.a. att det viktiga är att ”man får det civila samhället att acceptera besluten”. Det civila samhället omtalas ständigt, däremot är folket, medborgarna, fullständigt frånvarande i vitboken. Som Lévy anmärker är det en paradox att kommissionen försöker utvidga demokratin till det civila samhället, där individerna inte är medborgare utan just företräder sina särintressen. Medborgare är man endast som medlem i ett suveränt folk. Den enda verkliga garantin mot ojämlikhet och de starkas utnyttjande av de svaga är principen om att lagen, som uttryck för folkets suveräna vilja, står över alla särintressena.
Det är inte utan anledning som Prodis vitbok har kallats för strategin för en sammetsstatskupp.
För om folket kan bli osynligt, försvinner med tiden också politiken och därmed demokratin. Och detta inser de politiker som administrerar globaliseringen alltför väl, och det är därför de inte längre vill tala om folket.

DM
dm@skp.se

Pierre Lévy, Camarades Citoyens!, Temps des Cerises, Paris 2002