Maj Wechselmanns film hotar inte imperialismen - tvärtom

Sedan Maj Wechselmanns film ”Du skall älska din nästa som dig själv” första gången visades på Göteborgs Filmfestival 2002 har ryktet gått om ett mycket modigt, avslöjande och ifrågasättande verk. En sorts myt hade hunnit skapas när filmen fick sin premiär i Stockholm den 30 augusti. Myten stöddes och förstärktes genom att filmen kopplades samman med en rad seminarier hos ABF och inte minst genom att premiären avslutades med en diskussion där panelen bestod av Gudrun Schyman, Majbritt Theorin och Yvonne Ruwaida, alltså representanter för de partier som anses vara den parlamentariska vänstern. Myten om filmen är inte alls olik myten om kejsarens nya kläder.

Filmen är i själva verket ett slarvigt hopkok, vilket man blir förvånad över med tanke på att den har gjorts av en filmare som sägs vara erfaren och skarp. Men ännu värre än dess konstnärliga brister är den ideologi som filmen ger uttryck för.

”Du skall älska din nästa” är uppbyggd som sju delar (”exempel” heter det i filmen) och enligt filmens webbsida handlar den ”om sju krig: inbördeskriget i El Salvador 1980-1992, inbördeskriget i Grekland 1945-1949, Koreakriget 1950-1953, kriget i Vietnam 1961-1975, kriget i Afghanistan 1979-1988, Gulfkriget 1991, NATO mot Serbien 1999”.

De sju delarna är ojämna både när det gäller informationen och berättartekniken. Avsnittet om El Salvador, som nästan helt bygger på intervjuer, är det längsta och mest genomarbetade. Även om det stora sammanhanget saknas också här, får man ändå höra lite om de sociala och ekonomiska orättvisorna i landet och om en del enskilda händelser. Irakdelen ger också en viss insikt om följderna av kriget 1991, fast informationen tydligen nästan helt kommer från en tidig brittisk dokumentär och bara tar upp krigets omedelbara resultat. Filmens andra delar är ännu torftigare och mer eller mindre missvisande. Det är uppenbart att dessa delar har gjorts med minimala insatser, bara för att ”billigt” och snabbt utöka och binda samman redan befintligt material till en större film. Varken delen om Korea eller den om Vietnam ger mer kunskap än vad den vanlige tv-tittaren har fått. Delen om Grekland är ett makalöst exempel på hur en blandning av en persons minnen, en del spridda bilder och några kommentarer med både riktig och felaktig information kan göras till något nästan intetsägande. Och avsnittet om Afghanistan, vilket förknippas enbart med den sovjetiska närvaron, talar inte om något annat än antal döda, flyktingar och trampminor.

Det kanske tyder på ett visst självmedvetande om att filmens information inte räcker till när Maj Wechselmann på sin webbsida om filmen har lagt till en ”kort historik” respektive en ”kort introduktion” till delarna om Grekland och Korea. Men även här är det slående hur felaktig och missledande informationen är. Man undrar t.ex. varifrån Wechselmann fått att ”USA och Sovjet i maj 1945 gjorde en spontan och mycket plötslig överenskommelse om att ockupera var sin del av Korea, de två stormakterna genomförde sedan var sin ockupation i augusti 1945”, när det är välkänt att det rörde sig om en strategisk uppdelning av områdena för de militära operationerna mot de japanska ockupanterna. Vad gäller Grekland är det fråga om så mycket felaktigheter att det skulle behövas flera sidor för att reda ut alltihopa.

Tydligen ansåg regissören att det inte behövdes någon liknande ”historisk” inledning för Afghanistan. Det ges alltså ingen information om förhållandena mellan Sovjetunionen och Afghanistan och inget alls sägs om under vilka förutsättningar Sovjetunionen drevs in i Afghanistan. På webbsidan och i filmen påstås helt kort: ”Afghanerna nekade att acceptera den regering som Sovjet hade påtvingat dem. 1979 invaderade en sovjetisk armé på 100.000 soldater landet”.

Den som inte redan känner till bakgrunden till och förhållandena kring krigen i filmen får alltså ingen riktig bild av vad krigen egentligen handlade om. Intervjuerna och bilderna på förödelsen i sju länder bekräftar bara det självklara, att kriget är grymt och medför katastrofala konsekvenser för miljön, djuren och människan. I och för sig får man här och där en kort förnimmelse av att USA är inblandat, men detta är då lösryckt och utan sammanhang. Filmen ger sken av att inblandningen bara är ytterligare en av flera olika faktorer i varje enskilt fall, inte en länk i den planerade imperialism och militarism som konsekvent utgjort USAs utrikespolitik sedan det andra världskriget.

Det är uppseendeväckande att filmen inte bara förvrider fakta, som många känner väl till och som finns tillgängliga i flera standardverk, men också fullständigt ignorerar vad som har avslöjats de senaste åren framför allt från amerikanska källor. Den förre CIA-chefen Robert Gates och den tidigare amerikanske presidentrådgivaren Zbigniew Brzezinski har t.ex. berättat om hur USAs inblandning i Afghanistan och stöd till mujahedin destabiliserade regionen och nödvändiggjorde en sovjetisk inmarsch. Det är lika uppseendeväckande att det inte sägs ett ord om det som hände i Afghanistan sedan USA förklarade ”krig mot terrorismen”.

Till detta kommer att Wechselmann i kommentarerna i filmen använder samma begreppsapparat som USA och dess kollaboratörer i andra länder använder, förevändningarna för att förbereda den allmänna opinionen på angreppen mot andra självständiga nationer. På detta sätt motarbetar filmen varje förståelse om USAs roll och den rättfärdigar därmed i själva verket imperialismen. Irakdelen inleds sålunda med en bild på ”skurken” Saddam Hussein och upplysningen om att han inte betalade för de vapen USA, England och Frankrike försåg honom med. Och den därpå följande delen om ”NATOs krig mot Serbien” inleds med en snabb stillbild på Slobodan Milosevic och kommentaren ”ännu en man som hejades alltför sent”.

När det gäller sin grundläggande idé avviker filmen således inte från den ideologi som skall bana väg för den Nya Världsordningen. ”Du skall älska din nästa” är ännu ett verk som passar väl in den propaganda som de senaste åren byggts upp av ”intellektuella”, journalister och politiker inom socialdemokratiska kretsar och den antikommunistiska vänstern för att legitimera destabiliseringen av och angreppen mot fria länder, inte minst angreppskriget mot Jugoslavien. I denna propaganda används en abstrakt humanitär retorik i syfte att upprätta interventionismen som en ny princip, en princip om att västmakterna får ingripa och bestämma över andra fattigare nationers politik och ekonomi och att andra länder inte längre har rätt att själva bestämma om sin framtid.

Det sentimentala omslaget i filmen ”Du skall älska din nästa” bara underlättar att föra fram ett interventionistiskt budskap. Regissören vill inte alls ifrågasätta USAs och NATOs – eller för den delen EUs – inblandning i andra länders interna angelägenheter, hon vill inte tala om att det i själva verket är inblandningen, som strider mot internationell rätt och hotar freden, som har skapat det elände filmens bilder visar. Det som ifrågasätts är bara ”bomberna” som medel, inte målet. Det säger en del att filmens alternativa titel heter ”eller: Vilken nytta gör bomber?” och ännu tydligare på engelska ”Or: Are bombs really useful?”. Det säger för övrigt också en del att första ABF-seminariet kring filmen gick under rubriken ”I stället för bomber”.

Den interventionistiska ideologin visar sig klart bl.a. i hur Wechselmann inleder och binder samman delarna om Irak och Serbien. När hon gör gällande att Milosevic ”hejdades för sent” menar hon samtidigt att attacken mot Serbien syftade till att stoppa Milosevics förtryck och att NATOs förevändning för kriget var riktig. Genom att presentera Milosevic som ”ännu en...” gör hon också gällande att även bomberna mot Irak föll för att stoppa Saddam, fast först sedan han hade hunnit använda sina vapen mot irakiska kurder och Kuwait.

Filmens egentliga budskap är helt enkelt att interventionismen är riktig bara den är i gott syfte. USA och dess olika kollaboratörer får ingripa mot andra länder och detta måste de göra i tid så att man inte behöver använda ”bomberna”. Det gäller att bli mer effektiv på att ingripa fort med andra medel. Och ifall ”bomberna” trots allt måste tillgripas, är det inte så mycket imperialismens fel som de angripnas ländernas ledares.

För den som skulle invända att detta inte kan vara vad Wechselmann egentligen menar kan man hänvisa till en artikel om henne i Dagens Nyheter den 4 september där hon också intervjuas. På frågan ”hur ska man då bekämpa terrorister och terrorstater som Irak och talibanerna i Afghanistan?” förklarade hon frankt: ”Genom att stödja ländernas motståndsrörelser istället för att förse deras gangsterregimer med vapen och pengar”. Reagan menade inte annorlunda när har visade sitt stöd till dem han kallade för ”frihetskämpar” i Latinamerika och just i Afghanistan. Det är talande att filmen har finansierats av bl.a. det s.k. Palmecentret, en av globaliseringens och interventionismens varmaste tillskyndare i Sverige.

”Du skall älska din nästa” är ännu ett tecken på den pågående tendensen att presentera historiska fakta på ett naivt, känslomässigt och otydligt sätt, slarvigt och ibland felaktigt, på hur 1900-talets historia reduceras till banala schabloner och hur sammanhangen mörkläggs. Det är ett exempel på hur yngre generationer skall förberedas på att få acceptera angreppen mot andra länder i ”humanitärt” syfte. Det förvånar inte att filmen redan har jämförts med broschyren ”Om detta må ni berätta” och föreslagits användas i skolornas historieundervisning.

Med sina otäcka bilder och vittnesmål och manusets upprörda retorik om antalet bomber, döda osv. skall Wechselmanns film ge intryck av att ifrågasätta utvecklingen. Genom denna känslomässiga manipulering försöker filmen tillfredsställa det behov som finns hos folket att protestera mot krigen, att göra något, men samtidigt kanalisera bort vreden, från de verkliga orsakerna och sammanhangen till en luddig och ofarlig gråtmildhet. Efter filmens premiär uppmanade Wechselmann publiken att lova att gå ut och sprida budskapet om hur hemskt kriget är.

Inom parentes sagt lades av en partipolitisk tillfällighet ett feministiskt budskap till ”Du skall älska din nästa”. Gudrun Schyman inledde sin kommentar till filmen med att förklara att denna tydligt visade ”världens äldsta konflikt”, nämligen den ”mellan man och kvinna”, för ”det är män som för krig!”. Uppenbarligen är det i detta läge lämpligare att skylla på ”patriarkalet” än på kapitalet.

Men dessa sentimentala karnevaler mot kriget är inget hot mot imperialismen. Tvärtom. Imperialismen har råd med denna typ av protester och kan också dra nytta av dem – när informationsspillror kokas ihop till en diffus, intetsägande och självgod soppa som döljer de bakomliggande orsakerna och sammanhangen och som dessutom delar imperialismens grundläggande ideologi.

Ger. Melissarato-Mattsson

Filmens webbsida är: www.wechselmann.se

*(Bara några exempel från webbsidan. Till skillnad från vad Maj Wechselmann påstår där beordrade inte diktatorn Metaxas avrättningar på ”några tusen kommunister” utan kommunister sattes i fängelse eller sändes i exil på öar; Metaxas avsattes inte av kungen utan han dog; EDES, högerns gerilla-armé, bildades inte som en rojalistisk armé. Till råga på allt pratar hon om en ”Theodorakis sång” som skulle handla ”just om koncentrationslägren under den nya fascistjuntan”, alltså efter militärkuppen 1967. I själva verket skrevs dikten av poeten Seferis, den kom ut 1931 och har inget att göra med politik, ännu mindre med koncentrationslägren. Den tonsattes av Theodorakis 1960, alltså sju år innan militärjuntan tog makten.)