Demokratin – valets förlorare

Året val blev en omröstning utan synligt politiskt alternativ. De sju etablerade – och i valrörelsen kraftigt gynnade – partierna låg i sina värderingar så nära varandra att många människor funderade på meningen med att rösta alls. Valdeltagandet blev därför en fortsättning på förra valets sjunkande kurva. För att finna ett sämre val när det gäller deltagandet måste man gå tillbaka till 1944 – krigstiden då socialdemokrater och borgare regerade hand i hand i en samlingsregering med alla övriga partier – förutom kommunisterna, förstås. Skillnaderna mellan höger och vänster var till synes utsuddade och valet uppfattades som tämligen ointressant av människorna. I valet 1945 gick kommunisterna (SKP) från 4 till 17 mandat i riksdagen – ett alternativ till krig och imperialism hade blivit synligt när den socialistiska Sovjetunionen hade krossat den tyska fascismen.
I år avstod mer än var femte röstberättigade från att gå till valurnorna. När en förklaring är att finna i de etablerade partiernas likriktade politik i de flesta väsentliga frågorna, så ligger en annan orsak i den växande känslan av att vår riksdag får allt mindre makt eftersom Bryssel övertar område efter område. Och visst är denna uppfattning berättigad. Med stöd från såväl borgarna som socialdemokraterna tjänstgör EU-politiken som ett effektivt verktyg för det som i dag litet luddigt kallas för globalisering – för att undvika det mer konkreta, politiskt och ideologiskt klart definierade begreppet imperialism.
I den målmedvetna strävan att skapa Europas Förenta Stater är den svenska socialdemokratin en aktiv aktör. Anna Lindh hänvisar till EU när svenska medborgare av sin regering kräver ett aktivt ställningstagande mot USA:s krigsterror. Det finns ingen svensk röst längre i internationella sammanhang, inte ens när det handlar om den mest basala rättssäkerheten för svenska medborgare. USA kan hejvilt och utan tillstymmelsen av bevis anklaga svenska medborgare för terrorism, tortera och sätta dem i burar eller strypa deras ekonomiska tillgångar. Vår utrikesminister ”hoppas” på att EU ska agera!
Tiotusentals arbetsplatser i Sverige läggs ner – och den svenska regeringen hänvisar till att EU ska komma med frälsningen! I samma andetag bedyrade visserligen Göran Persson i valrörelsen att han är emot överstatlighet, men den numera öppna strävan att driva Sverige in i EMU straffar ut alla hans ord som falska.
De svenska väljarna upplever dag för dag hur EU-rätt inskränker de nationella parlamentens roll och en logisk följd blir att människornas intresse för och förtroende till de demokratiska institutioner minskar. Tyvärr följer med EU:s intrång och globaliseringens framväxt för många människor en känsla av total maktlöshet, uppgivenhet och passivitet. Där ska de 20 procent placeras som lät bli att använda någon röstsedel. De hittade helt enkelt ingen kandidat som de skulle haft förtroende för. Det är ett allvarligt hot mot demokratin.

Minst lika allvarligt är att nationalistiska och mycket reaktionära partier såsom Sverigesdemokrater och Nationaldemokrater får chansen att utnyttja den bristande demokratin till att samla missnöjda och besvikna väljare kring sina djupt odemokratiska budskap och mål. En rejäl fara för rasism och främlingsfientlighet och i sin förlängning fascism håller på att få fotfäste i vårt land.
När Sverigedemokraterna får över 25 000 röster och Nationaldemokraterna ca 4 000, som de gjorde i detta val, går det inte längre att slå sig för bröstet och påstå att Sverige minsann är en förkämpe mot världens orättvisor och immun mot den sortens reaktion. Vad skulle skilja Sverige från Danmark, Österrike och alla de andra länderna där nazister breder ut sig? Svar: Ingenting. Vi har samma kapitalistiska system med likadana orättvisor, likadana politiker som, när det passar, sätter på sig etiketten ”socialistiskt block” och som går storföretagens ärenden i stället för väljarnas. Det är grogrunden för de svarta krafterna, i Sverige likväl som Danmark, Tyskland, Norge eller Österrike. Om man därtill lägger att valets vinnare, Folkpartiet, seglade upp genom att fiska i det grumliga vatten som skapats kring flykting- och invandringspolitik, och på det viset lockade över ca 8 procent av moderaternas väljare, framstår extremhögerns framgångar än mer alarmerande.
Problemet är inte bara de högerextremistiska i sig, deras öppna väljarstöd kan kanske hålla sig inom vissa gränser. Men det verkliga problemet är att dessa partier agerar spjutspets för mer demokratiskt anstrukna partier – som nu folkpartiet – som tar upp ultrahögerns åsikter i något mildare skepnad och gör dem till sina.
Det är på tiden att det demokratiska Sverige tar en öppen debatt om de problem som den imperialistiska globaliseringen skapar –t ex växande flyktingströmmar där människor av olika anledningar lämnar sina hemländer för att möta nya och växande problem i de nya länderna dit de kommer. En sådan anledning är bombterror och krig som USA bedriver med mer eller mindre framtvingat stöd av västvärldens regeringar, inte minst den svenska. Perssonregeringen hejade på bombkriget mot Jugoslavien, och en av krigets många ohyggliga följder är hundratusentals jugoslaver som drivits på flykt. En del av dem lever i dag i Sverige, som flyktingar, ofta under besvärliga och ovärdiga förhållanden.
Hur många afghaner har drivits på flykt genom USA:s bomber? T ex till Pakistan där de nu utgör en oroshärd? Hur många hundratusen människor kommer att drivas från sina hem om Bushadministrationen lyckas att starta överfallet mot Irak?
Det internationella kapitalet och även vår regering har satsat hårt för att bryta ner Sovjetunionen. De har lyckats att fullständigt vända upp och ner på ett fungerande samhälle. Miljontals människor har slungats ut i misär. Några av dem hamnar som brottslingar i vårt land och frammanar med kriminella handlingar främlingsfientlighet.
Vem visar på orsakerna?
Kapitalet är internationellt och har inga moraliska betänkligheter när det gäller att komma åt råvaror eller utnyttja billig arbetskraft och en reserv av arbetslösa som tjänar som lönenedpressare. De stora strömmar av flyktingar och invandrare som rör sig i världen är ett allvarligt problem, det ska ingen sticka under stolen med. Men för att hitta en lösning på problemet måste det angripas från sin rötter.

Det är både möjligt och nödvändigt att med politiska medel tvinga fram en annan politik.. Men årets valresultat har definitivt inte inneburit någon utveckling åt det hållet. Allt förblir som det var. Socialdemokraterna fortsätter bakom löften om reformer och en ljusare framtid att steg för steg marknadsanpassa vårt land. De åberopar sina arbetarrörelsetraditioner för att locka väljare och säljer samtidigt ut grundläggande värderingar som skulle gynna de arbetande. Privatiseringen kommer att fortsätta. I den lagda budgeten finns ca 30 miljarder som statskassan ska få in genom försäljning av statliga företag.
Det finns i folkdjupet ett starkt missnöje med att viktiga samhällsfunktioner såsom sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer, tele, el, post, skola mm. avreglerats och gjorts till kapitalets spelplan. Men dessa för vår vardag avgörande frågor fanns inte med i valrörelsen. Socialdemokraterna och i stor utsträckning även vänsterpartiet vill helst inte tala om saken. De har bakbundet sina händer genom att på alla de platser som (s) och (v) haft majoritet vara lika goda privatiserare som borgarna. LO-tidningen gjorde före valet en undersökning som bekräftar att (s) och (v) sålt ut samhällsägda verksamheter eller lagt ut samhällelig service på entreprenad. Skillnaden till de borgerliga partierna är, enligt LO-tidningen, att det borgerliga blocket privatiserar av ideologiska skäl, medan (s) och (v) gör det av ekonomiska.
Med denna verklighet i bakgrunden vare sig kan eller vill den s k vänsterblocket lyfta fram privatiseringsvågen som ett problem, än mindre ställa sig i vägen för den.

Valets huvudfråga blev ett för eller emot skattesänkningar. Bo Lundgren ville sänka skatterna, och väljarna förstod att det skulle få mycket allvarliga konsekvenser för den redan hårt kringskurna välfärden. Då blev det för det ”socialistiska” blocket en enkel match att argumentera emot: Inga skattesänkningar så länge vi inte klara vården, skolan …. – alla kan idag Perssons mantra utantill. Och visst är det rätt att låta bli och sänka skatterna när pengarna inte räcker till för de nödvändiga utgifterna. Men i praktiken handlar socialdemokraternas budskapet inte bara om ett nej till skattesänkningar utan om ett ja till höjda skatter. På många håll i landet kommer (s) och (v) att höja skatterna för att klara en del av sina sociala åtaganden. I ett land, där redan mer än 50 procent av BNP går till skatter vittnar det om att det så kallade socialistiska blocket är fullständigt nollställt när det gäller att lösa statens växande budgetproblem. För en socialist borde det vara självklart att peka på att staten både kan och måste behålla och utvidga sektorn av samhällsägda och inkomstgivande verksamheter om den allmänna välfärden ska öka. Att hävda behovet av höga skatter, till största delen på de arbetandes bekostnad, och med dessa göda privata vinster leder till inget annat än en neråtgående välfärdsspiral.
Frågan om ägandet och den makt ägandet ger är den fråga som måste skilja på det borgerliga blocket och de krafter som vill kalla sig för socialister. Men just denna avgörande fråga kringgår både (s) och (v) omsorgsfullt för att även i fortsättning kunna platsa i näringslivets finrum. Det är sveket i detta val, sveket som inte bara innebär sociala och ekonomiska förluster för folket, utan också gör demokratin till valets stora förlorare.
Tunga representanter för näringslivet visade för övrigt i valrörelsen tydligt att de föredrog en socialdemokratisk regering före en borgerlig: Några kraftigare angrepp mot kapitalet står inte att befara, men väl har man nytta av att en (s) + (v)-regering bakbinder den fackliga rörelsen.

Det spektakel som följde efter valet i förhandlingarna mellan socialdemokraterna och deras stödpartier miljöpartiet och vänsterpartiet har med all säkerhet förstärkt politikerföraktet i vårt land. Socialdemokraternas förskräckelse att ens för en kort tid förlora regeringstaburetterna ledde Göran Persson in i en situation som mer liknade bondeauktion än seriösa regeringsförhandlingar. Auktionsobjekten blev avgivna vallöften där stora och viktiga frågor blandades med populistiska krav. Väljarnas ställningstagande lämnades i denna kohandel utan hänsyn. T ex Stockholmarnas klara nej till trängselavgift och ett motsvarande (s)-löfte i kommunalvalet offrades kallt för att få (mp) med i regeringsunderlaget. Det kan endast uppfattas som ett dråpslag mot demokratin. För att förebygga missförstånd: Detta är inget votum för en borgerlig fempartiregering. Men en sådan med de fyra borgerliga partierna och (mp) skulle ändå aldrig hållit – och socialdemokraterna skulle inom kort kommit tillbaka till Rosenbad utan att svika viktiga vallöften.
Miljöpartiet visade i denna cirkus för dem som inte tidigare insett detta, att de är ett småborgerligt parti med bitvis sociala värderingar. Men sätter man sig som (mp) gjorde i regeringsförhandlingar med borgarna måste man nog räkna med att väljarna börjar tvivlar på sanningshalten i en del av partiets paroller. Hur trovärdig är framöver mp:s Nej till EU-budskap när de kunde tänka sig att samregera med folkpartiet, moderaterna och kristdemokraterna?
Vänsterpartiet förlorade en tredjedel av sina väljare. De betalade för sin undfallenhet inför socialdemokratin.

Bland de frågor som saknades i den officiella valdebatten finns freds- och säkerhetspolitiken och EMU. Varför de inte togs upp är lätt att genomskåda: Socialdemokraterna vet att det råder ett djupt missnöje bland de egna medlemmarna och bland väljarna med regeringens politik. Och borgarna är nöjda med regeringens anpassning till kapitalets krav och plattläggningen inför USA:s strävan till världsherravälde.
Bushregeringen tränger världen varje dag närmare krigets brant, dramatiska händelser avspeglas nästan dagligen framför våra ögon – men för den svenska socialdemokratin var det inget tema och än mindre en anledning att agera mot vår tids Hitler i Vita Huset. Även vänsterpartiet teg i rädslan att äventyra Göran Perssons förtroende för dem.

Vårt parti gick ut med ett konkret program som tydligt tog avstånd från marknadskrafternas växande diktatur och försökte visa på lösningar på dagens problem utifrån ett socialistiskt perspektiv. Men våra krafter räckte inte till, både våra personella resurser och vår ekonomi var allt för knappa. De prioriteringar vi gjorde måste i det kommande politiska arbetet granskas. Partiet fördubblade sitt röstetal i Gällivare och vann ett nytt mandat. I Pajala behöll SKP sitt mandat med god marginal. Åter bekräftas erfarenheten att vi går framåt där väljarna kan förknippa partiets politik med konkreta insatser och personer som syns i den dagliga kampen om bättre levnadsvillkor. Aktiv internationell och rikspolitik måste flätas samman med konkret lokalt arbete. Vunna positioner i fullmäktigeförsamlingar är i sin tur viktiga tribuner för att få gehör för partiets politik som helhet.
Partiets stundande 33:e kongress den 9-10 november i Malmö kommer att ge tillfälle för en fördjupad diskussion och nya tag i dessa frågor.

Rolf Hagel
rolf.hagel@skp.se