I det senaste numret av den seriösa tidskriften Foreign Affairs, som anses
ge uttryck för den aktuella USA-regimens utrikespolitik, pläderar
ledaren för en amerikansk imperialism för att komma till rätta
med vad man kallar ”misslyckade stater”.
FN skall sättas åt sidan och imperiet skall byggas utifrån
en ny USA-ledd internationell organisation liknade IMF, en organisation som
också skall ha tillgång till militära trupper.
”När maktvakuum hotade stormakterna förr i tiden, hade de en
klar lösning: imperialism. Men sedan andra världskriget har det valet
ansetts uteslutet… Denna antiimperialistiska återhållsamhet
blir allt svårare att hålla fast vid.”
”Nu måste den amerikanska utrikespolitiken igen ta sig an situationen,
denna gång den växande faran med misslyckade stater… Nyimperialismens
logik är så tvingande att Bushadministrationen knappast kan stå
emot. Världens kaos är alltför hotande för att det skall
kunna ignoreras och existerande metoder för att ta hand om kaoset har prövats
och visat sig inte vara framkomliga.”
”USA är idag en ganska ovillig imperialist. Men en ny imperialistisk
era har kommit, och genom sin makt kommer USA nödvändigtvis att få
spela en ledande roll. Frågan är inte om USA kommer att fylla utrymmet
efter de europeiska imperierna utan frågan är bara om man kommer
att erkänna att det är detta som man gör. Bara om USA kan erkänna
denna uppgift, kommer dess svar att bli konsekvent.”
”Det mest ändamålsenliga sättet att ta sig an misslyckade
stater är att institutionalisera en blandning av dels amerikanskt ledarskap
och dels internationell legitimitet. Dessbättre behöver man inte leta
så länge innan man kan se hur detta kan uppnås. Världsbanken
och Internationella Valutafonden (IMF) uttrycker redan samma sammansatta formel:
båda institutionerna återspeglar amerikanskt tänkande och amerikanska
prioriteringar men är ändå samtidigt multinationella… De
är mer professionella och mindre påverkade av nationellt stöd
än vad FN:s organ är.”
”En ny internationell organisation kunde upprättas med samma styrelsestruktur
(som Världsbanken och IMF) för att ta hand om byggandet av stater.
Den skulle inte vara underkastad vare sig frustrationerna hos FN:s säkerhetsråd,
där Kina och Ryssland har veto, eller FN:s Generalförsamling, där
beslut långhalas och fastnar i kvarnen på grund av systemet med
att varje land har en röst. En ny internationell rekonstruktionsfond kunde
skapas och finansieras av de rika länderna i OECD.”
”Den (nya organisationen) skulle samla muskler och expertis för statsbyggande
åtgärder och kunna användas var som helst dess USA-ledda styrelse
bestämmer och på så sätt ersätta alla de besvärliga
diskussioner som måste föras idag när det gäller fredsbevarande
insatser. Den skulle inte innebära en imperialistisk renässans men
skulle fylla det säkerhetsutrymme som öppnats efter gamla imperier,
ungefär som systemet med mandat gjorde efter det första världskriget
när det ottomanska imperiet upphörde.”
”Den nya organisationen skulle behöva pengar, militärtrupper
och ett nytt slags åtagande från de rika länderna, och den
kan skapas bara med ett starkt amerikanskt ledarskap. Att uppbringa ett sådant
ledarskap är oerhört svårt, men Amerika och dess allierade har
inget lätt val när det gäller att möta problemet med misslyckade
stater.”
Sebastian Mallaby, ”The Reluctant Imperialist - Terrorism, Failed
States, and the Case for American Empire” (”Den motvilliga imperialis-ten
- terrorism, misslyckade stater och pläderingen för ett amerikanskt
imperium”), Foreign Affairs, mars-april 2002. Mallaby är även
ledarskribent för etablissemangets husorgan, Washington Post.