Slobodan Milosevic tal vid huvudfirandet av 600-årsdagen av slaget i Kosovo 28 juni 1989.

Leve freden och folkens kamratskap!

På grund av den sociala utvecklingen äger detta viktiga 600-årsjubileum av slaget om Kosovo rum när Serbien efter många år, efter många årtionden återfått sin stat och sin nationella och andliga integritet.
Därför är det lätt för oss idag att besvara den gamla frågan: hur ser vi Milos i ögonen? Genom historiens och livets spel verkar det som om Serbien just i år 1989 har återfått sin stat och sin värdighet. Landet kan högtidlighålla en händelse för länge sedan som har stor historisk och symbolisk betydelse för landets framtid.
Nu är det svårt att säga vad som egentligen är historisk sanning om slaget om Kosovo och vad som är legend. Idag är detta inte heller så betydelsefullt. Förtryckta av smärta och fyllda av hopp brukade folk minnas och glömma, liksom alla andra folk i världen gör. Och skämmas för förräderi och glorifiera hjältemod. Det går knappast att säga om slaget om Kosovo var ett nederlag eller om det var en seger för det serbiska folket, om vi på grund av det föll ner i slaveri eller om vi överlevde slaveriet. Vetenskapen och folket kommer att söka svar på frågan.
Men vad som har varit säkert i alla århundraden fram till vår tid är att det var oenigheten som slog till i Kosovo för sexhundra år sedan.
Om det nu var så att vi förlorade slaget, så var det inte bara för att det ottomanska imperiet var socialt och militärt överlägset. Det var också för att det då fanns tragiska inre motsättningar bland ledarna för den serbiska staten. I detta avlägsna år 1389 var det ottomanska imperiet inte bara starkare än serberna utan också mera lyckligt lottad.
Bristen på enighet och förräderi i Kosovo kommer att fortsätta att följa serberna som ett ont öde genom hela dess historia. Också under det förra kriget förde bristen på enighet och förräderiet serberna och Serbien in i förtvivlan, en förtvivlan vars konsekvenser i historisk och moralisk bemärkelse gick längre än den fascistiska aggressionen.
Även senare, när ett socialistiskt Jugoslavien skapades, fortsatte det serbiska ledarskapet att vara delat, benäget till kompromisser som gick ut över det egna folket. De eftergifter som många serbiska ledare gjorde till nackdel för folket skulle inte godtas historiskt eller etiskt av någon nation i världen, särskilt som serberna i hela sin historia aldrig någonsin erövrat eller utnyttjat andra. Serbernas nationella och historiska hållning har varit befrielse, genom hela historien, genom två världskrig liksom idag. Att de utgör en betydande nation i den här regionen är inte serbernas fel eller synd. Det är en fördel som de aldrig har använt mot andra.
Men jag måste säga - här på detta stora legendariska fält i Kosovo - att serberna inte heller själva har dragit nytta av fördelen av att vara betydande. På grund av sina ledare och politiker och sin vassallmentalitet kände de sig skyldiga inför sig själva och andra. Detta varade i årtionden, det varade åravis. Och här står vi nu på Kosovopolje för att säga att så är det inte längre.
Oenighet bland serbiska befattningshavare har fått Serbien att halka efter och deras underlägsenhet förödmjukade Serbien. Därför finns det ingen plats i Serbien som passar bättre för att framhålla detta än på Kosovpolje. Och ingen plats i Serbien passar bättre än Kosovofältet för att säga att enighet i Serbien kommer att ge välstånd till serberna i Serbien och till var och en av dess medborgare oavsett etnisk eller religiös tillhörighet.
För idag är Serbien enat och jämställt med andra republiker och berett att göra allt för att förbättra landets och alla medborgarnas ekonomiska och sociala ställning.
Om det finns enighet, samarbete och allvar kommer vi att lyckas med det. Det är därför som den betydande optimism som nu finns i Serbien om framtiden är realistisk, också därför att den grundas på frihet, en frihet som skall göra det möjligt för varje människa att uttrycka sin positiva, kreativa och mänskliga förmåga för att främja livet för samhället och för sig själv personligen.
I Serbien har det aldrig bara funnits serber. Nu mer än någonsin förr bor där också de som tillhör andra folk och etniska grupper. Detta är ingen nackdel för Serbien. Jag är helt övertygad om att det bara är till Serbiens nytta. Den etniska sammansättningen i nästan varje land i världen, särskilt i utvecklade länder, har gått i den riktningen. Medborgare med olika etnisk och religiös bakgrund lever tillsammans i allt större utsträckning och allt mer framgångsrikt.
Särskilt socialismen, som vill ha ett framåtskridande och ett rättvist och demokratiskt samhälle, kan aldrig tillåta att människor blir uppdelade efter sin etniska bakgrund eller efter sin religiösa tro. De enda skillnader som man kan - och som man bör göra - under socialismen är de mellan det hårt arbetande folket och de bekväma och den mellan ärliga och oärliga människor. Alla i Serbien som lever av sitt eget arbete, ärligt, och som respekterar andra människor och andra folk är därför i sin egen republik.
Hela vårt land borde trots allt byggas på dessa principer. Jugoslavien är ett multietniskt samhälle. Det kan överleva bara om det finns fullständig jämlikhet mellan alla folk som lever där.
Den kris som har slagit till mot Jugoslavien har fört med sig motsättningar mellan olika etniska grupper, men också sociala, kulturella och religiösa motsättningar - och många andra av mindre betydelse. Av dessa motsättningar har de etniska dock visat sig vara de mest dramatiska. Och om man löser dessa kommer det att bli enklare att få bort andra motsättningar och lindra de följder som dessa haft.
För så länge som multietniska samhällen existerat har samhällenas svagaste punkt alltid varit förhållandet mellan de olika folkgrupperna. Faran man står inför är att det en dag påstås att en viss folkgrupp hotas av de andra grupperna. Och detta kan sedan dra igång en våg av misstro, beskyllningar och intolerans, en våg som ständigt växer i styrka och som blir svår att stoppa.
Faran för detta har hela tiden hängt som ett svärd över våra huvuden. Det multietniska samhällets inre och yttre fiender är väl medvetna om detta. Därför organiserar de sina åtgärder mot ett multietniskt samhälle genom att underblåsa etniska konflikter. För närvarande uppför vi oss i Jugoslavien så som om vi aldrig tidigare hade haft någon erfarenhet av detta. Så som om vi aldrig i vår historia, nyss och för länge sedan, hade gått igenom den värsta tragedi med etniska konflikter som ett samhälle kan utstå och ändå överleva.
Jämlika och vänskapliga relationer mellan de jugoslaviska folken är en nödvändig förutsättning för att Jugoslavien skall kunna existera och för att landet skall kunna finna sin egen väg ut ur krisen. Och framför allt är det en nödvändig förutsättning för att landet skall kunna skapa ekonomiskt och socialt välstånd.
I världen finns det mer och mer nationell tolerans, nationellt samarbete och även nationell jämlikhet. Den moderna ekonomiska och tekniska utvecklingen liksom den politiska och kulturella utvecklingen innebär att olika folk förs närmare varandra och görs beroende av varandra och bidrar i allt större grad till jämlikhet mellan dem. Jämlikt och enigt kan folket bli en del av den civilisation som människosläktet rör sig mot. Om vi inte kan vara i täten i kolonnen på väg mot en sådan civilisation, behöver vi i vart fall inte hänga i svansen.
På den tiden när det berömda historiska slaget stod här i Kosovo såg människorna mot stjärnorna och förväntade hjälp därifrån. Nu, sex århundraden senare, sträcker de sig än en gång mot stjärnorna, väntande på att vinna dem. Förra gången tillät man sig att vara oenig och fylld med hat och förräderi, eftersom man levde i en mindre och svagt sammanlänkad värld. Nu som ett folk på denna planet kan man inte erövra ens sin egen planet om man inte är enig och än mindre andra planeter om man inte lever i ömsesidig harmoni och solidaritet med varandra.
Därför hade ord som enighet, solidaritet och samarbete mellan folk aldrig så stor betydelse någonstans på vårt fäderneslands jord som de har här på Kosovopolje, på den plats som blivit en symbol för oenighet och förräderi.
I det serbiska folkets minne var det denna oenighet som var avgörande för att slaget förlorades och som lade grunden för Serbiens öde under sexhundra år.
Även om det inte var så, historiskt sett, uppfattade folket säkert oenigheten som den största katastrofen som drabbat dem. Därför är det en skyldighet för folket att bli kvitt oenigheten, så att det i framtiden kan skydda sig från förluster, missöden och stagnation.
I år blev det serbiska folket varse att det var nödvändigt med ömsesidigt samförstånd för livet och den framtida utvecklingen. Jag är övertygad om att denna insikt om samförstånd och enighet kommer att göra det möjligt för Serbien inte bara att fungera som en stat utan också att bli en framgångsrik stat. Därför menar jag att det är viktigt att säga detta här i Kosovo, där oenighet en gång i tiden tragiskt pressade Serbien bakåt i århundraden och hotade det och där återupprättad enighet kan föra landet framåt och återge det värdighet.
En insikt om betydelsen av gemensamma inbördes relationer är nödvändig också för Jugoslavien, för dess öde ligger i dess folks sammanhållna händer. Hjältemodet i Kosovo har inspirerat oss i sexhundra år och har gett oss stolthet och tillåter oss inte att glömma att vi en gång var en armé, storartad, modig och stolt, en av de få som inte besegrades trots att den förlorade.
Sexhundra år senare är vi åter i kamp och ser nya strider komma. Det är ingen väpnad kamp. Även om detta inte ännu kan uteslutas. Men oavsett vilken sorts strid det är kan den inte vinnas utan vilja, mod och uppoffringar, utan de ädla karaktärsdrag som fanns här på Kosovospolje för länge sedan.
Vår viktigaste kamp nu är att uppnå ekonomiskt, politiskt och kulturellt och allmänt socialt välstånd. Att finna en snabbare och mer framgångsrik väg till en civilisation för 2000-talet. I denna strid behöver vi onekligen tapperhet. Naturligtvis en annan sorts tapperhet, men vi behöver fortfarande mod, för annars kan aldrig något värdigt och stort uppnås.
För sexhundra år sedan försvarade sig Serbien hjältemodigt på Kosovopolje men försvarade också Europa. Serbien var på den tiden den fästning som försvarade europeisk kultur, religion och det europeiska samhället i allmänhet. Idag framstår det därför inte bara som orättvist utan till och med som ohistoriskt och helt absurt att tala om att Serbien skall tillhöra Europa. Serbien har alltid varit en del av Europa, nu lika mycket som förr i tiden, självklart på sitt eget sätt men på ett sätt som i historisk betydelse aldrig berövade det sin värdighet.
I denna anda strävar vi nu efter att bygga upp ett samhälle, rikt och demokratiskt, och därigenom bidra till detta vackra lands blomstring, detta orättvist lidande land. Men också bidra till alla progressiva folks strävan i vår tid att bygga en bättre och lyckligare värld.

Låt minnet av hjältemodet i Kosovo leva för alltid!
Länge leve Serbien!
Länge leve Jugoslavien!
Länge leve freden och folkens kamratskap!

Slobodan Milosevic höll talet inför uppskattningsvis en miljon människor vid huvudfirandet av sexhundra årsdagen av slaget i Kosovo den 28 juni 1989. Milos Obilic som Milosevic inledningvis hänvisar till är en legendarisk hjälte från slaget.