Detta är inte rättvisa

Haag har ersatt Nürnbergs rättsprinciper om fred med tillstånd för väst att döda

Eftersom dess rättsliga grund är så tvivelaktig, försöker den internationella brottmålsdomstolen för f.d. Jugoslavien att presentera sig själv som en efterträdare till den internationella militärtribunal som dömde nazistledarna i Nürnberg 1946. Haagtribunalen skapades 1993 av FN:s säkerhetsråd, ett organ som har lika lite rätt att upprätta en domstol som det har rätt att beskatta världen. Tribunalens försvarare tror att en snabb hänvisning till Hitler kan lägga saken till rätta. Men i Haag uttrycks inte de rättsprinciper som etablerades och befästes i Nürnberg. I stället ödeläggs de fullständigt.
Det kan måhända förefalla lite taktlöst att ta upp det mest uppenbara sätt på vilket Haag skiljer sig från Nürnberg. En obskyr domare från någon domsaga i Midlands och en omärkvärdig åklagare från det engelska tullverket är inte precis några värdiga efterträdare till sådana rättsliga storheter i Nürnberg som domaren i USA:s högsta domstol Robert H Jackson eller den brittiske justitiekanslern Sir Hartley Shawcross. Den medelmåttiga kvaliteten på vad som får passera som juridiskt resonemang i Haag vanställer och förstör de verkligen värdefulla rättsprinciperna från Nürnberg.
Nu för tiden tänker vi mest på Nürnberg som en rättegång om Förintelsen. Men det är inte så som Nürnbergs upphovsmän såg det. De allierade var utmattade efter nästan sex år med oinskränkt krig och var mest av allt engagerade av det förhållandet att Nazityskland hade dragit hela världen in i krig. När domare Jackson reste sig upp för att tala inför tribunalen handlade hans första ord inte om brott mot mänskligheten utan i stället om hans ”privilegium att få öppna historiens första rättegång för brott mot världsfreden”.

För domarna i Nürnberg var det nämligen en grundläggande krigsförbrytelse att över huvud taget börja ett krig. Alla andra krigsförbrytelser kom från detta brott. Ren aggression har alltid varit olaglig enligt folkrätten, vilket visats inte minst av alla de olika försök till ursäkter som krigförande stater gett för sina åtgärder i historien, men Nürnberg var nyskapande i den tydliga rättsprincipen om att planering och utförande av angreppskrig utgjorde ett brott mot internationell rätt. Det var för detta brott, för anfallskrig och inte för brott mot mänskligheten, som nazisterna dömdes i Nürnberg.
Enligt upphovsmännen till Nürnberg säkerställdes freden vidare bäst genom en förstärkning av det nationella självbestämmandet. Denna stränga logik beträffande suveräniteten framgick klart och tydligt i tribunalens traktat. I själva verket var Nürnbergtribunalen, till skillnad från Haagtribunalen, egentligen ingen internationell tribunal alls. Domarna framhöll uttryckligen att upprättandet av Nürnbergtraktaten ”grundades på den suveräna lagstiftande behörigheten hos de stater mot vilka det tyska riket villkorslöst kapitulerat”. Det förekom inga svepskäl om att det var ”det internationella samfundet” som anklagade tyskarna. När andra stater bad om att få delta i Nürnbergrättegångarna blev de t.o.m. tillsagda av de allierade att inte lägga sig i det.
De som idag menar att statsöverhuvuden måste ställas till svars för sina brott glömmer bort att åtal och dom är ett kännetecken just på statssuveränitet. Man kan inte straffa brottslingar om man inte har en polismakt och domstolsmakt att fånga och fängsla dem. Även om det skulle vara möjligt att skapa en världsstat för internationell rättskipning, kvarstod frågan hur denna nya globala statsmakt skulle underkastas demokratisk och rättslig kontroll. Med andra ord: vem vaktar väktarna? Juristerna i Nürnberg visste att allt tal om internationell jurisdiktion bara skulle leda till skapandet av en ny suverän statsmakt fast på global nivå. Därför höll de fast vid de krigslagar som redan fanns och till sin noggrant bestämda egna behörighet. Inga brott som tyskarna hade begått före angreppet på Polen den 1 september 1939 var föremål för åtal.

Domarna i Nürnberg hade också ett mera överordnat ideologiskt skäl för att insistera på den nationella suveräniteten som den grundläggande principen för fred, eftersom nazisterna själva hade bestridit den. Enligt nazistisk teori om ett ”Grossraum”, utvecklat av många tyska geopolitiker, ekonomer och jurister, var den nationella suveräniteten bara en bluff hos en materialistisk liberalism. Liksom dagens globalister argumenterade nazisterna att de ekonomiska förhållandena hade förändrats och att stormakterna därför borde ha laglig rätt att ingripa i interna angelägenheter hos de små länder som låg inom deras respektive intressesfär. Nürnberg och FN-traktaten, som också bygger på principen om nationellt självbestämmande och förbud mot aggression och vars inledning hänvisar till viljan ”att rädda kommande generationer från krigets gissel”, kan ses som ett försök att bygga de internationella relationerna på en antifascistisk teori.

Nürnbergs grundprincip - förbud mot aggression – höggs sönder i Haag
Den 13 juni 2000 lät den internationella brottmålstribunalen för f.d. Jugoslavien formellt hugga denna princip sönder. Det skedde när åklagaren vägrade inleda en undersökning av NATO:s krigsförbrytelser i Jugoslavien. Beslutet att inte utreda NATO grundades bl.a. på det förhållandet att tribunalen ”inte har någon behörighet när det gäller brott mot freden”. Haagtribunalen vägrade att ens undersöka om NATO:s krig var lagligt enligt internationell rätt och den bekräftade därmed att den Nya Världsordningen med bestämdhet har lämnat bakom sig det som uppnåddes genom Nürnberg.

Det har alltid varit uppenbart att NATO:s angrepp mot Jugoslavien var olagligt enligt det FN-system som upprättades efter andra världskriget. Det var inte bara så att angreppet inte var godkänt av säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet blev inte ens tillfrågat. I själva verket visade världsledarna i sina tal, bl.a. Blairs tal om ”doktrinen om det internationella samfundet” i Chicago den 22 april 1999, att NATO-angreppets egentliga syfte var just att omstörta det gamla internationella systemet och ersätta det med något nytt. Samtidigt förvandlades NATO själv från en organisation för försvar av medlemsstaternas nationella suveränitet och integritet till en världspolis med ett i praktiken obegränsat mandat. Genom att vägra åtala NATO har Haag gett sitt tysta godkännande till allt detta.
Liksom Haagtribunalen vill inte den kommande internationella brottmålstribunalen diskutera brott mot freden. Följaktligen har alla strikt beskrivna begränsningar för när krig får föras (ius ad bellum) ersatts med en oändlig rad anpassningsbara dubbelmoraler om hur krig får föras (ius in bello). Jamie Shea erkände själv 1999 att dessa står i Haagkassörernas tjänst, NATO-länderna.
Världen har gått från ett internationellt system som är baserat på många suveräna stater till en ny ordning där vissa stater är mer jämlika än andra. Och Nürnbergs rättsprinciper om fred har övergetts för Haags beslut att ge, i vart fall åt de mäktiga väststaterna, tillstånd att döda.
(www.globalresearch.ca)
© John Laughland. Hans bok, The International Criminal Tribunal: Guardian Of  The New World Order, publiceras av Editions des Syrtes, Paris, senare i år. Artikeln ursprungligen publicerad i The Guardian.