Eftersom dess rättsliga grund är så tvivelaktig, försöker
den internationella brottmålsdomstolen för f.d. Jugoslavien att presentera
sig själv som en efterträdare till den internationella militärtribunal
som dömde nazistledarna i Nürnberg 1946. Haagtribunalen skapades 1993
av FN:s säkerhetsråd, ett organ som har lika lite rätt att upprätta
en domstol som det har rätt att beskatta världen. Tribunalens försvarare
tror att en snabb hänvisning till Hitler kan lägga saken till rätta.
Men i Haag uttrycks inte de rättsprinciper som etablerades och befästes
i Nürnberg. I stället ödeläggs de fullständigt.
Det kan måhända förefalla lite taktlöst att ta upp det
mest uppenbara sätt på vilket Haag skiljer sig från Nürnberg.
En obskyr domare från någon domsaga i Midlands och en omärkvärdig
åklagare från det engelska tullverket är inte precis några
värdiga efterträdare till sådana rättsliga storheter i
Nürnberg som domaren i USA:s högsta domstol Robert H Jackson eller
den brittiske justitiekanslern Sir Hartley Shawcross. Den medelmåttiga
kvaliteten på vad som får passera som juridiskt resonemang i Haag
vanställer och förstör de verkligen värdefulla rättsprinciperna
från Nürnberg.
Nu för tiden tänker vi mest på Nürnberg som en rättegång
om Förintelsen. Men det är inte så som Nürnbergs upphovsmän
såg det. De allierade var utmattade efter nästan sex år med
oinskränkt krig och var mest av allt engagerade av det förhållandet
att Nazityskland hade dragit hela världen in i krig. När domare Jackson
reste sig upp för att tala inför tribunalen handlade hans första
ord inte om brott mot mänskligheten utan i stället om hans ”privilegium
att få öppna historiens första rättegång för
brott mot världsfreden”.
För domarna i Nürnberg var det nämligen en grundläggande
krigsförbrytelse att över huvud taget börja ett krig. Alla andra
krigsförbrytelser kom från detta brott. Ren aggression har alltid
varit olaglig enligt folkrätten, vilket visats inte minst av alla de olika
försök till ursäkter som krigförande stater gett för
sina åtgärder i historien, men Nürnberg var nyskapande i den
tydliga rättsprincipen om att planering och utförande av angreppskrig
utgjorde ett brott mot internationell rätt. Det var för detta brott,
för anfallskrig och inte för brott mot mänskligheten, som nazisterna
dömdes i Nürnberg.
Enligt upphovsmännen till Nürnberg säkerställdes freden
vidare bäst genom en förstärkning av det nationella självbestämmandet.
Denna stränga logik beträffande suveräniteten framgick klart
och tydligt i tribunalens traktat. I själva verket var Nürnbergtribunalen,
till skillnad från Haagtribunalen, egentligen ingen internationell tribunal
alls. Domarna framhöll uttryckligen att upprättandet av Nürnbergtraktaten
”grundades på den suveräna lagstiftande behörigheten hos
de stater mot vilka det tyska riket villkorslöst kapitulerat”. Det
förekom inga svepskäl om att det var ”det internationella samfundet”
som anklagade tyskarna. När andra stater bad om att få delta i Nürnbergrättegångarna
blev de t.o.m. tillsagda av de allierade att inte lägga sig i det.
De som idag menar att statsöverhuvuden måste ställas till svars
för sina brott glömmer bort att åtal och dom är ett kännetecken
just på statssuveränitet. Man kan inte straffa brottslingar om man
inte har en polismakt och domstolsmakt att fånga och fängsla dem.
Även om det skulle vara möjligt att skapa en världsstat för
internationell rättskipning, kvarstod frågan hur denna nya globala
statsmakt skulle underkastas demokratisk och rättslig kontroll. Med andra
ord: vem vaktar väktarna? Juristerna i Nürnberg visste att allt tal
om internationell jurisdiktion bara skulle leda till skapandet av en ny suverän
statsmakt fast på global nivå. Därför höll de fast
vid de krigslagar som redan fanns och till sin noggrant bestämda egna behörighet.
Inga brott som tyskarna hade begått före angreppet på Polen
den 1 september 1939 var föremål för åtal.
Domarna i Nürnberg hade också ett mera överordnat ideologiskt skäl för att insistera på den nationella suveräniteten som den grundläggande principen för fred, eftersom nazisterna själva hade bestridit den. Enligt nazistisk teori om ett ”Grossraum”, utvecklat av många tyska geopolitiker, ekonomer och jurister, var den nationella suveräniteten bara en bluff hos en materialistisk liberalism. Liksom dagens globalister argumenterade nazisterna att de ekonomiska förhållandena hade förändrats och att stormakterna därför borde ha laglig rätt att ingripa i interna angelägenheter hos de små länder som låg inom deras respektive intressesfär. Nürnberg och FN-traktaten, som också bygger på principen om nationellt självbestämmande och förbud mot aggression och vars inledning hänvisar till viljan ”att rädda kommande generationer från krigets gissel”, kan ses som ett försök att bygga de internationella relationerna på en antifascistisk teori.
Nürnbergs grundprincip - förbud mot aggression – höggs
sönder i Haag
Den 13 juni 2000 lät den internationella brottmålstribunalen för
f.d. Jugoslavien formellt hugga denna princip sönder. Det skedde när
åklagaren vägrade inleda en undersökning av NATO:s krigsförbrytelser
i Jugoslavien. Beslutet att inte utreda NATO grundades bl.a. på det förhållandet
att tribunalen ”inte har någon behörighet när det gäller
brott mot freden”. Haagtribunalen vägrade att ens undersöka om
NATO:s krig var lagligt enligt internationell rätt och den bekräftade
därmed att den Nya Världsordningen med bestämdhet har lämnat
bakom sig det som uppnåddes genom Nürnberg.
Det har alltid varit uppenbart att NATO:s angrepp mot Jugoslavien var olagligt
enligt det FN-system som upprättades efter andra världskriget. Det
var inte bara så att angreppet inte var godkänt av säkerhetsrådet.
Säkerhetsrådet blev inte ens tillfrågat. I själva verket
visade världsledarna i sina tal, bl.a. Blairs tal om ”doktrinen om
det internationella samfundet” i Chicago den 22 april 1999, att NATO-angreppets
egentliga syfte var just att omstörta det gamla internationella systemet
och ersätta det med något nytt. Samtidigt förvandlades NATO
själv från en organisation för försvar av medlemsstaternas
nationella suveränitet och integritet till en världspolis med ett
i praktiken obegränsat mandat. Genom att vägra åtala NATO har
Haag gett sitt tysta godkännande till allt detta.
Liksom Haagtribunalen vill inte den kommande internationella brottmålstribunalen
diskutera brott mot freden. Följaktligen har alla strikt beskrivna begränsningar
för när krig får föras (ius ad bellum) ersatts med en oändlig
rad anpassningsbara dubbelmoraler om hur krig får föras (ius in bello).
Jamie Shea erkände själv 1999 att dessa står i Haagkassörernas
tjänst, NATO-länderna.
Världen har gått från ett internationellt system som är
baserat på många suveräna stater till en ny ordning där
vissa stater är mer jämlika än andra. Och Nürnbergs rättsprinciper
om fred har övergetts för Haags beslut att ge, i vart fall åt
de mäktiga väststaterna, tillstånd att döda.
(www.globalresearch.ca)
© John Laughland. Hans bok, The International Criminal Tribunal:
Guardian Of The New World Order, publiceras av Editions des Syrtes, Paris,
senare i år. Artikeln ursprungligen publicerad i The Guardian.