Milosevic inledde med att visa en video.
Domarna och åhörare fick se en dokumentär med titeln ”Det
började med en lögn”. Den har gjorts av journalisterna Jo Angerer
och Mathias Werth och har redan visats i tysk TV, i ARD den 8 februari och i
WDR den 19 februari 2001. Den bevisar att den tyska regeringen ljög angående
den humanitära situationen i Kosovo före NATO-aggressionen i avsikt
att få det militära angreppet att bli accepterat som humanitärt
nödvändigt.
Filmen motsäger NATO:s påstående att alliansen handlade i avsikt
att ”hindra fortsatta kränkningar av de mänskliga rättigheter”
för att ”Jugoslaviens president Milosevic förde ett skoningslöst
krig där borta”. Den utmanar också den tyske försvarsministern
Rudolf Scharpings uttalande den 27 mars 1999: ”Vi skulle aldrig handlat
militärt om inte det hade pågått en sådan mänsklig
katastrof i Kosovo med 250 000 flyktingar inne i Kosovo, långt mer
än sammanlagt 400 000 flyktingar och med en dödssiffra som vi
inte kunnat beräkna ännu.”
I filmen ställs detta mot beräkningarna i OSSE:s rapporter och intervjuer
med OSSE-tjänstemän och amerikanska diplomater. Heinz Loquai, en tysk
f.d. general i OSSE, säger: ”Den sorts humanitära katastrof som
enligt internationell rätt skulle ha berättigat att starta krig förelåg
inte i Kosovo före kriget.” Norma Brown, en amerikansk diplomat i
Kosovo berättar: ”Det fanns ingen humanitär kris innan NATO inledde
sina bombräder. Folk lämnade sina byar när serberna ingrep mot
UCK men återvände sedan hem. I själva verket insåg man
att en humanitär katastrof skulle uppstå när bombningarna sattes
igång.” I intervjuerna bekräftas att det inte i några
rapporter från OSSE talades om en humanitär katastrof och att NATO
och Bryssel visste detta.
I syfte att få stöd för bombningarna och övertala det tyska
folket att det verkligen pågick en humanitär katastrof använde
sig den tyska regeringen av hänsynslös propaganda. Utrikesminister
Joschka Fischer hade oupphörligt jämfört serberna med nazister.
Han uppmanade till militär intervention med orden ”Aldrig mer ett
Auschwitz till!”. Försvarsminister Rudolf Scharping påstod offentligt
i april 1999 att serberna i två år hade drivit ett naziinspirerat
koncentrationsläger för albaner på fotbollsstadion i Pristina
i Kosovo.I filmen ställer journalisterna detta påstående mot
en intervju med Shaban Kelmenti, en kosovoalbansk politiker vars balkong vetter
ut mot fotbollsstadion. Inför kameran förklarar Kelmenti att det inte
fanns några fångar där och att platsen bara användes som
landningsbana för helikoptrar.
F.d. OSSE-generalen Loquai säger i intervjun: ”Det är skandalöst
att jämföra Auschwitz med situationen i Kosovo. Jag skäms som
tysk att tyska ministrar kommer med sådana yttranden.”
Filmen avslöjar också de medvetna lögner som Scharping berättade
vid presskonferensen den 27 mars 1999 om en påstådd massaker på
kosovoalbanska civila i byn Rugovo i januari samma år. Scharping gör
i filmen gällande att informationen hade kommit från OSSE-observatörer.
Men Henning Hensch, en tysk polisman vid OSSE, uppger för journalisterna
att det inte fanns något om en massaker i OSSE-rapporten och att han hade
informerat ministern om detta efter det att han hade hört dennes uttalande.
Och han tillägger: ”Kropparna som försvarsministern nämnde
hade placerats där på det sättet av de serbiska säkerhetsstyrkorna,
mig själv och två ryska kollegor.”
Med intervjuer och dokument avslöjar filmen vilka lögner och manipulationer
som användes för att framställa en evakuering av en by, efter
bombningarna, och en förstörelse av en annan by såsom en del
i en påstådd serbisk ”Operation Hästsko”. Heinz Loquai
säger att den tyske försvarsministern redan i november 1998 visste
att det inte fanns någon ”Operation Hästsko”.
Tyska ledare skapade med lögner önskad opinion
Jamie Shea, NATO:s talesman under kriget, förekommer vid flera tillfällen
i filmen. Han lovordar de tyska ledarnas roll för att skapa en allmän
opinion och få stöd för kriget, inte minst efter NATO-bombningen
av den albanska flyktingkonvojen nära Djacovica.
”De politiska ledarna tog täten. De var folkets demokratiskt valda
representanter. De visste vilka nyheter som var viktiga för den allmänna
opinionen i deras land. Rudolf Scharping gjorde ett riktigt bra jobb. Det var
inte någon lätt sak, särskilt inte i Tyskland där folket
under de senaste 50 åren har sett militären bara som något
som försvarade deras eget land, inte att skicka tyska soldater hundratals
kilometer bort. Psykologiskt är denna nya definition av säkerhetspolitik
inte enkel. Inte bara minister Scharping utan också kansler Schröder
och minister Fischer steg fram som goda exempel, framstående politiska
ledare som inte bara springer efter den allmänna opinionen utan också
vet hur man skapar den. Jag blir optimistisk och glad att se att tyskarna har
förstått detta. Trots all collateral damage som inträffade höll
de kursen. Om vi hade förlorat den tyska allmänhetens stöd, hade
vi kunnat förlora allmänhetens stöd i alla länder i NATO-alliansen.”
Hela Serbien är åtalad
Efter filmen tog Milosevic upp de frågor som de tre åklagarna berört
i sin sakframställning den 12 och 13 februari. Milosevic tillbakavisade
åklagarnas påstående att det inte skulle vara en nation som
åtalas i Haag utan en person, han själv. Han underströk att
hela Serbien anklagas i Haag. Åklagarna åberopar citat ur uttalanden
från Serbiens akademi för konst och vetenskap som den ideologiska
grunden och skälen för de påstådda brotten mot albaner.
Akademin är alltså åtalad – liksom Serbiens befolkning,
regering, parlament, massmedia, försvarsmakt, polis och landets kulturella
och politiska institutioner och organisationer. ”De står alla åtalade
här.”
Milosevic påminde om att det nu har godtagits som något normalt
och riktigt att USA ger sig iväg till andra sidan jorden för att bekämpa
terrorism. Men den serbiska regeringen fick inte bekämpa terrorismen hemma
i sitt eget land.
Han betonade att Serbien är ett multietniskt land som byggdes på
multietniska principer. Han underströk att den enda sanningen bakom tribunalens
berättelser om ”deportationer” var UCK:s terrorism och NATO:s
bombanfall. ”Planen var att finna en förevändning för att
invadera Jugoslavien. Vi kan se att det bara är albanerna som skapar ett
etniskt rent Kosovo. Detta skulle jag kalla för den nynazistiska idén
enligt vilken Jugoslavien styckades och Balkans karta ritades om.”
”Det är inte av symboliska skäl som han (åklagaren) nämner
Nürnberg. De är inte nöjda med att bara ha begått brott
mot Jugoslavien och att ha gjort upp räkningen med Serbien för att
ha förlorat båda världskrigen. De vill utropa oss som de skyldiga,
offren för angreppet, och med hjälp av tribunalen dra mig inför
Nürnberg i avsikt att skifta om rollerna. De begick detta brott, dödandet
av Jugoslavien, och de skall nu korsfästa mig, och de skall göra detta
med hjälp av dagens allierade men med den tidens fiender.”
Han protesterade mot att åklagarna kallade hans parti för ”serbernas
socialistiska parti”. ”Vi har aldrig varit ett serbiskt parti. Vårt
riktiga namn är Serbiens Socialistiska Parti. Det finns inte någon
etnisk grupp i Jugoslavien som inte har medlemmar i Serbiens Socialistiska Parti.”
Milosevic anmärkte att åklagarna illvilligt hade ryckt en halv mening
av talet i Kosovo Polje 1989 ur sitt sammanhang, nämligen meningen om den
kamp som väntar Serbien. Han läste delar ur sitt tal, bl.a om att
Jugoslavien är ett multietniskt samhälle och kan överleva bara
om det finns fullständig jämlikhet mellan alla etniska grupper och
nationaliteter som lever där.
Eftersom åklagarna försökte ge sken av att det var Milosevic
som ville att Jugoslavien skulle brytas isär, framhöll han att alla
vet att han helhjärtat förespråkat ett fortsatt Jugoslavien.
Han var med om att lägga grunden för detta genom att skapa Federala
republiken Jugoslavien när det gamla Jugoslavien föll samman.
”Tror ni att det inte i Serbien fanns röster, starka röster för
att Serbien skulle lämna Jugoslavien? Särskilt hos dem som är
starkt antikommunistiska. Jag sade till dem då att alla sydslaver har
intresse av ett Jugoslavien, att alla borde leva tillsammans på jämlika
villkor.”
Tillbaka till inkvisitionen
Milosevic visade återigen på den nynazism som skymtar bakom brotten
i Bosnien och Kroatien och bakom den nykolonialism som raserat Jugoslavien.
Det var så ett land brötssönder, ett land som var en förebild
för världen på grund av sin frihet, säkerhet, trygghet
och sitt stöd för rättvisa i världen. Det var på grund
av att landet var en förebild som det raserades, framhöll han.
”Ni måste fabricera saker, sådant som alla i Jugoslavien omedelbart
ser är falskt. Och när resten av världen ser på det igen
en andra gång kommer man också att förstå att det inte
är sant. Man försöker förklä detta till en rättegång,
men denna föreställning är i själva verket ett brott mot
en självständig stat, mot det serbiska folket och mot mig. Ni vill
åtala mig för åtgärder som vidtagits i egenskap av statsöverhuvud,
till skydd för staten och befolkningen mot terrorism och i försvar
mot det största militärmaskineri som världen någonsin skådat.
Detta är också ett brott mot sanningen. Det som gör det särskilt
cyniskt är att det även är ett brott mot rättvisan. Detta
är en kamp mellan rättvisa och orättfärdighet. Världen
vet att detta är en politisk skenprocess och att den inte har något
att göra med lag och rätt. Inte bara för att det är en olaglig
tribunal utan också för en lång rad andra skäl.”
Milosevic erinrade om att den olagliga tribunalen betalas genom donationer från
bl.a. Saudiarabien, som också finansierar internationell terrorism. Tribunalen
har godtagit det falska åtalet, trots att det finns inga som helst bevis,
och vänt upp och ner på den grundläggande principen att det
är åklagaren som har bevisbördan, inte den åtalade.
”Det är inte den anklagade som skall bevisa sin oskuld. På detta
sätt går vi tillbaka till inkvisitionen.”
Genom att man introducerar s.k. skyddade vittnen, dvs. hemliga vittnen, kan
falska vittnesmål användas. Det finns inte något som helst
inslag av rättvis rättegång eller jämställdhet mellan
parterna. På ena sidan finns en enorm apparat, en monolitisk massmedia
och all hjälp som behövs.
”Vad finns på min sida? Jag har bara tillgång till en telefonkiosk
i fängelset. Det är allt jag har för att svara på detta,
det mest avskyvärda förtal mot mitt land, mitt folk och mig. Ni kallar
det för en rättvis rättegång. Och ni gör allt detta
för att göra offren för aggressionen till gärningsmän,
för att kunna verkställa den order som er härskare gett er. Jag
vill säga till er med fullständig säkerhet att genom detta brott
kan aldrig det brott som de begick förvandlas till något lagligt,
även om brottslingar brukar försöka dölja ett brott med
ett annat.”
NATO-angreppet är det svåraste brottet
Milosevic förklarade att det största brottet var angreppet i sig,
eftersom det var ett brott mot freden, men att också folkmord, brott mot
mänskligheten och krigsförbytelser begåtts sedan den 24 mars
1999 när NATO angrep Jugoslavien fram till idag. Han kallade angreppet
för den värsta aggression som ägt rum i världen sedan det
andra världskriget. Barn drabbades, kvinnor, gamla. Alla drabbades: sjuka,
gravida, dialyspatienter. Flyktingkonvojer, journalister och fotografer som
gjorde sitt jobb, lantbrukare på fälten, handlare på marknaderna,
resande på tågen, förbipasserande på broarna. Hela bostadskvarter
ödelades. Hela stadskärnor ödelades.
”Allt gjordes i enlighet med vad man föresatt sig – och ni läste
det i tidningarna – att Serbien skulle sändas tillbaka till stenåldern.”
Av alla de civila som dödades, påminde Milosevic, var 30 procent
barn. Av alla allvarligt skadade civila var 40 procent barn. Bombningarna riskerade
120 000 gravida kvinnor liksom livet på nyfödda barn, en del
födda mitt under flyganfallen. Bombningarna hindrade 1 300 000
elever från att gå i skolan. Hela civilbefolkningen, men framför
allt barnen, drabbades av bombningarna, som pågick dygnet runt, dag som
natt, och som vållade trauman och andra psykiska skador och sinnesrubbningar
som offren får leva med resten av livet. Mer än hälften av dem
som dödades eller sårades i Kosovo var albaner, just dem som man
påstod sig vilja skydda.
”Och gärningsmännen kallade angreppet för en humanitär
intervention.”
Milosevic framhöll att ingen kan förneka att kriget mot Jugoslavien
var ett uppenbart brott mot artikel 2 i FN-stadgan, utan godkännande av
FN:s säkerhetsråd, men även mot andra internationella överenskommelser,
bl.a. 1949 års Genèvekonventioner. Dessutom bröt NATO mot
sin egen stadga, enligt vilken det är en försvarsorganisation som
kan vidta åtgärder bara inom en medlemsstats territorium.
”Man kan också konstatera att det var just civilbefolkningen som
var NATO:s huvudsakliga mål.”
NATO förstörde fler sjukhus och skolor än pansarvagnar
Milosevic erinrade om att NATO under hela bombkriget i Kosovo lyckades förstöra
sju pansarvagnar men samtidigt ödelägga långt fler sjukhus.
De träffade fler skolor än pansarbilar. De träffade fler affärscentrum,
barnhem och daghem än pansarvagnar. De använde förbjudna vapen.
Oljeraffinaderier och kemiska anläggningar bombades med omfattande ekologiska
skador som följd. De använde vapen med utarmat uran. Företag
förstördes, hälsoanläggningar, kommunikationer. De kränkte
rätten till arbete, till information, till hälsovård och andra
grundläggande mänskliga rättigheter. När broarna över
de internationella vattenlederna förstördes var det ett brott mot
den internationella sjörätten. Det rörde sig om handlingar som
syftade till att fysiskt förinta en viss grupp människor. Ansvariga
för krigsförbrytelserna och krigets skador är NATO, dess medlemsstater
och alla de stater som bistod i angreppet på Jugoslavien. Men vid sidan
av staterna, underströk Milosevic, finns det enskilda som är ansvariga:
de som gav order om kriget, stats- och regeringscheferna, försvarsministrarna,
NATO:s generalsekreterare, de militära befälen och andra ner till
de enskilda militärer som utförde befallningarna.
Milosevic kunde tillbakavisa åklagarnas felaktiga och missledande framställning.
Därigenom visade han vad Jugoslavien en gång var, vad landet stod
för och varför det ansågs nödvändigt att rasera och
sönderbryta det. Han klargjorde vilka som däremot inte ville att detta
skulle ske och vilken roll han då själv spelade som president. Även
tribunalens olaglighet och partiskhet blev tydlig.
Resten av dagen gav Milosevic konkreta och odiskutabla bevis på NATO:s
brott mot freden och brotten mot krigets lagar och mot mänskligheten genom
att visa en lång rad fotografier på ödeläggelsen.
Bildbevis på Natos terror
Han visade först resultatet av flygangreppet den 14 april 1999 mot en konvoj
med albanska flyktingar, som återvände hem till sina byar med traktorer
och släp, på vägen mellan Jacovica och Prizren. Bilderna som
domarna och åhörarna fick se visade lemlästade, förkolnade
och halvt förkolnade kroppar, fattiga bybor, kvinnor, åldringar och
barn.
”Låt mig berätta varför de gjordes till ett mål.
De angreps för att de återvände till sin by, tvärt emot
de lögner som angriparna spred genom massmedia om att albanerna flydde
den serbiska armén och polisen. Alla skulle lämna sina byar och
ingen skulle ha vågat återvända dit. Tillsammans med bomberna
släpptes också flygblad som vädjade till befolkningen att fly.
Och terroristorganisationen UCK arbetade i enlighet med detta. I de familjer
som inte lydde och som inte följde UCK:s order att fly sina hem och byar
blev familjens överhuvud dödat. Det är ytterligare ett bevis
på samarbetet mellan NATO:s styrkor och denna terroristorganisation som
man använde för att destabilisera Jugoslavien.”
Därefter följde en lång rad fotografier som Milosevic presenterade
som ”bara några exempel och illustrationer”.
Fotografierna, som var värre än vad allmänheten någonsin
fått se eller kunnat föreställa sig, blev en skrämmande
och ytterst avslöjande berättelse om ödeläggelsen under
den första månadens krig, dvs. i mars och april 1999. Förstörda
familjehem, bostadskvarter, civila inrättningar i byar och små städer,
utan någon som helst strategisk eller militär betydelse. Döda
människor, civila, oftast fattiga bybor, kvinnor, gamla, ungdomar och spädbarn.
Fullständigt sönderbrända kroppar, kroppsdelar, händer,
huvuden, människobålar. Förstörda kreatur och fordon, förstörda
hus och gårdar.
Milosevic visade bilder på förstörelsen i städer som Podgorica,
huvudstaden i Montenegro, och Pristina, den största staden i Kosovo, men
också i Belgrad och andra stora städer. Och han visade bilder från
flera mindre städer.
”Som ni kan se bombades städer, framför allt mindre städer,
på natten när människorna sov i sina hem. Så var man säker
på att döda dem.”
Han visade bilder på bombade byar.
”Bara nazister kunde ha tänkt ut sådana massiva bombningar av
små byar.”
Domarna och åhörarna fick höra en lång lista med namn
på små byar och städer och även offrens namn, kön
och ålder, i de fall där de döda alls hade kunnat identifieras.
Milosevic presenterade bilder och förteckningar på ödeläggelsen:
en lista över de hälsovårdscentraler, sjukhus och medicinska
kliniker som bombats över hela Serbien, en lista över skadade skolor
och andra utbildningsinstitutioner, en 34-sidig lista över skadade och
förstörda skolor och en 18-sidig lista över skadade och förstörda
kulturella monument.
Han visade bilder på bombade vägar, fabriker, busstationer och en
lång rad bilder på bombade broar: broar över floder, järnvägsbroar
och motorvägsbroar. Bland dessa fanns förskräckliga bilder från
den förstörda järnvägsbro som bombades mitt på dagen
när tåget från Belgrad till Ristovac enligt tidtabellen passerade:
bilder på förstörda vagnar och förkolnade och halvt förkolnade
kroppar och kroppsdelar från döda passagerare bland spillrorna eller
utslängda från tåget.
Han talade om ödeläggelse av TV-stationer och visade fotografier från
det sönderbombade radio- och TV-huset i Belgrads centrum, med journalisters
och andra anställdas ben och fingrar och kroppsdelar bland ruinerna.
Han lämnade in förteckningar och fotografier på ett stort antal
fabriker över hela Serbien, små och stora företag, allt från
sådana som tillverkat köksgeråd till kraftanläggningar
och bilindustrier som Zastava, bombade och jämnade med marken.
”Det var en systematisk förstörelse av allt. Men de ekologiska
skador som vållats är mycket större, ojämförbart större.”
Han visade listor med alla hotell och friluftsanläggningar som hade bombats.
När Milosevic avslutat denna genomgång av ödeläggelsen
under den första månaden av NATO-anfallen framhöll han hur systematiskt,
avsiktligt och obarmhärtigt kriget utfördes vid flygräderna mot
civila mål.
”Bombningarna av civila mål var skoningslösa. Det är detta
som i grund och botten utmärkte dem: så mycket förstörelse
som möjligt, så mycket riskerade liv och döda som möjligt.
Låt mig be er betänka bara det att bomber användes, bomber som
förkolnade människokroppar när de slog ner. Bomber användes
för att träffa anläggningar inne i tättbebyggda områden.
De ödelade hela bostadsområden och kvarter. Bomber användes
mot fälten. Och en del av dem låg sedan kvar där utan att ha
detonerat och avvaktade nyfikna barn, som fick betala dyrt för sin nyfikenhet.”
Målet var att terrorisera och bryta sönder den jugoslaviska nationen
Milosevic poängterade att vart och ett av dessa brott innebar en enorm
tragedi och att målet och syftet var att terrorisera och bryta sönder
hela den jugoslaviska nationen. ”Målet var i själva verket nationen
själv.” Han hade inte redogjort för hur många soldater
som dödats men förklarade att även dessa var offer för angreppet
eftersom fred är den viktigaste FN-principen och anfallskrig därmed
det största brottet.
”De var där för att försvara sitt land. De kan aldrig anses
som några legitima krigsmål. De var inte legitima krigsmål
i sitt eget land, när de försvarade sitt land mot ett anfallskrig
som var olagligt och i strid med FN-stadgan.”
Milosevic menade att kriget mot Jugoslavien klart visar att NATO inte är
någon allians av stater utan enbart ett bihang till den amerikanska regimen
som kan användas när och var som helst denna vill. ”Dessa brott
kan aldrig rättfärdigas av något skäl.” Vilka mål
som skulle angripas hade utvalts och bestämts flera månader i förväg.
I samband med detta hade man lagt fram det s.k. Rambouilletavtalet, som man
visste var oacceptabelt för Jugoslavien. Det innebar att hela landet skulle
ockuperas av NATO.
Milosevic hänvisade också till den antiserbiska och antijugoslaviska
propaganda som fördes fram genom de mest inflytelserika globala nyhetskanalerna
för att skapa en förevändning för angreppet. Han konstaterade
att det idag är uppenbart vad som var det verkliga skälet för
NATO-aggressionen, nämligen att åstadkomma en geopolitiskt och strategiskt
viktig utvidgning av NATO:s intressen och inflytelseområde och ett principbrott
och prejudikat för användning av våld i strid med FN-stadgan
utan säkerhetsrådets godkännande.
Det som Milosevic sade och visade under denna första dag i Haag fick allmänheten tillgång till genom CNN:s direktsändning. Nyhetskanalen hade också tidigare gång på gång meddelat att hela förfarandet skulle sändas ut.
CNN avbröt direktsändning
I och för sig inträffade det då och då, särskilt
just när Milosevic tog upp viktiga frågor, att CNN:s kommentator
bad kanalens korrespondent i Serbien att upplysa tittarna om det ena eller andra,
t.ex. om hur man i Kosovo eller Belgrad reagerade på processen. Tittarna
fick inte heller se den delen av videon som handlade om den fabricerade ”massakern”
i Racak, själva förevändningen för NATO-anfallet. Men trots
luckorna fick allmänheten ändå en oförglömlig inblick
i vad kriget, som hade startats ”för att undvika en humanitär
katastrof”, verkligen innebar: vad som hände, vem som begick brotten,
vilka som var de egentliga brotten och vem som till slut bör stå
anklagad och förklaras skyldig.
Problemet var att ingen hade förutsett vad Milosevic hade planerat, ännu
ett gott skäl till varför han inte ville företrädas av advokat.
Tribunalen och kollaboratörerna i massmedia överraskades helt.
Som CNN:s chief foreign correspondent Christiane Amanpour sade: ”Milosevic
får sägas ha kommit väl förberedd med tanke på att
han inte erkänner tribunalen”.
Nästa dag började förhandlingen kl. 9.30. CNN inledde sina sändningar
med att nyhetsuppläsaren påminde tittarna om vad processen handlade
om – ”Milosevic anklagas för folkmord och brott mot mänskligheten”
– och lovade att kanalen skulle följa den till slutet.
Den andra dagen tog Milosevic igen upp anklagelserna om folkförflyttningar,
om deportation och utvisning av albaner.
”Förflyttningen av albaner från Kosovo var strategiskt betydelsefullt
för Clintonregimen. Detta var nödvändigt för att vinna massmedias
och allmänhetens stöd och för att kunna bekräfta och rättfärdiga
vad man gjorde.”
”Samtidigt som våldsamma bombningar pågick angrep UCK-terroristerna
de albaner som inte ville lämna Kosovo, dem som stannade trots UCK:s order
och NATO:s begäran och trots alla flygblad och skräckinjagande bombningarna
dygnet runt. De albaner som inte ville lämna Kosovo kallades för förrädare.
Genom att stanna avslöjade de nämligen NATO:s krigsplan, som var att
framställa det som om, vad ni kallar, den serbiska militären tvingade
fram en massutvandring. Det var Albrights beskyllningar för att få
kriget godkänt hos allmänheten. Och hundratals kameror väntade
vid gränserna för att höra vitten om de påstådda
serbiska missdåden och för att kunna spela sin roll i mediakriget.”
I samband med detta visade Milosevic fotografier från NATO:s andra attack
på en konvoj med kosovoalbanska flyktingar, också de på väg
hem igen, den 12 maj, alltså en månad efter det att den första
konvojen träffats. Vid en av dessa attacker på albanska flyktingar,
erinrade han tribunalen, hade serberna snappat upp ett radiosamtal mellan piloten
och kommandocentralen och sänt ut detta på TV. Piloten protesterade
mot bombningsordern och uppgav att det inte rörde sig om någon militärkonvoj,
att han kunde se traktorer, bönder, civila. Kommandocentralens svar var
”utför dina order”. Återigen fick tribunalen se en lång
rad bilder på förkolnade kvarlevor av albanska bönder –
gamla, kvinnor, barn och spädbarn – och deras traktorsläp.
Och sedan fortsatte Milosevic med fotografiska bevis på förstörelsen
under den andra månaden av NATO:s flygkrig. En lång, lång
lista – en litania av dagar och platser, med bilder på offer och
namn – lades fram. Han visade fotografier på den fullständiga
förstörelsen i ett stort antal små och fattiga byar och småstäder
från överallt i Serbien, ofta i Kosovo och Vojvodina men också
i Montenegro. Han visade fotografier från storstäder som Belgrad,
Nis, Novi Sad. Förstörda mindre hus, hela bostadskvarter, bombade
broar, förskolor, hälsovårdscentraler, sjukhus och privata kliniker,
gynekologiska kliniker och barnavårdscentraler, pensionärshem, offentliga
inrättningar, kulturella inrättningar och monument, marknader. Många
av platserna träffades mer än en gång, vid olika tillfällen,
mitt på arbetsdagen och mitt i natten. I flera fall var de bombade städerna
eller stadsdelarna kända för sin etniska mångfald och gynnsamma
samlevnad mellan olika etniska grupper. På i stort sett alla bilder fanns
det döda civila, ofta barn och kvinnor, ofta svårt sargade kroppar
och kroppsdelar.
Milosevic angrep sina åklagare hårt för deras vilseledande
lögner om ”misstag” och oavsiktliga skador på civila mål,
s.k. collateral damage. Hans ironiska anmärkning om bombningen av den kinesiska
ambassaden i Belgrad är karaktäristik:
”Det är tydligt att Clinton ville gå till historien som den
förste som bombade kinesiskt territorium.”
Hela tiden gjorde han klart för allmänheten vilka brott som NATO begått,
med sina kommentarer och beskrivningar av bilderna som han visade och med sina
jämförelser med nazisternas taktik under andra världskriget.
CNN bryter sitt löfte
Den andra dagen av Milosevics inledning blev det uppenbart att man i CNN hade
insett vilka effekter hans framställning kunde ha på allmänheten
och bestämt sig för vad som måste göras. Till att börja
med försökte man således genomföra en taktik som gick ut
på att hela tiden dölja Milosevics anklagelser bakom Christiane Amanpours
kommentarer och upplysningar till tittarna om ”rättegångens
bakgrund”. Men när fotografi efter fotografi med oerhörda bilder
på döda civila och människodelar staplades i hög då
stod det klart att denna taktik inte var tillräckligt effektiv. Först
varnade därför nyhetsuppläsarens röst tittarna att ”CNN
kommer att visa bilder från rättegångssalen i stället
för alltför detaljerade bilder”. Sedan fick tittarna bara se
en stillbild på Milosevic i stället för de fotografier på
döda civila som han visade. Men allmänheten kunde ändå
höra det mesta av Milosevics beskrivningar, hans kommentarer och anklagelser
mot dem som anklagade honom. Inte så långt efter det att CNN:s nyhetskommentator
hade informerat tittarna om att man skulle följa Milosevics framställning
till slutet tillkännagav sålunda samme kommentator att det nu skulle
bli ett uppehåll i sändningen för en nyhetsuppdatering. CNN:s
bevakning av processen avbröts av en lång rad olika ”world news”,
”world business” och reklaminslag – för att aldrig igen
återkomma.
Men trots detta hade allmänheten, nästan av misstag, fått tillräckligt
med material och uppgifter. Det som Milosevic visade och sade i sitt inledningsanförande
i Haag är en fullständig historisk beskrivning av NATO:s krig mot
Serbien och en dokumenterad bevisning beträffande alliansens brott mot
freden och mänskligheten, bevis för kränkningar av FN och av
internationella konventioner och krigslagar. Det är också ett passande
minnesmärke över de döda och dem som lidit och alltjämt
lider. Det intryck som Milosevic gav genom bara sin närvaro i tribunalen,
hur hans uttalanden mottogs av åklagarna och domarna och hur kollaboratörerna
i massmediaapparaten fungerade, allt blev en symbolisk sammanfattning av den
tidpunkt i historien i vilken vi nu befinner oss.
Ger. Melissarato-Mattsson