Imperialismens långt drivna globalisering utsätter framför allt människor i tredje världen för hård press. Krig, ekonomisk misär, miljöförstörelse och olika sociala problem driver miljontals människor på flykt från land till land.
De konkreta orsakerna för landsflykt varierar: en del flyr från
förtryck med religiöst, etniskt eller sexuellt bakgrund, andra av
politiska skäl eller helt enkelt från underutveckling och fattigdom
i hopp om ett bättre liv någon annanstans.
Alla människor i världen har en längtan och förväntning,
en legitim rätt till ett människovärdigt liv. De som lämnar
sina hemländer flyr från problem, men i många fall möter
de också nya problem i den nya omgivningen.
I Sverige har debatten kring de s k hedersmorden efter den unga kurdiska Fadimes
död gått het. Medan progressiva organisationer, inte minst kvinnoorganisationer,
från olika länder i tredje världen uppmärksamma kvinnoförtryck
som en del av underutvecklingen och därmed det i deras hemländer rådande
levnadssättet – kulturen - förnekar många andra debattörer
problemet. Dessa bestrider att der förekommer ”hedersmord”, med
förklaringen att mord inte har något med heder att göra och
alltid och överallt helt enkelt är en kriminell handling.
Det stämmer att heder och mord inte har något samband enligt vårt
kulturbegrepp. Men våra kulturnormer är liksom de i andra länder
inget statiskt, de har förändrats genom tiderna och präglats
av utvecklingen i det industrialiserade, till stor del sekulariserade och ”frigjorda”
samhälle som vi i dag lever i. Men utesluter det vi lägger i begreppet
heder att det kan vara annorlunda i andra samhällen? Ingalunda! Förändringsprocessen
från underutveckling och av gammal tradition och kultur mansdominerade
samhällen till dagens krav på jämställdhet har inneburit
många omvälvande förändringar i vår hederskodex.
Ingen kan ha glömt att det för inte speciellt många år
sedan var ”en skam” att föda utomäktenskapliga barn även
i Sverige, och försöken att upprätthålla familjernas heder
innebar många former av förtryck mot de drabbade kvinnorna och barnen.
Ännu 1948 krävde Sveriges kommunister, som genom tiderna varit en
av de mest pådrivande krafterna i kampen för kvinnornas rättigheter,
att familjen skulle ha rätt att leva på en lön. Senare kom insikten
om att ekonomiskt beroende, även inom familjen, alltid är en källa
för förtryck och fokus försköts till kampen för jämställdhet
på grundval av ekonomiskt oberoende.
Varför nämner jag detta? För drygt 50 år sedan var det
en ”hederssak” för mannen i Sverige att försörja sin
fru. En ”hederssak” som i dag fullständigt har försvunnit
i vårt sätt att tänka.
Det ska vara en fingervisning i vilken utsträckning utveckling och kulturmönster
hänger ihop. I länder med stora ekonomiska och sociala eftersläpningar,
där gamla levnadsmönster fortfarande präglar vardagen, där
mannen har försörjningsplikten för hela släkten, där
olika (!) religioner med sin patriakala grundsyn fortfarande har ett starkt
grepp om samhället – där är kvinnofötryck en byggsten
i vardagen. Kvinnans totala ekonomiska beroende skapar en ägarmentalitet
hos mannen på gott och ond. Med försörjningsplikten följer
rättigheten att bestämma över hennes liv. Bryter hon mot reglerna,
måste hon straffas. Och detta sker genom rättsskipning inom familjen,
med dödsstraffet som yttersta dom, så länge inte samhället
har utvecklat en demokratisk rättsapparat. Detta är för en del
kvinnor anledning till att fly sina hemländer, de vill befria sig från
förtrycket. Att länder som Sverige beviljar dem asyl är ett erkännande
att förtrycket finns.
Därför blir det ologiskt och kontraproduktivt när samma krafter,
som uppträder som försvarare av asylrätten för förföljda
kvinnor, i nästa andetag kan förneka existensen av efterblivna kulturmönster
i länder som Iran, Irak, Turkiet och många fler. Att se och erkänna
existerande företeelser betyder ju ingalunda att stämpla ett helt
samhälle.
Knappast någon kommer på idén att förneka att det på
Sicilien på grund av maffians starka grepp om samhället finns traditioner
av blodshämnd som fortfarande får konsekvenser i våra dagar.
Men ingen skulle på stå att alla italienare är potentiella
mördare.
Borde inte det vara ett synsätt som även gäller hedersmorden
i fall som Fadimes?
Detta är inget försvar av mord, mord är alltid ett oförsvarbart
brott och ska fördömas som sådant. Men att likställa mord
och våld i vårt eget land bland svenskar, som förekommer på
olika kriminella grunder, med dessa faktiskt av levnadssättet betingade
mord är en förenkling av den kulturkrock vi av och till möter.
Man kan inte tala om vårt mångkulturella land och sedan förneka
skillnader som råder mellan olika länders och världsdelars folk.
Vi kan inte konstatera att vissa länder inte har och aldrig har haft stabila
demokratiska strukturer och sedan bortse ifrån att det får konkreta
konsekvenser för både helheten och den enskilde. Vi kan inte konstatera
enorma brister i folkets utbildning i tredje världens länder, ända
fram till analfabetism, och sedan blunda för de enorma konsekvenserna detta
medför för sättet att leva.
Hur ofta upptäcker inte vi att människor i allmän är rädda
för något nytt, att försöker skydda oss mot omvälvningar.
Betänk då, vilken enorm omvälvning det innebär i flyktingarnas
liv att möta ett främmat land med en annan kultur, där de egna
rollerna hotas och ifrågasätts.
Bara om vi ser olikheterna och härleder dem kan vi möta dem. Och detta
gäller även förekomsten av hedersmorden.
Mikael Kurkiala skriver i en DN-debattartikel ”Den stora skräcken
för skillnader” 6.3.2002: ”Om en handling är ’kulturell’
eller inte kan testas med frågan: ’finns det något sätt
att legitimera denna handling utifrån allmänt vedertagna normer i
den aktuella kulturen?’”
Hans argument förefaller mig övertygande: Det finns visserligen kvinnomisshandel,
mord, incest mm i Sverige, men det finns knappast allmänt vedertagna moraliska
principer för att försvara dem. Däremot finns det moraliska normer
i vissa andra kulturer som rättfärdigar eller åtminstone inte
med samma bestämdhet som vi utesluter hedersmord
Ett förnekande av dessa skillnader tjänar endast de krafter som odlar
och utnyttjar problemen för att skapa främlingsfientlighet och rasism.
Dessutom är förnekandet en björntjänst åt de miljontals
människor som drabbas av utsugning, underutveckling och religiöst
och politiskt förtryck.
Jag vill för säkerhets skull understryka att det endast kan finnas
en lagstiftning för alla invånare i Sverige. Mord är alltid
mord, och ska fördömas och straffas som sådant. Men vi ser väl
inte lösningen av problemet i att straffa en mördare när dådet
är begått, utan i förebyggandet. Och att förebygga kräver
att se orsak och sammanhang.
Diskussionen om hedersmord och andra former av kvinnoförtryck får
inte göras till ett problem med onda eller goda människor. Om inte
debattörer på vänsterkant tar i dessa problem, analyserar dem
och visar på orsak och verkan kommer den yttersta högern att utnyttja
den otrygghet som imperialismen idag skapar på samma sätt som fascismen
lyckades med i Tyskland före andra världskriget. Då stämplades
judarna som ”undermänniskor”, nu ställs invandrare i centrum
för angreppen.
Det är bra att problemet uppmärksammas och att det nu diskuteras åtgärder
för att stärka invandrarkvinnornas kamp för jämställdhet
i vårt land. Det finns många konkreta möjligheter att förstärka
och påskynda integrationsprocessen. Samtidigt ska vi vara medvetna om
att problemen därmed inte försvinner. Med nya flyktingar och invandrare
kommer vi att uppleva nya kulturkrockar. Kulturkrockar som är ett uttryck
för de djupa klyftorna som delar vår värld. Endast när
vi förmår att övervinna dessa klyftor, när vi på
jämlikt och rättvist sätt fördelar jordens rikedomar och
när ekonomisk och social utveckling kommer alla människor oberoende
hudfärg och kön till del, när människor inte längre
tvingas på flykt för att kunna leva människovärdigt, är
problemet löst.
Rolf Hagel
rolf.hagel@skp.se