Om borgarnas lovsång för Persson-regeringen
Fabian Månsson - rallare, författare, socialdemokratisk riksdagsman - slog i början av förra seklet fast att den arbetarpolitik som blir lovsjungen av borgerligheten och dess tidningar ”när en orm vid sin barm”.
Nu har det inträffat igen, folkpartistiska Sydsvenska Dagbladets chefredaktör
Per T Ohlsson säger att det bästa för Sverige är att Göran
Persson fortsätter som statsminister efter höstens val.
Den här ”grädden” som Fabian Månsson varnade för
slickar både NSD:s chefredaktör Lotta Gröning och Aftonbladets
f d chefredaktör Rolf Alsing med välbehag i sig.
Det här samförståndet på socialdemokratisk och liberalistisk
– folkpartistisk håll är intressant ur ideologisk synvinkel.
Liberalismen, i synnerhet nyliberalismen, är en mycket medveten motståndare
till staten och offentliga verksamheter och en inbiten anhängare till de
fria marknadskrafterna.
Socialdemokraterna, som under nästan 100 år haft med kravet om produktions-medlens
samhälleliga ägande i sitt partiprogram, tog vid senaste kongressen
bort denna punkt ur sitt program och anslöt sig därmed till det liberalistiska
synsättet om produktionsmedlens privata ägande och förvaltande.
Detta riktar samtidigt fokus på folkpartiets svårigheter i att klara
sitt inflytande i svensk politik. Enligt mitt sätt att se så verkar
folkpartiets ideologi, liberalismen, bli anammat såväl från
höger som vänster. Det resulterar i att folkpartiet självt tappar
väljare till höger och vänster och slutligen inte klarar den
fyraprocentspärren som man själv medverkat till att skapa. Nyliberalismen
kommer nu i första hand att företrädas av socialdemokratin vilket
väl motsvarar den senaste s- kongressens program.
Moderaterna med sin tidigare extrema högerpolitik försöker att
rentvå sig från sitt förflutna och ge sig själv ett mänskligare
ansikte. De har delvis lyckats i sitt uppsåt genom att närma sig
mitten i svensk politik.
Det här skapar, som vi ser, självklart problem för mittenpartierna
Kds, Centerpartiet och Folkpartiet att finna förståelse för
sina idéer eftersom dessa blir upptagna från såväl vänster-
som högerhåll.
De senaste opinionsmätningarna visar på kraftig uppgång för
socialdemokratin, en uppgång som inte verkar komma från vänsterhåll
(VP) utan ifrån de intressen som finns i den partipolitiska mitten vars
partier visar opinionsmässigt en kraftig nedgång. Likaså visar
sig Göran Perssons popularitet öka mindre i det egna partiet än
i den politiska mitten. Chefredaktör Per T Ohlsson deklaration ger uttryck
för detta. Att såväl Kds med Alf Svensson och moderaterna med
Bo Lundgren i spetsen får sura uppstötningar och öser galla
över Ohlsson i Sydsvenskan är förståeligt.
Resultatet är att de fria marknads-krafternas politik stärks och det
statliga inflytandet försvagas med fortsatt privatisering av den offentliga
sektorn, utförsäljning av offentligt ägande, ökad utländskt
inflytande genom svenskt medlemskap i EU och framöver eventuellt i EMU
som följd. Sveriges alliansfrihet är redan nu en läpparnas bekännelse,
utan realitet på grund av Sveriges bindning till EU-militären och
den nära anknytning till Nato.
Den svenska nyliberalismens framsteg illustrerades ju senast tydligt med avslöjanden
om pensionernas spännvidd från 3 000 kr per månad för
de sämst ställda till 1 miljard per år för vissa direktörer.
1 miljard kronor motsvarar årslönen för ca 4 500 sjuksköterskor.
Pensionärerna har de senaste 20 åren förlorat ca 20 miljarder
kronor. Dessa pengar har sannerligen inte gått till att trygga sjuk- och
åldringsvården för dem utan i stället till saneringen
av den senaste borgerliga regeringens skövlingar och inte minst till de
rymliga fickorna hos Percy Barnevik & Co. Allt detta sker med aktiv och
medveten socialdemokratisk politik.
Tyvärr måste man också konstatera att det i riksdagen inte
finns något motstånd till nyliberalismen. Vänsterpartiets kongress
nyligen beslutade visserligen mot partistyrelsens yttrande att ge tillbaks de
20 miljarderna av konfiskerade pengar till pensionärerna, men partiledningen
tolkade kongressbeslutet genast så att det gäller på lång
sikt (långbänk) eftersom det nu inte finns pengar. Däremot finns
ca 30 miljarder till EU-medlemskap varav man räknar med att få tillbaks
en tredjedel i form av olika EU-bidrag. Massor av ytterligare pengar förs
över ifrån staten till de privata intressena, utan motstånd
från någon i regering eller riksdag.
VP: s största intresse verkar vara att belysa den biologiska skillnaden
mellan män och kvinnor och hur kvinnor bäst skall försvara sig
mot männen, med sprakar i skrevet t ex.. Tänk om VP istället
för att anpassa sig till socialdemokratin och nyliberalismen skulle inrikta
sig till försvar för löntagarnas och pensionärernas intressen
oavsett kön. Genom att elda på de biologiska skillnaderna skapar
man konstlade motsättningar bland de arbetande – och vem gagnas av
det?
Fabian Månssons varningar är 64 år gamla, men de har aldrig
visat sig sannare än idag. Den nyliberala ormen omhuldas ömt och kärleksfullt
av de som utger sig för att vara arbetarklassens företrädare,
sossarna och v-partisterna.
Bror Wennström
bror.wennstroml@skp.se