De svenska medierna är eniga: Robert Mugabe, Zimbabwes president, är
en av världens onda. Vinner han valet, som håller på i skrivande
stund, så har en fuskat. Han beskylls att vara diktator, korrupt och endast
intresserad av sin personliga makt.
För 22 år sedan hyllades han som ledare av frihetskampen i det av
brittisk kolonialism med åtföljande apartheitpolitik hårt sargade
Sydrhodesia. Vad har hänt sedan dess? Varför har han fallit i onåd
hos Västvärldens mäktiga?
Han beskylls att ha uppmanat de f d gerillasoldaterna som varit med i befrielsekampen
mot den brittiska kolonialmakten att med våld ockupera de vita farmarnas
land. Fast ibland rapporterade medier också att han ska uppmanat sina
gamla stridskamrater att inte använda våld och att han talat för
en fredlig reglering av konflikten som skakar landet sedan flera år tillbaka.
Orsakerna för denna konflikt sträcker sig långt tillbaka i Zimbabwes
historia. Konfliktens orsaker gör tydligt att problemen egentligen inte
handlar om personen Mugabe utan om landets tunga arv efter kolonialism och apartheid.
Naturligtvis spelar också ledargestalter en viktig roll i historien. Men
hur ska i vår tid en ledare vara beskaffen som tillgodoser folkets behov
och samtidigt motsvarar IVF:s och Världsbankens krav?
Mugabe, 75-årig ledare för ZANU-PF partiet (Zimbabwe African National
Union-Patrtiotic Front) har lett landet sedan 1980, först som regeringschef
och senare som president. Det kan hända att han med tanke på de stora
ekonomiska svårigheterna som landet står inför och de starka
politiska motsättningarna hoppades att stödet för hans parti
i detta parlamentsval skulle öka om de fattiga och landlösa svarta,
som sedan självständighetsförklaringen i över två
decennier förgäves väntat på den utlovade jordreformen,
äntligen fick se att det hände något i praktiken.
Men även om det vore så handlar probelmet i kärnan inte om Mugabe
utan utan om den nödvändiga omdaningen i ett land som står inför
den svåra uppgiften att befria sig från ett långt kolonialt
förtryck. Ett land som måste ändra de av kolonialmakten instiftade
ägarstrukturer, vilket är omöjligt utan att ta från de
rika (vita) och ge till de fattiga (svarta). Och detta i en värld som präglas
av snabbt ökande klassklyftor och den globala imperialismens nästan
oinskränkta makt.
Utan de imperialistiska stormakternas ständiga inblandning skulle ZANU-PF
förmodligen sedan länge ha tagit tag i den sedan befrielsekampen planerade
jordreformen och andra sociala reformer i de fattigas intresse. Utan jordreform
däremot är det omöjligt för landet att lämna Sydrhodesias
förtryckarhistoria bakom sig.
Under brittiska herrar
Sydrhodesia ägdes sedan 1889 av British South Africa Company, vilken hade
grundats av den brittiske kolonialpolitikern Cecil Rhodes. Han var då
regeringschefen i Kapkolonin i Sydafrika. Fram till 1980 stod landet under brittisk
kolonialförvaltning. Vad som gör Zimbabwe så intressant för
utländska intressen var och är dess stora jordbrukspotential med rika
tobaks-, bomull och spannmålsskördar samt dess värdefulla naturrikedomar
som guld, krom, zink, koppar, litium mm.
Under 1960-talet växte i Zimbabwe liksom i många andra afrikanska
länder den antikoloniala befrielserörelsen. I Zimbabwe leddes kampen
av Robert Mugabe och Joshua Nkomo, som under vissa tider också var rivaler.
När befrielserörelsen blev ett allvarligt hot mot kolonialmakten sökte
den brittiska regeringen en ”kompromiss”. Man försökte upprätthålla
den brittiska makten med hjälp av några svarta kollaboratörer.
Men ledarna för de ca 200 000 vita farmarna, vana vid sin oinskränkta
makt, ville inte dela med sig ens till svarta ”alibi”-ministrar. 1965
proklamerade de ensidigt sitt ”oberoende” från Storbritannien.
Under den ökände rasisten Ian Smith upprättades en apartheidregim
mot flertalet av landets svarta invånare vars terrorpolitik väckte
avsky i hela världen. FN-säkerhetsrådet förklarade Smithregimen
för folkrättsvidrigt och sanktioner utlystes. Medan många multinationella
företag och västmakter struntade i blockaden och gjorde affärer
med regimen, ökade den folkliga solidariteten med de förtryckta, inte
minst i Sverige.
Framgångsrik beväpnad befrielsekamp
De antikoloniala befrielseorganisationerna ZANU (Mugabe) och ZAPU (Nkomo) upptog
den väpnade befrielsekampen, vilken efter föreningen i den Patriotiska
Fronten blev till en enorm kraft. Inför hotet om en militär seger
för PF visade sig slutligen 1975 även Smithregimen villig att förhandla.
Den första Rhodesiakonferensen 1976 i Genève, som syftade till att
bilda en svart marionettregering under ledning av metodistpastor Muzorewa, som
skulle utesluta den beväpnade befrielserörelsen, misslyckades. Det
dröjde ytterligare tre år innan man i London genomförde en s.k.
Författningskonferens, denna gång med befrielserörelserna, och
där man enades om vapenstillestånd och en demokratisk författning.
Året därpå, 1980, genomfördes på denna bas parlamentsval.
Befrielsekrafterna segrade stort och Robert Mugabe bildade regeringen. Därmed
var kolonialväldets formella makt bruten, det oberoende Zimbabwe utropades.
Tungt kolonialt arv
Det koloniala arvet emellertid var därmed ingalunda undanröjt. Den
unga staten tvingades till betydande eftergifter till förmån av de
stora internationella koncernerna, främst med säte i Storbritannien
och Sydafrika, som behärskade gruvindustrin, och som ägde den bästa
jorden i landet. De vita storfarmerna omfattar fortfarande mellan 1 000
och 2 500 hektar, inte sällan ägs flera farmer av en vit familj.
I dag är det ca 4 000 storgodsägare som har hand om 21 procent
av landets odlingsbara areal. Till 70 procent är detta den bästa jordbruksmarken
i Zimbabwe över huvud taget.
Den svarta befolkningen däremot och inte minst de som hade deltagit i den
beväpnade befrielsekampen och som nu återvände till sina byar,
ägde ingenting. Svarta bönder äger sedan apartheidtiden till
största delen endast en till två hektar odlingsbar mark. Smithregimen
hade stiftat en jordlag som gav landet ca 770 000 svarta bönder endast
rätt till 47 procent av den odlingsbara arealen. Det var de s.k. tribal
trusts eller communal lands i stil av reservat. Även de vita farmarna tilldelades
47 procent av jorden och de resterande 6 procent skulle bli Nationalparker.
När Smith rasistregim försvann sattes denna lag ur kraft. 1992 instiftade
regeringen Mugabe en ny jordlag, som innebar möjligheten att expropriera
storgodsägarna mot betalning av skadestånd, eftersom de vita farmarna
frivilligt inte var beredda att lämna ifrån sig jord.
De vita behöll den ekonomiska makten
Men inte heller denna lag lyckades att förverkliga i praktiken. Istället
dikterade Internationella Valutafonden (IVF) 1995 ett ”Anpassningsprogram”
för landet för att minska utlandsskulderna. Importrestriktioner för
västliga varor och den så länge fungerande statliga priskontrollen
upphävdes, växelkursen för Zimbabwes valuta släpptes fri
och de transnationella bolagen garanterades rätten att transferera sina
i Zimbabwe gjorda vinster till sina hemländer. En stor inflationsvåg
och ökande sociala spänningar blev följden. 1995 inställde
IVF utbetalningen av utlovade lån under förevändningen av korruption
och slöseri av pengar genom regeringen.
1998 gjorde regeringen Mugabe ett nytt försök att förverkliga
en agrarreform, men även detta försök misslyckades på grund
av västmakternas inblandning. Regeringen hade utlyst förstatligandet
av 1 480 storfarmer. Men efter protester från EU och Välrdsbanken
togs planen tillbaka. Ytterligare ett försök i november samma år,
då 841 storfarmer uppmanades att inom två veckor överlämna
sina farmer, denna gång utan skadestånd, föll offer för
protesterna från Världsbanken och IVF.
Allt detta är bakgrunden till den nu rådande spända situationen.
Det är begripligt att den svarta fattiga befolkningens tålamod håller
på att ta slut. Så uppmanade Föreningen av befrielsekampens
veteraner den 29 februari i år sina medlemmar att helt enkelt att ta initiativet
i sina händer och ockupera de vita storfarmerna, så som det en gång
var beslutat av regeringen. Denna jord ägdes av våra förfäder,
och vi har en rätt till den, deklarerade Föreningen ordförande.
I april beslutade parlamentet en författningsändring som medgav exproprierande
av de vitas plantager även utan utbetalning av skadestånd, om de
inte fogade sig för regeringens jordfördelningsprogram.
Allt detta ger en fingervisning, varför Mugabe av västvärldens
utnämnts till en ”ond diktator”. Västliga medier åberopar
folkets missnöje med Mugabe som bevis för sin teori. Och visst är
folket missnöjd, fast av helt andra orsaker än det internationella
kapitalet. Ingen kan tjäna två herrar samtidigt. Ingen kan på
en gång tillfredsställa ett fattigt folk och det internationella
kapitalet - det är detta parlamentsvalet i Zimbabwe dessa dagar handlar
om.
Barbara Hagel
barbara.hagel@skp.se