USA sänder nu trupper till tidigare sovjetrepubliker

NATO går in i Georgien

I slutet av februari landade amerikanska militära transportplanen på Tblisis flygplats med specialtrupper och förbindelsepersonal. De tar först över den stora militärbasen i Vaziani som Ryssland lämnade förra året. Förbindelsepersonalen skall sedan användas för att förbereda och säkra för ytterligare trupper som snart skall flygas in och för vapensystem, bl.a. bombplan, som skall stationeras i landet.

Utplaceringen följer på diskussioner i december förra året mellan president Eduard Sjevardnadze och USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld när denne gjorde en femdagarsresa i Georgien, Moldavien, Ukraina, Uzbekistan och Azerbadjzjan för att behandla vad man kallar för ökat militärt samarbete.
Själv har Sjevardnadze i flera år strävat efter att Georgien skall bli ett NATO-protektorat. Han bjöd in NATO-trupper i landet redan under kriget mot Jugoslavien 1999. USA hänvisar för sin del bara till att detta är ytterligare ett led i det pågående ”kriget mot terrorismen”. Vissa muslimska rebellgrupperingar i bergsområdet Pankisi påstås ha kontakter med al-Quaida. Förekomsten av ett dussintal al-Quaida-soldater, som flytt bombningarna av Afghanistan, i bergen skulle alltså vara skälet för en omfattande NATO-insats i Georgien. Fast i själva verket är det Sjevardnadze som gett tjetjenska terrorister möjlighet att operera från Pankisi, och Sjevardnadze kräver sedan länge öppet att Tjetjenien skall brytas loss från Ryssland.
Det militära intåget i Georgien är ett betydande strategisk steg för Washington.
Mera omedelbart underlättas därmed bombkriget mot Irak. Från nya militärbaser i Georgien kan Irak anfallas norrifrån och baserna i Turkiet måste inte användas. Sjevardnadze förutses vara villigare att betjäna USA med detta och blir således ett alternativ som kan spelas ut mot den turkiska ledningen. NATO-trupperna i Georgien kan också kontrollera olje- och gasledningarna ut från Kaspiska havet och säkerställa att oljan och gasen inte går genom Ryssland och Kina utan i stället skeppas över Balkan västerut.
USA:s militära närvaro kommer också att öka trycket på andra stater i regionen att välja amerikanska företag när naturresurserna där skall utvinnas. Presidenterna i Azerbadjzjan och Kazakstan begär redan NATO-trupper till sina länder, förlagda likt det romerska imperiets legioner.

Bushregimen behövde attacken den 11 september för ett evigt ”krig mot terrorismen”
Men huvudskälet för det militära intåget i Georgien är att USA och NATO därmed fyller en lucka i sin redan omfattande truppinsats i det s.k. Eurasien, det område som omfattar både Europa och Asien. NATO-trupperna sträcker sig numera från Norge och en rad europeiska länder som gränsar till Ryssland och genom Turkiet till Georgien och tre centralasiatiska länder. Ryssland är i stort sett militärt inringat i väst och syd.
Den politiska journalisten Jared Israel skriver att Bushregimen iscensatte attacken på World Trade Center och Pentagon den 11 september för att rättfärdiga ett amerikanskt militärt korståg, ett evigt ”krig mot terrorismen” (se flera artiklar på www.emperors-clothes.com). Detta är ett nytt krig som inleddes med invasionen av Afghanistan men som sedan skall följas av militära insatser i en rad länder. Washingtons strategiska mål är att avsluta styckningen av Sovjetunionen. USA:s militär och säkerhetstjänst skall användas för att bearbeta landsförrädare, ta över ländernas försvar, tränga in i politiska partier, anstifta terrordåd för att destabilisera regionen och upprätta eller ta över viktiga militärbaser. Baserna skall användas för direkta militära angrepp när någon av de tidigare sovjetrepublikerna gör motstånd, vilket förr eller senare lär ske. Det är enligt Israel fel och naivt att tro att Washington bara skulle vara ute efter olje- och gasfyndigheterna. USA behöver inte destabilisera känsliga områden som Central- och Sydasien, med flera kärnvapenmakter, bara för att få tag i naturresurser.

Fidel Castro sade i ett tal den 2 november 2001: ”Jag delar inte uppfattningen att USA:s främsta strävan i Afghanistan skulle vara att man vill komma åt oljan. Jag ser det snarare som en del i en geostrategisk policy. Ingen skulle göra ett sådant misstag bara för att få tag i oljan, särskilt inte ett land som ju redan har tillgång till all olja man vill ha i världen, framför allt all den ryska olja och gas som önskas. Det skulle vara tillräckligt för USA att investera, att köpa och att betala.”

Målet är kontrollen över Centralasien
Washingtons strategi är alltså att ta kontrollen över kärnan i Centralasien och därifrån reducera republikerna i det tidigare Sovjetunionen till svaga protektorat. På detta sätt skulle den amerikanska eliten få kontroll över en sjättedel av jordens yta, inte bara oljefyndigheter utan också vidsträckta skogar, guld, diamanter, naturgas, järn och andra mineraler, för att inte tala om miljontals arbetare, utfattiga men välutbildade. Samtidigt skulle Washington kunna kontrollera och till slut eliminera Rysslands fortfarande starka försvarsmakt. Det utesluter inte att USA skulle använda ”kriget mot terrorismen” som en förevändning för militära angrepp mot andra länder, t.ex. Irak. Men det strategiska målet är f.d. Sovjetunionen, poängterar Israel.
Zbigniew Brzezinski, som tjänstgjort som nationell säkerhetsrådgivare åt en rad amerikanska presidenter, har offentligt beskrivit denna strategi i sin bok ”The Grand Chessboard” från 1997 (se Riktpunkt nr 10.2001). Enligt Brzezinski ligger nyckeln till världsherravälde för USA i Eurasien, för den stormakt som dominerar Eurasien kontrollerar i praktiken världen. Brzezinski beskriver hur USA därför måste identifiera nyckelstater i Centralasien som kan användas som verktyg för att förskjuta dagens politiska inflytande från Ryssland till USA. Han menar att USA måste ta kontrollen över Uzbekistan, Turkmenistan, Azerbadjzjan, Kazakstan, Moldavien och Georgien.
Brzezinski understryker att det dock gäller att få det amerikanska folkets stöd för detta och att det då kan krävas att det finns något som folket ”kan uppfatta som ett massivt och direkt yttre hot”. Han hänvisar i sin bok till att det amerikanska folket gav sitt stöd till andra världskriget ”bara på grund av den chockartade effekt som attacken på Pearl Harbor hade”.
Det råder ingen tvekan om att de uppskakande och vedervärdiga attackerna på World Trade Center och Pentagon den 11 september verkligen gett Washington det opinionsstöd som Brzezinski efterlyser. Därmed fick man det stöd bland folket som varit nödvändigt för att starta ett krig som enligt vice president Dick Cheney ”kanske inte avslutas ens under vår livstid” och som CNN kallat för ”det tredje världskriget”.

Det är inte bara Jared Israel som drar slutsatsen att Bushregimen på ett eller annat sätt ligger bakom attacken den 11 september. Allt fler journalister och samhällsdebattörer, inte minst i USA, har på allvar börjat ta upp saken. Anmärkningsvärt är t.ex. att journalisten Bob Woodward, som avslöjade Watergateskandalen på 1970-talet, i samband med sin utförliga artikelserie för Washington Post om hur den 11 september ledde USA in i kriget konstaterar att många s.k. konspirationsteorier i efterhand visat sig vara riktiga.
När Bush talade inför FN:s generalförsamling den 11 november 2001 manade han världen: ”Vi måste säga sanningen om terrorn. Vi får aldrig tolerera kränkande konspirationsteorier beträffande attackerna den 11 september - illvilliga lögner som försöker flytta skulden från terroristerna själv, från de skyldiga.”
GM-M