Den 30 januari 2002 hävdade USA:s president George W Bush i sitt “State
of the Union”-tal inför kongressen att Demokratiska Folkrepubliken
Korea innehar massförstörelsevpen och utgör “ett hot mot
freden för Förenta Staterna och övriga världen”. Han
utpekade DFRK och ett par andra länder till “ondskans axel”.
Detta skarpa utfall mot ett fredligt och självständigt land, som inte
hotar någon, är närmast att jämställa med en krigsförklaring.
Läget på Koreahalvön kännetecknas framför allt av
det koreanska folkets kamp för återförening, säkerhet och
fred mot USA:s maktpolitik och godtyckliga agerande.
USA:s maktpolitik syftar till att upprätthålla militärt herravälde
på Koreahalvön och övriga Nordostasien genom att med maktmedel
driva det socialistiska Korea till kollaps, skapa en säkerhetskris på
Koreahalvön för att vända relationerna mellan norra och södra
Korea från dialog och samverkan till misstro och konfrontation och befästa
USA:s truppnärvaro i södra Korea.
Detta framgår tydligt av Bushadministrationens agerande under förra
året. USA har kategoriskt tagit avstånd från alla överenskommelser
mellan DFRK och USA och alla löften som getts av den tidigare Clintonadministrationen
och utpekat DFRK som “fiende nummer ett”. Nu försöker man
isolera DFRK internationellt genom att helt grundlöst stämpla landet
som förbundet med “terrorism”. Detta trots att DFRK klart tagit
avstånd från terrorism iallmänhet och även uttryckt sina
beklaganden av offren för terroristangreppen i USA 11 september. Landet
har även, bland annat genom svenska diplomaters förmedling, förklarat
sig berett att ansluta sig till ytterligare fem internationella konventioner
mot terrorism.
USA har redan försatt sina trupper i södra Korea i beredskap och flyttat
över insatsstyrkor och utrustning från sitt eget territorium och
Asien-Stillahavsområdet till södra Korea. USA har också genom
påtryckningar mot den sydkoreanske presidenten Kim Dae Jung och hans regering
satt stopp för dialogen mellan norra och södra Korea.
Denna allvarliga situation kräver motaktioner från världens
folk för att förhindra ett nytt krig i Korea, motverka USA:s krigspropaganda
mot DFRK och stödja det koreanska folkets kamp för en fredlig och
självständig återförening av sitt land. Sveriges statsminister
Göran Persson ledde förra året en EU-delegation till Pyongyang
för att understryka EU-ländernas stöd för dialog och fred
på den koreanska halvön. Detta är mycket positivt.
Nu krävs en bred folklig solidaritetsrörelse och ett stärkt vänskapsarbete
med Demokratiska Folkrepubliken Korea.
Vi inbjuder därför alla organisationer och enskilda personer i Sverige
att i samverkan med svensk-koreanska föreningen organisera ett aktivt freds-
och solidaritetsarbete för det koreanska folket och dess kamp för
fred och självständig återförening och mot USA:s krigsplaner
i Korea.
Vi uppmanar till stöd åt den internationella namninsamlingen till
stöd för Koreas oberoende och fredliga återförening och
den gemensamma nord-sydliga deklarationen 15 juni 2000.
Svensk-Koreanska föreningen