Det finns en brottsutredning som Washington inte vill höra talas om.
Jim Garrison var överåklagare i New Orleans när president Kennedy
mördades den 22 november 1963.
Eftersom den påstådda mördaren, Lee Harvey Oswald, före
mordet hade bott i New Orleans, drogs åklagarmyndigheten automatiskt in
i ärendet.
Mer än tre år senare kulminerade brottsutredningen i att direktören
i Internationella handelskammaren Clay Shaw häktades som delaktig i en
konspiration att mörda Kennedy.
Utredningen ledde Garrison och åklagarmyndigheten till slutsatsen att
det var kretsar i den amerikanska säkerhetsstrukturen, däribland Shaw,
som var ansvariga för mordet. Åklagarna kom fram till att mordet
hade utförts i syfte att vända politiken, nämligen att stoppa
Kennedys och hans regerings försök att bryta det kalla kriget mot
Sovjetunionen. Shaw hade nära kontakter såväl med amerikanska
storföretag som med militanta antikommunistiska kubaner - och med Oswald.
Domstolen fann att det låg en konspiration bakom mordet men frikände
Shaw eftersom dennes inblandning inte hade bevisats. Senare erkände CIA
att Shaw faktiskt hade stått på dess lönelista. Det visade
sig också att Shaw hade kopplingar till italienska fascister och till
de hemliga militärgrupper som NATO installerade runt om i Europa efter
andra världskriget för att vid behov kunna kontrollera samhällsutvecklingen
med vapen.
Åklagarmyndighetens utredning motarbetades hela tiden kraftigt av Lyndon
Johnsons nya regering. Man kallade Garrison för kommunist, förvisso
en ovanlig beskyllning mot en åklagare i den amerikanska Södern (och
f.d. FBI-agent), och han och hans kollegor utsattes för skandalisering
i TV och tidningar. Garrisons rakryggighet och hederlighet hade dock folkets
stöd. Han fortsatte som överåklagare till 1974 och valdes senare
också i flera perioder till domare i New Orleans. Han beskrev sig själv
som en gammaldags patriot, en produkt av sin familj, militära erfarenhet
och sina år som jurist.
Garrison skildrade utredningen och rättegången i ”On the Trail
of the Assassins”. Boken gavs ut i en upplaga, men förlaget fick sedan
snabbt dra in den trots att den var en bästsäljare. Den låg
till grund för Oliver Stones film ”JFK”. Garrison dog 1995.
I oktober 1967, något år innan rättegången mot Shaw inleddes,
gjorde Garrison en lång intervju för Playboy, som då var en
ganska seriös och delvis samhällskritisk tidning.
Intervjun avslutades med att Garrison fick frågan vilken politisk uppfattning
han hade. Hans insiktsfulla svar är värt att återges och reflekteras
över i dessa tider.
| ”Det som djupt oroar mig, och som jag sett exempel på i den här utredningen, är att vi i Amerika är i stor fara för att sakta utvecklas till en ny sorts fasciststat.” |
”Det är också vad jag många gånger har frågat
mig själv, särskilt sedan den här brottsutredningen inleddes
och jag hamnade i en absurd och desillusionerad kamp mot myndigheter i min egen
regering. Man kan ju inte bara sitta ner och matematiskt addera sina politiska
åsikter. Jag tror att jag i stort sett skulle hamna någonstans i
mitten. Under åren har jag väl fått en ganska allmänt
konservativ inställning, inte minst när det gäller den enskilda
människans betydelse jämfört med staten och människans egna
ansvar mot samhället. Jag tror inte jag någonsin har försökt
formulera en mera sammansatt politisk ideologi. Men den bygger på en övertygelse
om att en människa inte bara är en siffra. Hon är inte en siffra
för staten. Och hon är inte heller en siffra för sig själv.
Hon kan inte ignorera sina medmänniskor och sina skyldigheter mot samhället.
Jag tjänstgjorde vid det artilleri som understödde divisionen som
befriade Dachau (fascistiskt koncentrationsläger i Tyskland. Anm red) .
Jag kom dit dagen efter, när grävmaskinerna staplade människo-kroppar
i pyramider utanför lägret. Det som jag såg där har hemsökt
mig allt sedan dess. Eftersom juridiken är mitt arbete, har jag alltid
undrat över de domare runt om i Tyskland som dömde folk till fängelse
för ficktjuveri medan deras egen regering samtidigt slet guldet ur tänderna
på folk som hade mördats i gaskammare. Jag är berörd av
allt det där, därför att det inte bara är ett tyskt fenomen.
Det är ett mänskligt fenomen. Det kan hända här, eftersom
det inte har skett några förändringar och det inte har gjorts
några framsteg och människans förståelse för sina
medmänniskor inte har blivit bättre på något sätt.
Det som djupt oroar mig, och som jag sett exempel på i den här utredningen,
är att vi i Amerika är i stor fara för att sakta utvecklas till
en ny sorts fasciststat.
Det skulle bli en annan sorts fasciststat än den som tyskarna utvecklade.
Deras kom ur depressionen och lovade bröd och arbete, medan vår märkligt
nog verkar växa fram ur välstånd. Men till grund för den
ligger samma makt och en oförmåga att sätta mänskliga värden
och mänskligt samvete före statens diktat. Dess ursprung kan spåras
till den enorma krigsmaskin som vi byggt upp sedan 1945, det militär-industriella
komplex som Eisenhower förgäves varnade oss för och som numera
dominerar varje aspekt i våra liv. Delstaternas och kongressens demokratiska
inflytande har gradvist övergetts och makten har koncentrerats hos den
verkställande makten på grund av dessa krigsliknande förhållanden.
Vi ser hur det skapas ett arrogant och uppsvällt byråkratiskt maskineri,
helt obundet av konstitutionens maktbalans.
Det är en skrämmande verklighet att CIA och Pentagon är vår
regering medan kongressen har reducerats till en diskussionsklubb. Man kan naturligtvis
inte upptäcka denna utveckling mot fascism bara genom att se sig omkring
i förbigående. Man kan inte leta efter sådana välbekanta
kännetecken som hakkors. De kommer inte att finnas här. Vi kommer
inte att bygga några Dachau eller Auschwitz. Massmedias slipade manipulering
skapar koncentrationsläger för medvetandet som är långt
mer effektivt för att hålla befolkningen i schack. Vi kommer inte
att vakna en morgon och plötsligt befinna oss marscherande i grå
uniformer till arbetet. Men det är inte det som bör vara testet. Testet
bör i stället vara: vad sker med den som har en egen mening och inte
håller med? I Nazi-Tyskland blev han fysiskt förstörd. Hos oss
är processen mer subtil. Men slutresultatet är detsamma.
Det senaste året har jag insett tillräckligt mycket om CIA:s intrigerande
för att veta att detta inte längre är det drömland, det
Amerika som jag en gång trodde på. Befolkningsexplosionen förminskar
nästan nödvändigt vår tro på den enskilda människans
värde. Med CIA:s och krigsetablissemangets skräckinjagande makt kommer
ofrånkomligt mitt barndoms Amerika att gå i graven och vi kommer
att tvingas in i en ny Orwellsk värld där medborgaren bara existerar
för staten, där den råa makten får rättfärdiga
varje egentligen omoralisk handling. Jag har alltid haft en nästan reflexartad
tillit till att min regering i grund och botten har integritet, oavsett vilka
politiska tabbar den gör. Men jag har nu fått klart för mig
att Washington anser att vilseledande och manipulationer tillhör ämbetets
privilegier.
Huey Long lär en gång ha sagt att fascismen kommer till Amerika i
form av antifascism. Jag är rädd, utifrån min egen erfarenhet,
att fascismen kommer till Amerika i form av hänvisningar till den nationella
säkerheten.”
DM
dm@skp.se
(Hela intervjun finns på
www.jfklancer.com)