Vid det stora EU-toppmötet i Göteborg kunde vi alla se när
Göran Persson träffade Tony Blair. Då upprepades vad vi skymtat
vid tidigare möten, men nu tydligare. Persson omfamnade Blair och log,
ungefär som när jag och säkert många andra i unga år
efter en tids bortovaro kommer hem till våra käraste. Scenen vid
EU-mötet tyder på att Persson är en stor beundrare av Blair.
(När Persson hälsade på president Bush var det den underordnade,
ödmjuke och bugande Persson).
Vem är Blair?
När jag såg Perssons beundrande attityd blev jag nyfiken. Premiärministern
i Storbritannien och ordföranden för Labour - vem är han? Alltnog,
jag lånade hans bok- MIN DRÖM- innehållande tal och skriverier
under senare delen av 1990-talet.
Överraskningen kom omedelbart. Förordet till den svenska upplagan
hade skrivits av statsrådet Lars Engqvist och Mats Lederhausen, VD för
svenska McDonalds. Den senare chef för ett av världens mest kritiserade
företag. Dom ansåg boken synnerligen värdefull och hoppades
att många svenskar skulle läsa den. Så jag blev ännu mer
intresserad att läsa MIN DRÖM. Det skulle bli spännande att försöka
förstå vad det är som gör vår statsminister så
begeistrad av Blair som politiskt föredöme.
Politisk Martin Luther King?
Under läsandet fick jag känslan av att Blair på något
sätt försöker vara en politikens Martin Luther King. Han hade
ju också en dröm.
Blair inleder boken med ett avsnitt ” Storbritannien på mitt sätt”
och ett relativt långt avsnitt ”Därför är jag kristen”.
I hans Storbritannien skall råda: ”Moderna industriella partnerskap,
det vill säga samarbete mellan regeringen och näringslivet och mellan
företag och anställda, för att nå varaktig tillväxt
och hög sysselsättning.”
Att Blair påstår sig vara kristen är ju hans ensak. Men jag
fick en bestämd känsla att han utvecklar denna livsåskådning
som ett slags alibi för sin kapitalistiska samhällssyn. Han framhåller
särskilt att ”hans samhällsdröm speglar en tro på
den mänskliga anden och dess förmåga att förnya sig.”
Trots att han påpekar att familjen är försvagad och samhället
splittrat, världen kan förgöras av atombomber och kemiska vapen,
pensionärer är rädda och barn misshandlas så kommer han
fram till att ”Min är generationen med större frihet än
någon annan, men osäkrare på hur den ska användas på
ett ansvarsfullt sätt.” Men Blair han vet...
Samarbete arbete- kapital
Han har lösningen. ”Ett samarbetsklimat mellan anställda och
ledning på arbetsplatserna är absolut nödvändigt. De fackliga
överdrifterna på 70-talet var felaktiga.” – här talas
uppenbart om arbetarnas kamp med bl a strejker för bättre löne-
och arbetsvillkor.
Sedan Blair fördömt Storbritanniens arbetarklass anger han receptet-
” Statens uppgift skall vara att skapa en struktur där näringslivet
får utrymme att utvecklas, göra innovationer och konkurrera framgångsrikt.”
Nya Labour
Så här beskriver Blair hur han vill se ”Det Nya Labour”:
”I grund och botten är jag en politiker som arbetar på intuition
och med komplicerade värderingar. Förändringsprocessen som jag
åtagit mig, och som mina företrädare påbörjade, har
handlat om att föra partiet bort från föråldrade politiska
synsätt och de kvasimarxistiska traditionerna hos en liten del av partiet
och föra det till de grundvärderingar som jag nämnde. Så
snart som vi har befriat oss från historisk barlast, kan vi blicka mot
framtiden med tillförsikt. Detta gör vi nu. En ny tid tar sin början
i relationerna mellan dagens Labourparti och affärsvärlden.”
Persson överens
Blairs Nya Labour tycks alltså Persson gilla. Intressant är att Blair
aldrig använder ordet vänster om partiet. Han talar om ett parti till
vänster om mitten.
Om vi överför detta till Sverige: till höger finns Moderaterna.
Folkpartiet blir då mitten och till vänster om mitten blir resten
med början av Kristdemokraterna o s v. Och där trivs Persson och tydligen
också hans samarbetspartner (v) som nu klart uttalat att de vill sitta
i Perssonsk regering efter nästa val.
Blairs linje tycks kunna sammanfattas i Kristendom och Kapitalism. Det är
lösningen. Persson har svårt att med sitt sinnelag exakt följa
Blair, utan har sökt en kanske modernare väg: Vegetarism och Kapitalism.
Så vill han skapa det nya SAP. Han gör i varje fall allt han kan
på den vägen.
Blair vill också utvidga EU så fort som möjligt. Anslutning
till Nato kan dröja lite för de nya EU-länderna, men det är
viktigt. Samma tycker Persson och i praktiken är vi ju redan med i NATO.
Så nu förstår jag den väg som Persson har beträtt.
Frågan är: Hur länge kommer SAP:s medlemmar att acceptera den
vägen och hur länge kan Vänsterpartiets medlemmar följa
Gudrun på hennes medverkan i denna politiska riktning?
Den vägen kan ju under inga förhållanden skapa bättre villkor
för arbetsklassen, för andra arbetande grupper, för barn och
gamla, för sjuka och handikappade.
Olof Nilsson
olof.nilsson@skp.se