Efter Förenta nationerna

Sedan nittiotalet pågår en process att marginalisera och försvaga FN. I denna ingår allt från att USA vägrar betala sin andel av organisationens budget till att allianser som NATO och mellanstatliga organ som EU använder våld mot andra länder utan erforderligt godkännande av FN:s säkerhetsråd. Processen har understötts i massmedia där FN undermineras inför den allmänna opinionen genom ledare, artiklar och nyhetsinslag som understryker organisationens påstådda ineffektivitet, byråkrati, brist på beslutsförmåga osv.

En höjdpunkt på denna process och ett av de tydligaste exemplen är kriget mot Jugoslavien. Det godtogs att det var NATO som 1994 inledde luftangrepp mot bosnienserbiska militära mål och som 1995 lade bombmattor över de serbiska områdena i Bosnien. Och när NATO bombade Serbien 1999 hördes väldigt få och synnerligen svaga röster om att säkerhetsrådet hade förbigåtts. Ännu färre invändningar hörs mot att bomber faller över Irak nästan dagligen.
Nu i den konstgjorda ”etniska konflikten” i Makedonien är det inte FN som får medla, utan NATO som handlar som om det vore FN och som ger intryck av att man representerar det internationella samfundet. I realiteten vidtar NATO aggressiva åtgärder mot ett suveränt land, en medlem i FN, och verkar för upplösning av en stat, bl.a. genom att diktera ändringar i dess grundlag, medan man använder retorik som hittills varit förbehållet för FN-insatser.
Det är uppenbart att många fått uppfattningen att FN själv har föranlett att organisationen inte längre kan spela den roll den skall ha enligt sin stadga. Inte heller ifrågasätter man att andra organisationer, uppbyggda bara av vissa stater, tar på sig de uppgifter som tillhör FN.
G8 har övertagit politiska frågor som rör hela världen och som borde behandlas av FN, frågor om hur angelägna världsproblem skall åtgärdas. På dagordningen för toppmötet i Genua stod konflikten i Mellanöstern, fattigdomen i världen, utbildningssituationen i utvecklingsländerna och t.o.m. hur aids, tuberkulos och malaria bör bekämpas.
Ändå vill man inte öppet visa att man slängt FN i papperskorgen. Organisationen framställs därför mer och mer som en folkloreshow, t.ex. i den senaste TV-reklamen för FN:s flyktingorganisation UNHCR där kulturpersonligheter men också Madeleine Albright får dansa aerobics till svart sextiotalssoul.

Men vad skulle det innebära om FN inte längre fick fungera, antingen genom att upphöra helt eller bli förpassad till en folkloristisk organisation i USA:s ficka? För att förstå det måste man se vad FN egentligen är.
Historiskt började FN som den allians av stater som kämpade mot fascismen under andra världskriget. Principerna för samarbetet diskuterades och bekräftades den 1 januari 1942 av de 26 allierade, ”Förenta nationerna”. Förutom Sovjetunionen, USA, Storbritannien, det fria Frankrike och Kina ingick i det ursprungliga FN exilregeringarna från de flesta av de ockuperade länderna i Europa. Det var alltså egentligen FN som förde kriget mot Tyskland och de andra axelmaktsstaterna.
Förslag till ett grundläggande fördrag för den nya organisationen förbereddes sedan vid en konferens i Washington hösten 1944. Där kom man överens om samtliga frågor utom röstreglerna som bestämdes i Jalta i februari 1945 vid toppmötet mellan Stalin, Roosevelt och Churchill. FN-stadgan undertecknades slutligen av 50 stater vid San Francisco-konferensen i april-juni 1945; ett antal länder förklarade krig mot Tyskland bara för att kunna kvalificera sig för deltagande. Det var mitt under konferensen, den 7 maj, som Tyskland till slut kapitulerade.
Från att ha varit en allians blev FN efter kriget till en permanent organisation för fred och internationellt samarbete, där till en början de länder som haft fascistiskt styre eller samarbetat med fascisterna var uteslutna från medlemskap. Det dröjde också innan stater som varit neutrala under kriget kunde gå med.

FN som internationell organisation var alltså fortsättningen på den allians av stater som hade besegrat fascismen. I FN skulle avspeglas den världsbild som hade kommit fram till följd av kampen och de erfarenheter som man hade gjort av fascismen och kriget. Samarbete mellan stater skulle i fortsättningen bygga inte bara på självständighet utan också på jämlikhet. Folken skulle själva bestämma sin politiska utveckling, utan inblandning från några andra stater. Sovjetunionen, som under kriget etablerat sig som en av de tre stormakterna, skulle nu till slut bli accepterat som en likvärdig stat. Som ett resultat av kriget hade en framgångsrik nationell befrielsekamp inletts i kolonierna i Asien och Afrika. Även de länderna skulle erkännas. När FN bildades levde de flesta folk, kring 600 miljoner människor, i kolonier, i protektorat eller i stater med ett begränsat självstyre. Ett par decennier senare fanns det bara en handfull folk som inte hade fått självbestämmande. FN skulle bli det definitiva slutet på kolonialismen.

FN-stadgan var grunden för ett lagbundet och verkligen internationellt samhälle. För första gången skulle förhållandet mellan stater regleras av ett rättssystem som gällde för alla och som förutsatte att alla stater var jämlika och suveräna. All användning av våld – förutom i fall av självförsvar – var förbehållet FN, inte de enskilda staterna eller deras andra mellanstatliga organisationer. Artikel 2.1 i stadgan slår alltså fast den grundläggande principen om ländernas jämlikhet och suveränitet. Artiklarna 1.2 och 55 betonar respekten för principen om lika rättigheter och folkens självbestämmande. Enligt artikel 2.4 skall medlemmarna avhålla sig från allt hot och all användning av våld mot ett annat lands territoriella integritet eller mot dess politiska självständighet.Genom FN hade man för första gången uppnått en sorts demokrati på internationell nivå, låt vara att de fem stormakter som slagit fascismen hade veto i säkerhetsrådet.

Sedan slutet av åttiotalet har det dock skett omvälvande ändringar i de internationella förhållandena (raseringen av Sovjetunionen och andra socialistiska stater, försvagningen av Ryssland, den finansiella förslavningen av småstater i det globaliserade ekonomiska systemet). Samtidigt pågår det försök att säkerställa vad som sålunda uppnåtts genom att ”rättsliga” ändringar också görs: nationalstaten och den jämlika suveräniteten skall inte längre vara principer i internationell rätt som kan hindra stormakternas dominans, och förbudet mot användning av våld skall kunna brytas när och var det anses lämpligt. ”Humanitär intervention” är den kofot som används för att bryta upp FN:s grundläggande förbud mot intervention. Det är talande att de som på detta sätt – i strid med internationell rätt – strävar mot att avveckla den jämlika nationella suveräniteten paketerar sina åtgärder och institutioner i en slogan om ”international justice” (”internationell rättvisa”).

Men denna nya tid, en blivande Ny Global Ordning, är i själva verket bara en återgång till en äldre tid, nämligen till den epok som inleddes med den Westfaliska freden.
Vid trettioåriga krigets slut 1648 blev det visserligen erkänt att de tyska prinsarnas världsliga rättigheter inte längre var underkastade påvens makt. Det fanns alltså ingen högre auktoritet än statsöverhuvudet, och det formella erkännandet av principen om territoriell suveränitet blev därefter grunden för förhållandet mellan stater. Men suveräniteten var i praktiken inte obegränsad, eftersom det saknades en internationell ram som kunde tygla stormakter. Suveräniteten var inte likvärdig utan avhängig av varje stats makt och rikedom. Det var bara stormakterna som var i verklig mening suveräna. Och stormakterna kunde därmed bestämma över resten av världen, d.v.s. småstaterna och lydstaterna, efter sina intressen och i enlighet med den maktbalans som rådde. Westfaliska freden öppnade sålunda vägen för kolonialismen.

Ersätts FN:s roll av diverse organisationer som WTO, IMF, G8, EU och NATO, urholkas också rättsligt den grund som har upprätthållit principen om jämlika suveräna stater och som har gällt sedan 1945. De internationella relationerna (som alltför ofta kallas för globala) kommer i så fall att bestämmas enbart av mellanstatliga avtal, överenskommelser som uttrycker maktbalansen mellan de mäktiga och rika staterna och som tjänar de bakomliggande finansiella intressena. Då förs världen tillbaka till förhållanden liknande dem som följde Westfaliska freden: en obegränsad imperialism och början på en ny kolonialism.
Ger. Melissarato-Mattsson
ger.melissarato.mattsson@skp.se

En bra genomgång av frågor som rör angreppen mot internationell rätt och den nationella suveräniteten görs av David Chandler i artikeln ”’International Justice’ and the end of International Law” som finns på www.publica.cz/forum/forum_chandler.htm