Sedan nittiotalet pågår en process att marginalisera och försvaga FN. I denna ingår allt från att USA vägrar betala sin andel av organisationens budget till att allianser som NATO och mellanstatliga organ som EU använder våld mot andra länder utan erforderligt godkännande av FN:s säkerhetsråd. Processen har understötts i massmedia där FN undermineras inför den allmänna opinionen genom ledare, artiklar och nyhetsinslag som understryker organisationens påstådda ineffektivitet, byråkrati, brist på beslutsförmåga osv.
En höjdpunkt på denna process och ett av de tydligaste exemplen
är kriget mot Jugoslavien. Det godtogs att det var NATO som 1994 inledde
luftangrepp mot bosnienserbiska militära mål och som 1995 lade bombmattor
över de serbiska områdena i Bosnien. Och när NATO bombade Serbien
1999 hördes väldigt få och synnerligen svaga röster om
att säkerhetsrådet hade förbigåtts. Ännu färre
invändningar hörs mot att bomber faller över Irak nästan
dagligen.
Nu i den konstgjorda ”etniska konflikten” i Makedonien är det
inte FN som får medla, utan NATO som handlar som om det vore FN och som
ger intryck av att man representerar det internationella samfundet. I realiteten
vidtar NATO aggressiva åtgärder mot ett suveränt land, en medlem
i FN, och verkar för upplösning av en stat, bl.a. genom att diktera
ändringar i dess grundlag, medan man använder retorik som hittills
varit förbehållet för FN-insatser.
Det är uppenbart att många fått uppfattningen att FN själv
har föranlett att organisationen inte längre kan spela den roll den
skall ha enligt sin stadga. Inte heller ifrågasätter man att andra
organisationer, uppbyggda bara av vissa stater, tar på sig de uppgifter
som tillhör FN.
G8 har övertagit politiska frågor som rör hela världen
och som borde behandlas av FN, frågor om hur angelägna världsproblem
skall åtgärdas. På dagordningen för toppmötet i Genua
stod konflikten i Mellanöstern, fattigdomen i världen, utbildningssituationen
i utvecklingsländerna och t.o.m. hur aids, tuberkulos och malaria bör
bekämpas.
Ändå vill man inte öppet visa att man slängt FN i papperskorgen.
Organisationen framställs därför mer och mer som en folkloreshow,
t.ex. i den senaste TV-reklamen för FN:s flyktingorganisation UNHCR där
kulturpersonligheter men också Madeleine Albright får dansa aerobics
till svart sextiotalssoul.
Men vad skulle det innebära om FN inte längre fick fungera, antingen
genom att upphöra helt eller bli förpassad till en folkloristisk organisation
i USA:s ficka? För att förstå det måste man se vad FN
egentligen är.
Historiskt började FN som den allians av stater som kämpade mot fascismen
under andra världskriget. Principerna för samarbetet diskuterades
och bekräftades den 1 januari 1942 av de 26 allierade, ”Förenta
nationerna”. Förutom Sovjetunionen, USA, Storbritannien, det fria
Frankrike och Kina ingick i det ursprungliga FN exilregeringarna från
de flesta av de ockuperade länderna i Europa. Det var alltså egentligen
FN som förde kriget mot Tyskland och de andra axelmaktsstaterna.
Förslag till ett grundläggande fördrag för den nya organisationen
förbereddes sedan vid en konferens i Washington hösten 1944. Där
kom man överens om samtliga frågor utom röstreglerna som bestämdes
i Jalta i februari 1945 vid toppmötet mellan Stalin, Roosevelt och Churchill.
FN-stadgan undertecknades slutligen av 50 stater vid San Francisco-konferensen
i april-juni 1945; ett antal länder förklarade krig mot Tyskland bara
för att kunna kvalificera sig för deltagande. Det var mitt under konferensen,
den 7 maj, som Tyskland till slut kapitulerade.
Från att ha varit en allians blev FN efter kriget till en permanent organisation
för fred och internationellt samarbete, där till en början de
länder som haft fascistiskt styre eller samarbetat med fascisterna var
uteslutna från medlemskap. Det dröjde också innan stater som
varit neutrala under kriget kunde gå med.
FN som internationell organisation var alltså fortsättningen på den allians av stater som hade besegrat fascismen. I FN skulle avspeglas den världsbild som hade kommit fram till följd av kampen och de erfarenheter som man hade gjort av fascismen och kriget. Samarbete mellan stater skulle i fortsättningen bygga inte bara på självständighet utan också på jämlikhet. Folken skulle själva bestämma sin politiska utveckling, utan inblandning från några andra stater. Sovjetunionen, som under kriget etablerat sig som en av de tre stormakterna, skulle nu till slut bli accepterat som en likvärdig stat. Som ett resultat av kriget hade en framgångsrik nationell befrielsekamp inletts i kolonierna i Asien och Afrika. Även de länderna skulle erkännas. När FN bildades levde de flesta folk, kring 600 miljoner människor, i kolonier, i protektorat eller i stater med ett begränsat självstyre. Ett par decennier senare fanns det bara en handfull folk som inte hade fått självbestämmande. FN skulle bli det definitiva slutet på kolonialismen.
FN-stadgan var grunden för ett lagbundet och verkligen internationellt
samhälle. För första gången skulle förhållandet
mellan stater regleras av ett rättssystem som gällde för alla
och som förutsatte att alla stater var jämlika och suveräna.
All användning av våld – förutom i fall av självförsvar
– var förbehållet FN, inte de enskilda staterna eller deras
andra mellanstatliga organisationer. Artikel 2.1 i stadgan slår alltså
fast den grundläggande principen om ländernas jämlikhet och suveränitet.
Artiklarna 1.2 och 55 betonar respekten för principen om lika rättigheter
och folkens självbestämmande. Enligt artikel 2.4 skall medlemmarna
avhålla sig från allt hot och all användning av våld
mot ett annat lands territoriella integritet eller mot dess politiska självständighet.Genom
FN hade man för första gången uppnått en sorts demokrati
på internationell nivå, låt vara att de fem stormakter som
slagit fascismen hade veto i säkerhetsrådet.
Sedan slutet av åttiotalet har det dock skett omvälvande ändringar
i de internationella förhållandena (raseringen av Sovjetunionen och
andra socialistiska stater, försvagningen av Ryssland, den finansiella
förslavningen av småstater i det globaliserade ekonomiska systemet).
Samtidigt pågår det försök att säkerställa vad
som sålunda uppnåtts genom att ”rättsliga” ändringar
också görs: nationalstaten och den jämlika suveräniteten
skall inte längre vara principer i internationell rätt som kan hindra
stormakternas dominans, och förbudet mot användning av våld
skall kunna brytas när och var det anses lämpligt. ”Humanitär
intervention” är den kofot som används för att bryta upp
FN:s grundläggande förbud mot intervention. Det är talande att
de som på detta sätt – i strid med internationell rätt
– strävar mot att avveckla den jämlika nationella suveräniteten
paketerar sina åtgärder och institutioner i en slogan om ”international
justice” (”internationell rättvisa”).
Men denna nya tid, en blivande Ny Global Ordning, är i själva verket
bara en återgång till en äldre tid, nämligen till den
epok som inleddes med den Westfaliska freden.
Vid trettioåriga krigets slut 1648 blev det visserligen erkänt att
de tyska prinsarnas världsliga rättigheter inte längre var underkastade
påvens makt. Det fanns alltså ingen högre auktoritet än
statsöverhuvudet, och det formella erkännandet av principen om territoriell
suveränitet blev därefter grunden för förhållandet
mellan stater. Men suveräniteten var i praktiken inte obegränsad,
eftersom det saknades en internationell ram som kunde tygla stormakter. Suveräniteten
var inte likvärdig utan avhängig av varje stats makt och rikedom.
Det var bara stormakterna som var i verklig mening suveräna. Och stormakterna
kunde därmed bestämma över resten av världen, d.v.s. småstaterna
och lydstaterna, efter sina intressen och i enlighet med den maktbalans som
rådde. Westfaliska freden öppnade sålunda vägen för
kolonialismen.
Ersätts FN:s roll av diverse organisationer som WTO, IMF, G8, EU och NATO,
urholkas också rättsligt den grund som har upprätthållit
principen om jämlika suveräna stater och som har gällt sedan
1945. De internationella relationerna (som alltför ofta kallas för
globala) kommer i så fall att bestämmas enbart av mellanstatliga
avtal, överenskommelser som uttrycker maktbalansen mellan de mäktiga
och rika staterna och som tjänar de bakomliggande finansiella intressena.
Då förs världen tillbaka till förhållanden liknande
dem som följde Westfaliska freden: en obegränsad imperialism och början
på en ny kolonialism.
Ger. Melissarato-Mattsson
ger.melissarato.mattsson@skp.se
En bra genomgång av frågor som rör angreppen mot internationell rätt och den nationella suveräniteten görs av David Chandler i artikeln ”’International Justice’ and the end of International Law” som finns på www.publica.cz/forum/forum_chandler.htm