I Ryssland har en ny arbetsrättslagstiftning med graverande försämringar för de arbetande och inskränkta fackliga rättigheter i första behandling piskats igenom duman - och det med hjälp av ledande funktionärer inom "Rysslands federation av oberoende fackföreningarna" (FNPR). Man undrar vad det är för slags fackförening som hjälper till att såga av den gren den själv sitter på.
FNRP:s plats i den ryska fackliga rörelsen
I dagens Ryssland existerar ett nästan oöverskådligt antal av
fackföreningar. En del begränsar sig till ett företag, andra
verkar endast på lokal eller regional nivå, vissa omfattar hela
näringsgrenar eller bildar federationer med andra branschorganisationer.
Generellt är den fackliga rörelsen enormt splittrad. I stället
för en överdriven centralism i de tidigare sovjetiska facken trädde
en lika överdriven autonomi för basorganisationerna, vilket utgör
ett allvarligt hinder för gemensam solidarisk facklig handling.
I västliga publikationer skiljer man mellan "alternativa", "demokratiska"
fackföreningar och "traditionellt fack". Förstnämnda
uppstod i slutskedet av "perestrojkan" mer eller mindre spontant i
samband med strejker och andra aktioner i motsättning till de sovjetiska
facken. Men ofta är de också skötebarn till västliga fackföreningar,
främst AFL-CIO i USA, som inte sparade någon möda för att
slå sönder de sovjetiska facken och skapa en ny rörelse i Ryssland
under eget inflytande. Emellertid måste västliga observatörer
erkänna att "de alternativa, demokratiska fackföreningar varken
har klarat av att bli embryon för en ny rysk fackföreningsrörelse
eller att det skulle kunna påstås att de leds och organiseras på
ett demokratiskt sätt". (Politikinformation Osteuropa, nr 79, maj
1999)
Ett antal alternativa fackföreningar tillhör paraplyorganisationen
Sozprof ("Mellanstatlig förening av sociala fackföreningar")
som grundades 1990 och som till 1991 kallade sig "Förening av socialistiska
fackföreningar". 1991 tillhörde denna förening enligt egna
uppgifter 142 basorganisationer med 330 000 medlemmar. (http://nasledie.ru/oborg/2_18/103/index.htm)
Sozprof består fortfarande, men det finns inga aktuella uppgifter om den.
De "traditionella facken" har sina rötter i tidigare sovjetiska
organisationer och är till största delen sammanslutna i "Rysslands
federation av oberoende fackföreningarna" (FNPR).
FNPR uppstod 1990 och utvecklade sig ur de sovjetiska strukturerna inom Allryska
fackliga centralrådet (WZSPS) och spelar idag den absolut dominerande
rollen i den ryska fackliga rörelsen. FNPR förenar enligt egna uppgifter
(http:/www.fnpr.ru/visitka.htm) 48 allryska, interregionala fackföreningar,
samt 79 territoriella fackliga föreningar. Medlemsorganisationerna omfattar
omkring 300 000 fackliga grundorganisationer med över 38 miljoner medlemmar.
De inom FNPR organiserade fackföreningar är både finansiellt
och i sin operativa politik relativt oberoende från centralen i Moskva.
Paraplyorganisationernas aktioner möts av de territoriella och basorganisationer
eller av enskilda facken ofta av vitt skilda reaktioner. Att träffa allmängiltiga
omdömen om FNPR-fackens attityd i vissa frågor är därför
väldigt svårt.
FNPR:s informationssystem omfattar dussintals periodika som ges ut av bransch-
och territorialorganisationer samt tidningen Solidarnostj som är hela organisationens
officiella organ. FNRP förfogar över ett nätverk av fackliga
skolor och sociala förbindelser.
De har kontakt till facken i mer än 100 länder och deltar aktivt i
Internationella Arbetsorganisationen ILO, där FNRP:s ordförande är
medlem i Förvaltningsrådet. Sedan år 2000 är FNPR medlem
i Fria Fackföreningsinternationalen.
FNRP definierar sig och verkar utifrån klassamarbetsideologin. Så
skriver de uttryckligen på sin Internetsida: "I Ryssland fungerar,
i mångt och mycket tack vare FNRP:s ansträngningar, ett socialpartnerskapssystem,
som inkluderar en överenskommelse mellan fackföreningarna, arbetsgivarna
och regeringen, avtal inom näringsgrenarna samt även tresidiga överenskommelser
i regionerna samt kollektivavtal på företagen."
Klassamarbete avväpnar facket
I det 25-sidiga "Generalavtalet mellan Allryska fackförbunden, Allryska
arbetsgivarföreningarna och Ryska federationens regering för åren
2000-2010" (www.fnpr.ru/soc_documents_1.htm) åtar sig sidorna bl
a i kapitel "VII. Socialpartnerskap: att reglera de sociala och arbetsförhållandena
i de transnationella bolagen och organisationerna med utländska kapitaldelägare
på den Ryska Federationens territorium på grundval av socialpartnerskapens
principer; att bilda trepartskommissioner för reglering av de sociala och
arbetsförhållandena i Ryska federationens samtliga subjekt samt till
att garantera den avtalsmässiga regleringen av de sociala och arbetsförhållandena
i regionen."
Detta generalavtal binder faktiskt de anslutna facken inom alla områden
till den ryska regeringens prokapitalistiska ekonomiska och socialpolitik. Följdriktigt
behandlade den centrala trepartskommissionen det s k "Avstämda projektet
för en ny arbetslagstiftning" den 20 juni, innan det gick till första
behandlingen i duman, och bakband de fackliga representanterna att stödja
detta lagverk som beskär arbetarnas och fackens rättigheter.
Socialistiska relationer och kapitalistiska förhållanden
Vilken ideologisk förvirring klassamarbetet - den s k socialpartnerskapspolitiken
- i Ryssland innebär, framkom tydligt under 1995 års valrörelse
till duman, där FNRP bildade en gemensam lista med industri- och arbetsgivareförbundet
och uppträdde som enad politisk grupp. Listan klarade emellertid inte femprocentspärren.
Denna sorts klassamarbete kan förmodligen endast förklaras med de
ryska fackens historia. I Sovjetunionen hade facken sin plats i ett paternalistiskt
relationssystem mellan den socialistiska staten, de socialistiska företagsledningar
och den fackliga ledningen. Fader stat gav de arbetande omfattande sociala rättigheter:
långtgående trygghet på arbetsplatsen och en "social
lön" som inkluderade hälsovård, semester, utbildning, pensionen,
billigt boende, kommunal service, fritids- och kulturaktiviteter, billiga kommunikationer
och livsmedel. Staten skyddade de arbetande och försvarade dem mot en fientlig
kapitalistisk omvärld. Många av de sociala landvinningarna förverkligades
via arbetsplatsen i samarbete mellan företagsledning och facket. Arbetsplatsen
var människans sociala hemstad, en slags familj som inkluderade alla -
den enkla arbetaren liksom ledningen. Grundval för detta partnerskapliga
nätverk av relationer och sammanhang var de samhälleliga ägarförhållanden
på produktionsmedlen. De var inte a priori fria från konflikter
och intresseskillnader, men de var inte kluvna av antagonistiska klassmotsättningar.
Den under sovjettiden utformade attityden till förhållandet mellan
stat, företagsledning och fack har FNPR, eller åtminstone dess ledning,
efter den kontrarevolutionära omvälvningen långtgående
överfört till den nya samhälleliga verkligheten. Detta främjades
av att facket i Ryssland både centralt och regionalt, på statlig
som företagsnivå, ofta har att göra med samma personer som redan
tidigare haft liknande positioner som funktionärer eller företagsledare.
Detta skymmer tydligen ofta blicken för de nu rådande kapitalistiska
förhållandena i landet vilka - som i alla kapitalistiska länder
- präglas av antagonistiska klassmotsättningar mellan kapital och
arbete, mellan borgarna och arbetarklassen. Under dessa förutsättningar
i dagens Ryssland tjänar klassamarbetsideologin endast till att underordna
arbetarnas och fackets intressen under kapitalisternas och deras stat och att
göra arbetarna värnlösa.
Fler fackliga centralorganisationer
Även de två andra stora fackliga centralorganisationer, "Allryska
arbetskonfederationen" (VKT) och "Rysslands arbetets konfederation"
(KTR) verkar utifrån klassamarbetsperspektivet. Även de är "partner"
för den s k trepartskommissionen och undertecknare av den s k generalöverenskommelsen.
Men i sin helhet får man ett intryck av att dessa fackföreningar
intar en mer av klasskampen präglad position i de pågående
konflikterna i Ryssland än FNPR. Så har de spelat en viktig roll
i aktionerna mot att lönerna inte utbetalats och i månadslånga
protestaktioner framför regeringsbyggnaden 1999, där de krävde
regeringens och Jeltsins avgång.
Den 5 juli 2001 deltog VTK och KTR och tillhörande fackliga organisationer
aktivt i e landsomfattande protestdag mot förslagen för den nya "avstämda"
arbetslagstiftning och den nya lagen om jordens privatisering samt andra regeringsförslag
som ska minska de arbetandes rättigheter. FNPR:s medlemmar och ledare däremot
ställde sig på andra sidan av barrikaden och försvarade det
"avstämda projektet" om försämrad arbetsrätt.
VTK grundades 1995 och omfattar fem delorganisationer som är verksamma
i 80 områden resp delrepubliker i Ryska Federationen, samt 40 regionalorganisationer.
En del av dessa tillhör samtidigt den fackliga centralen Sozprof. Enligt
egna uppgifter har VTK:s medlemsantal under de senaste tre åren fördubblats
till 1 270 900 medlemmar. (www.vkt.org.ru/history.de.htm).
VKT håller kontakt med Fria fackföreningsinternationalen (FFI) och
överväger att bli dess medlem.
Även KTR grundades 1995. Denna konfederation omfattar sex allryska och
fyra regionala fackförbund samt åtta territoriella fackliga föreningar.
KTR organiserar 1 250 000 medlemmar (www.trud.org./guide/KTR.htm). Även
KTR samarbetar med FFI, och en del av medlemsorganisationerna tillhör internationella
fackliga branschorganisationer.
I februari år 2000 skapade VTK och KTR ett gemensamt koordinationsråd
som har till uppgift att skapa de juridiska, ideologiska och organisatoriska
förutsättningar för en sammanslutning av båda till en enhetlig
facklig centralorganisation. Både ger redan ut ett gemensamt centralorgan
"Förenade fackföreningstidning".
Om fackets uppgifter i kapitalismen heter det som bekant i Marx "Lön,
Pris, Profit": "Fackföreningar fungerar tillfredsställande
som motståndshärdar mot kapitalets övergrepp. De misslyckas
delvis i sitt syfte genom att de använder sin makt omdömeslöst.
De förfelar i allmänhet sitt syfte emedan de inskränker sig till
ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar i ställt för
att samtidigt söka förändra det och använda sina organiserade
krafter som en hävstång för att slutgiltigt befria arbetarklassen,
d v s slutgiltigt avskaffa lönesystemet."
Som de flesta fackföreningar i de kapitalistiska länderna befinner
sig också de ryska långt fjärran från en sådan
självuppfattning. Som så många andra uppfyller de knappast
ens sin uppgift att åtminstone vara "motståndshärdar mot
kapitalets övergrepp". Det avgörande hinder i vägen är
ideologin om klassamarbete med kapitalet och den kapitalistiska regeringen.
Willi Gerns