I början av sommaren medgav Frankrikes socialistiske premiärminister Lionel Jospin att han länge varit aktiv i en s.k. trotskistisk organisation, Internationella Kommunistorganisationen, OCI.
Det har visserligen tidigare gått rykten om Jospins medlemskap, fast Jospin har då förnekat det och sagt att man förväxlat honom med hans bror. Men en tidigare medlem i OCI, Patrick Dierich, berättar nu för franska Le Monde hur han och Jospin tillhörde samma OCI-cell 1971. "Vi hade alla pseudonymer", säger Dierich. Jospin gick under täcknamnet "kamrat Michel". Vidare uppger en av OCI:s grundare, Boris Fraenkel, för franska Le Nouvel Observateur att han introducerade Jospin i organisationen redan 1964. "Vi träffades regelbundet för revolutionära studier. Det rörde sig om den sorts utbildning som är nödvändig innan man kan gå med i den trotskistiska rörelsen", förklarar Fraenkel för tidningen. Fraenkel redogör för hur han tränade Jospin medan denne studerade vid elitskolan för franska statstjänstemän, Ecole National d'Administration, ENA. "På den tiden var Jospin den ende vi hade vid ENA".
OCI användes för att infiltrera olika franska institutioner. Le Monde
påstår att Jospin fortfarande i hemlighet tillhörde OCI när
han gick in i socialistpartiet 1971 och åberopar ett tiotal vittnen till
stöd för det. Under hela sjuttiotalet stod OCI:s ledare, Pierre Lambert,
i nära och kontinuerlig förbindelse med Jospin. Kontakten skall nu
ha upphört men pågick fram till i vart fall 1987, sex år efter
det att Jospin blev socialistpartiets partisekreterare.
Francois Mitterand, som tidigare varit inrikesminister och högste ansvarig
för polisen, sägs ha varit medveten om Jospins aktivitet.
När Jospin gick in i OCI 1964 tillhörde organisationen Fjärde
internationalens internationella kommitté. I samband med studentrevolten
1968 kom OCI i konflikt med kommittén och bröt sedan med den.
Jospin erkänner alltså nu sin tid i OCI. Inför den franska nationalförsamlingen
förklarar han sig med att han drogs till trotskismen på grund av
denna liksom han själv var "antistalinistisk", en motivering
som verkat ha gillats inte bara av högeroppositionen utan också av
socialistpartiet.
I likhet med Tony Blair och brittiska New Labour har Jospin sett till att det
genomförts en betydande förvandling och högervridning av det
franska socialistpartiet. Till skillnad från förr har socialistpartiet
numera en uttalat vänlig inställning till EMU, till NATO och till
östra Europas anslutning till EU. Och under Jospins uppenbarligen hårda
ledning sker det svepande privatiseringar av samhällelig egendom och urholkningar
av den franska staten, vilket lett till slitningar i vänsterkoalitionen
och inrikesminister Jean-Pierre Chevènements avgång i protest.
Jospin var också en av de hänsynslösaste krafterna bakom EU:s
och USA:s bombkrig mot Jugoslavien 1999.
Tidigare har även en annan av huvudpersonerna bakom kriget mot Jugoslavien, Tysklands gröne utrikesminister Joschka Fischer, tillkännagett att han varit verksam i olika tvivelaktiga grupperingar i ultravänstern. Fischer bevistade i sin ungdom kurser i marxism vid Frankfurts universitet, trots att han aldrig var officiellt inskriven på universitet. Den självlärde "marxisten" blev en ledande person i en grupp kallad Revolutionär Kamp och tog ströjobb för att väcka "revolutionära känslor hos arbetarna". Sedan han varit med om att bilda de Gröna är Fischer ju nu en av de ledande arkitekterna bakom den kapitalistiska koloniseringen av de tidigare socialistiska staterna och uppbyggnaden av ett Nytt Europa kring det militariserade och "återförenade" Tyskland. Men på sjuttiotalet deltog han aktivt i våldsamma gatuslagsmål med polisen, bl.a. som aktivist i gruppen Spontis. Massmedia har också rapporterat om att han då skall ha haft nära kontakter med Baader-Meinhof och Röda Arméfraktionen, vars terrordåd i förbundsrepubliken Tyskland ledde till ett trettiotal människors död och gav förevändningar för ökad statlig repression.
En annan som vid den tiden rörde sig i dessa kretsar är Zoran Djindjic. På sjuttiotalet studerade han filosofi i Frankfurt och tillhörde då samma ytterlighetsvänster som Fischer och umgicks också med personer från Röda Arméfraktionen. En av slutsatserna i hans postmarxistiska doktorsavhandling från 1979 för professor Jürgen Habermas är att det måste till en "revolutionär kris" och att socialismen inte längre kan byggas i de "statssocialistiska" länderna. Djindic stannade i Tyskland och återvände inte till Jugoslavien förrän 1989. Tillsammans med Vojislav Kostunica och en grupp andra intellektuella organiserade han omedelbart ett EU-finansierat högerliberalt serbiskt parti, Demokratiska partiet, och arrangerade även gatuprotester mot den socialistiska regeringen. Under bombkriget mot Jugoslavien vistades han återigen i Tyskland. Som den tyska regeringens gäst. Efter statskuppen i Belgrad i oktober 2000 tillsattes Djindjic som Serbiens premiärminister och pressar nu igenom upplösningen av landet och dess utförsäljning till västliga storföretag.
Fler av det Nya Europas ledare har liknande obskyr bakgrund. Bernard Kouchner, som till nyligen var högste civile ansvarige för det NATO-ockuperade Kosovo, var på sjuttiotalet aktiv som "maoist" i en fransk ultravänstergrupp, den s.k. Kommunistiska Studentföreningen. Storbritanniens tidigare utrikesminister Robin Cook sägs ha verkat som "trotskist" på den tiden. Och medlemmar i Baader-Meinhof försvarades av de unga juristerna Gerhard Schröder och Otto Schily, nu Tysklands förbundskansler respektive inrikesminister.
Tankarna går lätt till trettio- och fyrtiotalet. Även idag är kontrarevolutionen så stark att den pressar tillbaka inte bara de framsteg som vanns genom revolutionen 1917 utan också de som vanns genom revolutionen 1789, den borgerliga demokratin med nationalstaten. Liksom då är reaktionen nu imperialistisk, antidemokatisk och antisocialistisk. Staten och det nationella självbestämmandet skall avvecklas. Länder skall upplösas, få marionettregeringar eller bli till utländska protektorat. Vi utsätts för idealisering av militära insatser, elitism, intolerans och anti-intellektualism. Etnicitet framhävs framför klasstillhörighet och medborgarskap. Det är samma intressen som står mot varandra igen.
I juli 1936 var det kommunistpartiet som tillsammans med socialdemokrater, syndikalister och liberaler fick försvara den unga demokratiska spanska republiken mot Francos reaktionära militärkupp, en kupp som finansierades av europeiska företag och som stöddes med omfattande och brutala tyska och italienska militärinsatser mot civilbefolkningen. De kapitalistiska länderna förklarade sig neutrala i kampen mellan fascism och demokrati och lämnade republiken och det spanska folket åt sitt öde. Det var bara Sovjetunionen och tiotusentals hjältemodiga frivilliga, bl.a. från SKP, som gick till republikens försvar i vad som var en förvarning på det snart kommande stora fascistiska anfallskriget mot demokratin och socialismen i Europa.
I Spanien fanns det "socialister" och "trotskister" som förvillade och splittrade den demokratiska kampen. De propagerade för att det var viktigare att ta chansen och göra en omedelbar våldsam revolution än att lyckas slå ner fascismen. Mitt under inbördeskriget, i maj 1937, gick grupper ur ultravänstern till väpnat angrepp och anföll folkfronten i ryggen. I POUM (Arbetarpartiet för marxistisk samling) och andra delar av den spanska icke-kommunistiska vänstern fanns det en del som gick så långt i sin anti-sovjetism att de hellre samarbetade med fascisterna än med kommunisterna. Och där fanns uppenbarligen också rena infiltratörer och agenter för Franco. Den brittiske författaren George Orwell deltog för övrigt som frivillig åt POUM; för några år sedan visade det sig att han sedan under det kalla kriget arbetade för den brittiska underrättelsetjänsten och att han angivit vänner och kollegor inom vänstern.
POUM:s motsvarighet i Sverige var Socialistiska partiet, vars ledare Nils Flyg en gång varit ledande kommunist. Vid bildandet 1934 var det närmast ett antisovjetiskt socialistiskt parti, och man stödde POUM:s angrepp på den spanska republiken. Med hänvisning till "antistalinismen" kom partiet med tiden att bli mer och mer antikommunistiskt och slutade som ett uttalat nazistiskt och antisemitiskt parti, fast utan att någonsin överge den socialistiska retoriken. Från hösten 1940 var Socialistiska partiet öppet tyskvänligt och i stort sett helt finansierat av Tyskland. Man stödde anfallskriget mot Sovjetunionen, som syftade till landets styckning och upplösning, och krävde att det "moskvatrogna" SKP skulle förbjudas. I partiets tidning Folkets Dagblad förklarade man hur nazismen så småningom skulle kunna vändas i en mera arbetarvänlig riktning och hur man då skulle bygga "ett socialistiskt, rött och förenat Europa under tysk ledning". När väl "stalinismen" hade krossats.
I Frankrike och andra ockuperade länder menade också en del trotskister att man hellre skulle bygga den tidens Nya Europa tillsammans med den fascistiska ockupationsmakten än att slåss för landets självständighet och framtid i den motståndsrörelse som i huvudsak leddes av kommunisterna.
Även från Socialistiska partiets olika efterföljare idag, som också gärna ser sig som "antistalinister", hörs liknande kontrarevolutionära idéer. Där finns de som villigt ansluter sig till den framtvingade globaliseringen, till upplösningen av det nationella självbestämmandet och staten, till avdemokratiseringen. Man stödjer vår tids Nya Europa och den fortsatta interventionen i Östeuropa och inte minst anfallskriget mot Jugoslavien; man krävde under bombningarna t.o.m. att den svenska regeringen skulle skicka vapen till det fascistiska UCK och förvanskade sedan NATO:s statskupp i Belgrad till en folklig revolution mot vad som kallades "Europas siste stalinistiska diktator".
Jospin och Fischer: När avslöjanden om dem kom undrade massmedia
hur det egentligen kunde komma sig att personer med den typen av förflutet
nådde sådana viktiga offentliga ställningar. Det brukar ju
kunna hindras. Men något svar på den frågan gavs inte.
Och svaret kan väl knappat vara så enkelt att de fick sina positioner
inte trots sin bakgrund utan tack vare den? Det kan väl ändå
inte vara så att Jospin blev premiärminister i denna tid just för
att han var "kamrat Michel"?
DM
dm@skp.se
(Uppgifter om Jospin och Fischer finns på bl.a. BBC den 16 januari, den 30 mars och den 5 juni 2001 och CNN den 5 juni 2001 men även på den till synes mera seriösa trotskistiska nättidningen World Socialist Web den 27 juni 2001, uppgifter om Djindjic finns på www.bhhrg.org/serbia)