Hans brott var att han gjorde revolution, angrep privategendomen och led nederlag

Det tar emot att kalla franska revolutionens Maximilien Robespierre (1758-1794) libe ral. Demokrat och borgerlig-revolutionär passar bättre. Robespierre försvarade det enskilda ägandet, men inte som oförytterlig, helig rättighet, utan som en relativ rätt. I december 1792 i en debatt om svälten i Paris, säger Robespierre följaktligen. “Den första samhällslagen är alltså den som garanterar alla samhällsmedlemmarna möjligheter att finnas till; alla andra rättigheter är underordnade den; egendomen har enbart införts eller garanterats för att befästa den; det är för att leva som man har egendomar.” Revolutionens rättighetsförklaring år 1793, skriven av Robespierre och tillkommen efter det högborgerliga girondistpartiets fall, säger (artikel 10). “Samhället är skyldigt att sörja för alla sina medlemmars uppehälle, antingen genom att förse dem med arbete eller genom att garantera existensmedel åt dem som är ur stånd att arbeta.” Den säger också (artikel 7). “Äganderätten begränsas liksom alla andra rättigheter av skyldigheten att respektera andras rättigheter.” Äganderätten begränsas. Detta sagt i motsättning till dem som i enlighet med 1789 års rättighetsdeklarations 2:a artikel hävdade att “Målet för varje politisk sammanslutning är bevarandet av människans naturliga och oförytterliga rättigheter. Dessa är frihet, egendom, personlig säkerhet och rätt till motstånd mot förtryck.” Robespierres avståndstagande från privategendomen som oförytterlig rättighet hänger samman med att 1794 års revolutionsregering tillåter sig att besluta om expropriation av rika, och misstänkta, medborgares egendom, för att skänka densamma till för revolutionen hängivna men fattiga sansculotter. Nationalkonventets beslut (månaden Ventose, våren 1794) lyder, i utdrag. “Patrioternas egendom är oantastbar och helig. Ägodelar, tillhörande sådana personer, som bevisligen är fiender till revolutionen, skall beslagtas till förmån för republiken.” Den tyske 1920-talsförfattaren Friedrich Sieburg skriver om Robespierre och de egendomslösa. “Gång på gång har han förskaffat dem materiella och sociala fördelar, men dessa fördelar ha tillfallit folket som ett byte och icke som ett legitimt arv.” Den privata äganderätten är således, för Robespierre i Sieburgs tolkning, lika litet som folkets äganderätt en helig rättighet. Liberalernas tidningar propagerade 1999 med inlevelse för Natos bombningar av Jugoslavien. Samtidigt är liberalerna emot “våld” och fördömer dem som inte tar avstånd från “våldet”. Ty liberalerna är angelägna om att slå vakt om ädla, humanistiska värden. Så det är självklart inte bara äganderätten liberalerna oroar sig för i den franska revolutionen. Våldet är ett allvarligt problem det med. Men det är, då som nu, naturligtvis endast vänstersidans våld saken gäller. Franska revolutionen är inte en utan flera revolutioner: Den aristokratiska och borgerligt besuttna revolutionen 1789-1792, den sansculottiska, folkliga revolutionen 1792-1794. Folkrevolutionen förkastas av borgerligheten nu som då, men även den första revolutionen - den med den 14 juli och Bastiljens fall - har borgerliga debattörer svårigheter med. Urladdningen 1789 räddade visserligen de rikas nationalförsamling men den var - ovedersägligen - våldsam, folklig och lagbrytande. Och den kan i efterhand sägas ha lett till skräckregeringen 1793-1794. Författaren Mark Twain jämförde (“En yankee vid kung Arthurs hov”) jakobinregimen - det vill säga Robespierres revolutionsregering - med den störtade monarkin. “En storstads griftegård kunde rymma de likkistor som fylldes av det korta skräckvälde, vilket vi alla fått lära att rysa för och förfasa oss över; men hela Frankrike skulle knappt kunna rymma de likkistor som fyllts av det äldre och verkligare skräckvälde, det outsägligt bittra och hemska skräckvälde som ingen av oss lärt att se i dess hela omfattning eller beklaga som det förtjänar.” En storstads kyrkogård. Några tusen döda under ett krig då revolutionen var hotad av inre och yttre kontrarevolution, militär invasion av alla det gamla Europas makter. Hur många mördade president Adolphe Thiers efter Pariskommunens fall 1871, åttio år senare? Talet tjugofemtusen (25 000) förekommer. Thiers telegraferade till Frankrike om de besegrade kommunarderna (Folke Isaksson: “72 dagar i Paris”). “Marken är täckt med deras lik; detta förfärliga skådespel kommer att vara dem en läxa”. Robespierre görs ofta ansvarig för de cirka 2 500 dödsdömda i revolutionstribunalen i Paris 1793-1794. Robespierre är var mans niding i historien, men det är inte Thiers, i den mån hans namn ens är känt. Inte heller bekymrar sig någon om de massakrer den vita terrorn utlöste efter Robespierres fall då 1794. Robespierres oförlåtliga förbrytelse var inte de2 500. Nej, hans brott var att han gjorde revolution, angrep privategendomen och led nederlag. Thiers´ dygd var att han slog ner en revolution, försvarade egendomen och segrade. Det handlar inte om liken utan om politiken. Fast det hycklas hela tiden och moraliseras.
Erik Rune
erik.rune@skp.se