Omvälvningarna i östra Europa var inget bakslag för socialismen eftersom det ändå inte fanns någon socialism där, anser en del på vänsterkanten. De menar att länderna inte gav något mer än bara en byråkratisk ”enparti-statssocialism” eller något i den stilen. Huruvida vi bör kalla staterna för ”socialistiska” eller inte är en definitionsfråga. I vart fall var de något helt annat än vad som existerade i den profitdrivna kapitalistiska världen, vilket inte minst kapitalisterna själva var snara att inse.
Där fanns det för det första mindre
ekonomisk ojämlikhet än under kapitalismen. De fördelar som eliten
i parti och regering hade var måttfulla jämfört med de arvoden
och de gyllene förmåner som politikerna och företagsledarna
får i Väst. /…/ För det andra var produktivkrafterna inte
organiserade för kapitalökning och privat berikande. Det samhälleliga
ägandet av produktionsmedlen trängde undan det privata ägandet.
Enskilda kunde inte hyra andra människor och ackumulera en privat förmögenhet
från deras arbete. Jämfört med i Väst var de ekonomiska
skillnaderna hos befolkningen allmänt sett måttliga.
I Sovjetunionen var inkomstskill-naderna mellan de högst och de sämst
betalda ungefär 5:1. I USA är inkomstskillnaden mellan toppmiljardärerna
och de arbetande fattiga mer som 10 000:1. För det tredje prioriterade
man samhällsservice. Även om det ju fanns mycket mer att önska
och servicen sällan var den allra bästa, garanterade de socialistiska
staterna ändå sina medborgare en minimistandard för ekonomiskt
liv och trygghet, bl.a. säkerställd utbildning, anställning,
bostad och hälso- och sjukvård. För det fjärde försökte
de socialistiska staterna inte tränga in med kapital i andra länder.
Eftersom den drivande kraften i ekonomin inte var profitmaximering, fanns det
inget behov att kontinuerligt finna nya marknader för investeringar. Staterna
exproprierade därför inte land, arbetskraft, marknader och naturtillgångar
från svagare länder. De ägnade sig alltså inte åt
ekonomisk imperialism. Sovjetunionen handlade på villkor som regelmässigt
var fördelaktiga för de östeuropeiska länderna och Mongoliet,
Kuba och Indien. /…/
Men en riktig socialism, menar man,
skulle ha varit kontrollerad av arbetarna själva genom direkt delaktighet
i stället för att bestämmas av de leninister, stalinister, castroister
och andra illvilliga, makthungriga byråkrater som förråder
revolutionerna. Tyvärr är denna ”rena socialism” ohistorisk
och obevisbar. Den kan inte prövas mot historiens fakta. Den jämför
ett ideal mot en operfekt verklighet, och verkligheten hamnar bara på
en dålig andraplats. Den föreställer sig hur socialismen skulle
se ut i en värld som är långt bättre än den här,
där det inte behövs någon stark statlig struktur eller säkerhetsstyrka,
där inget av det värde som arbetarna producerar behöver tas om
hand för att återuppbygga samhället och för att skydda
detta från invasion och internt sabotage.
De rena socialisternas ideologiska förväntningar har inte smutsats
ner av den politiska verkligheten. De förklarar inte hur de många
funktionerna i ett revolutionärt samhälle skulle organiseras, hur
angrepp utifrån och sabotage inifrån skulle hindras, hur byråkrati
skulle undvikas, små resurser fördelas, meningsskiljaktigheter lösas,
prioriteringar bestämmas och hur produktion och distribution skulle gå
till. I stället presenteras bara allmänna uttalanden om att arbetarna
direkt skall äga och kontrollera produktionsmedlen och hitta sina egna
lösningar genom kreativ kamp. Det är alltså inte förvånande
att de rena socialisterna stödjer varje revolution utom den som lyckas.
De rena socialisterna har en vision av ett nytt samhälle som skulle skapa
och bli skapat av nya människor, ett samhälle så förändrat
i grunden att det skulle finnas små möjligheter för felaktiga
handlingar, korruption och maktmissbruk. Där skulle det inte finnas någon
byråkrati eller några kotterier av särintressen, inga brutala
konflikter eller smärtsamma beslut. När verkligheten visar sig annorlunda
och svårare börjar vissa i vänstern att fördöma det
som existerar och tillkännage att de ”känner sig förråda”
av den ena eller den andra revolutionen. /…/
Var en öppen, pluralistisk, demokratisk socialism egentligen möjlig i detta historiska skede? De historiska bevisen talar för att den inte var det. Den politiske filosofen Carl Shames framhåller: ”Hur vet [vänsterkritikerna] att det grundläggande problemet var de styrande [revolutionära] partiernas ‘natur’ snarare än, låt oss säga, den globala koncentrationen av kapital som förstör alla självständiga ekonomier och som upphäver all nationell suveränitet? Och i den mån det nu var så, var kom då denna ‘natur’ ifrån? Var denna ‘natur’ skild och avkopplad från samhällets eget nätverk, från de sociala relationer som påverkade den? Man kan hitta tusentals exempel på att centralisering av makt var ett nödvändigt val för att säkra och skydda de socialistiska förhållandena.” /…/
De rena socialisterna skyller regel
bundet varje nederlag på vänstern själv. Så vi får
höra att revolutionära kamper misslyckas eftersom ledarna avvaktar
för länge eller handlar för tidigt, är för blygsamma
eller för impulsiva, för envisa eller för följsamma. Det
påstås att revolutionära ledare är eftergivna eller äventyrliga,
byråkratiska eller opportunistiska, stelt organiserade eller otillräckligt
organiserade, odemokratiska eller utan starkt ledarskap. /…/
Tony Febbo ifrågasätter de rena socialisternas skyll-på-ledaren-syndrom:
”Jag har intrycket att när personer som är så klyftiga,
hängivna och hjältemodiga men olika som Lenin, Mao, Fidel Castro,
Daniel Ortega, Ho Chi Minh och Robert Mugabe - och de miljontals hjältemodiga
människor som följde och slogs för dem - mer eller mindre alltid
hamnar på samma ställe, då är det något större
som är på gång än vem som beslutade vad på vilket
möte. Eller ens storleken på det hus de gick hem till efter mötet.
Dessa ledare befann sig inte i ett vakuum. De var i en virvelvind. Och draget,
styrkan, kraften hos det som drog dem runt, har virvlat och lämnat jorden
skövlad i mer än 900 år. Och att skylla på den ena eller
andra teorin eller ledaren är ett enfaldigt substitut för den analys
som marxister borde göra.”
(The Guardian, 13.11.1991)