Långt in i arbetarrörelsen har den totala underkastelsen inför
det som kallas ”marknaden” spridit sig. När satte LO senast hårt
mot hårt för att bevara arbetsplatser här i landet? När
senast har LO eller den socialdemokratiska regeringen haft större förståelse
för arbetarnas bekymmer än för ägarnas vinstläge?
När industriminister Björn Rosengren nyligen i anledning av att ägarna
till järnverket i Degerfors vill lägga ner trots att företaget
ger vinst andades att staten bör kunna stoppa en sådan utflyttning,
hastade vår statsminister ut och läxade upp ministern.
Socialdemokraternas ordförande gjorde än en gång klart att arbetarrörelsens
gamla paroll ”Folkets väl går före storfinansens”
inte har något berättigande i hans globaliserade värld Persson
fruktar att utländska företags vilja att etablera sig i Sverige minskar
om vårt land skulle skapa lagutrymme för att begränsa företagens
möjlighet att fritt från samhällets behov bestämma över
var och när produktion ska bedrivas. Samma argument kan statsministern
använda mot varje social reform och mot varje försök att försvara
eller utveckla arbetslagstiftningen.
Med denna filosofi drivs den sociala utvecklingen i hela världen tillbaka.
Resultatet av att regeringen inordnar Sverige enligt storfinansens anvisningar
i globaliseringsekonomin innebär att vi upplever allt fler fall som Flextronics
på Gotland, järnverket i Degerfors, Borås Wäfveri, Carrier
i Arvika … - där företagen flyttar sin verksamhet till Polen,
Ungern, Baltikum, Thailand och andra länder med låga löner,
svaga fackföreningar och lydiga regeringar.
Mer än två tredjedelar av svensk textilindustri har inom loppet av
några år flyttats ut ur landet – och det med aktivt stöd
av regeringen! Sidapengar har används för att lägga ner tillverkning
i Sverige och sponsra företagare att flytta produktionen till Baltikum.
Det är ett svek mot de svenska arbetarna och missbrukat bistånd.
Hur ska svenska arbetare mobiliseras för solidaritet med tredje världen
när de med sina skattepengar tvingas finansiera att de själva får
sparken?! Och svältlönen som arbetarna i Baltikum eller tredje världen
får istället motsvarar heller inte idén om solidariskt bistånd,
utan är ren och skär utsugning.
Under augusti månad i år har fem gånger fler människor
varslats om uppsägning än under samma månad förra året.
Nedläggning och utflaggning skapar många personliga tragedier och
dåliga livsvillkor för tusentals familjer. Varsel skapar oro och
osäkerhet även för dem som inte just för tillfället
berörs, en osäkerhet som hänsynslöst utnyttjas av arbetsköparna
för att pressa anställningsvillkoren tillbaka.
Enligt en färsk LO-rapport arbetar numera 525 000 personer i någon
form av tidsbegränsad anställning, ungefär 15 procent av den
totala arbetskraften i Sverige. Detta innebär en ökning med 150 000
sedan 1990.
Den sämsta anställningsformen är den s k behovsanställningen,
som innebär att arbetsköpare beställer arbetskraften timvis,
kanske från dag till dag. Arbetaren får vackert sitta hemma och
vänta att hon eller han behövs. Lön utbetalas naturligtvis endast
för arbetande timmar.
Alla har vi sett gamla filmer som visar hur t ex hamnarbetare, sjömän
eller lantarbetare på morgon trängde sig vid arbetsköparnas
portar i hopp om att just denna dag bli plockade till ett jobb för att
kunna försörja sig och sin familj. Ett vedervärdigt, förnedrande
sätt, förödmjukande och förtvivlat för dem som just
denna dag förblev utan inkomst. Gamla tider, långt borta i det förflutna?
Nej, vardag för tiotusentals människor här och nu. Den enda skillnaden
är att de slipper trängas framför fabriksporten, nu har de telefon-
så länge pengarna räcker för den räkningen. Vilket
framsteg på 100 år av arbetarrörelse!
Arbetsköparna motiverar dessa omänskliga anställningsvillkoren
med att det krävs ”flexibilitet” för att kunna konkurrera.
För den halva miljon arbetare som saknar en fast arbetsplats betyder det
att det blir närmast omöjligt att teckna ett hyreskontrakt. Vill man
ta ett lån, köpa bil … säger banken nej. Osäkerheten
om några pengar kommer inför månadsskiftet skapar sömnlösa
nätter och i sin förlängning stress, sjukdom, familjeproblem
och kriminalitet.
El- och telebolagen, hyresvärdar och bankerna accepterar ingen ”flexibilitet”
när det gäller betalning av räkningar. Hur ska en familj kunna
planera sitt liv under sådana villkor?
I det höga pris som många arbetare får betala för denna
”moderna” arbetsform ska inkluderas att man förlorar den känsla
av sammanhörighet, solidaritet och trygghet som arbetsplatsen och arbetskamrater
ger.
Hur ska den fackliga rörelsen under dessa betingelser kunna överleva
och leda den nödvändiga kampen för att stå emot de medvetna
attackerna mot allt vad kollektigvitet och solidaritet innebär?
Här brukar s-regeringar i hela världen och dem närstående
fackliga ledningar såsom LO i Sverige svara att vi måste acceptera
att vi lever i en global och ”ny” värld.
Det nya är att kapitalet har internationaliserats och koncentrerats mer
än någonsin. De stora transnationella företagens ekonomiska
och politiska grepp om världen har hårdnat.
Eller, för att belysa samma problem ur en annan synvinkel: vi, de arbetande
i hela världen, har inte lyckats att hindra kapitalet att koppla greppet
hårdare. En viktig orsak för detta misslyckande är politiska
och fackliga ledare som fullständigt tappat klassperspektivet eller resignerat.
Men alla vill inte ge upp. En rörelse mot den globala imperialismen håller
på att växa fram, både internationellt och i Sverige. Tiotusentals
demonstranter i Göteborg, hundratusentals i Genua manifesterade sin vilja
att inte längre acceptera kapitalets dominans. Men ännu är denna
rörelse splittrad, målen olika. Viktigt är att den fackliga
rörelsen i bred skala tar del i denna kamp. Konkret, på arbetsplatserna.
Att facket slutar att böja sig för de ”nya” villkoren på
arbetsmarknaden som arbetsköparna dikterar och äntligen står
upp för medlemmarnas rättigheter.
I det aktuella fallet, Björn Rosengrens idé om en slags ”flyttskatt”
för företag, borde facket självklart med all sin kraft verka
för att en sådan minimiåtgärd förverkligas, även
om kravet på att företagen måste ”ta sitt sociala ansvar”
skulle rymma betydligt mer än det.
Rolf Hagel
rolf.hagel@skp.se