"Över hela Spanien molnfri himmel…" Denna sats som sändes i spansk radio den 18 juli 1936 var ingen inledning till en trevlig väderleksrapport för turister, utan en hemlig signal, en kod som inledde den svartaste perioden i Europas moderna historia - generalrepetitionen för andra världskriget som började endast fem månader efter spanska inbördeskrigets slut.
De demokratiska krafterna svarade med ett måntusenfaldigt: No pasarán!
Den 18 juli 1936 startade de reaktionära krafterna i Spanien en fascistisk
militärkupp, för att störta den legitima folkfrontsregeringen
som i februari samma år hade vunnit parlamentsvalen. Folkfronten som förenade
kommunister, socialister och borgerligt-republikanska partier, kämpade
för en agrarreform, för sociala förbättringar och mot analfabetismen.
Därför skyndade folkmassorna till den Spanska Republikens och den
lojala militärens försvar. Med bristfälliga vapen, påkar,
yxor, liar och sina blotta händer slog de ner kuppen i Madrid, Barcelona
och på många andra ställen. Flottan och luftvärnet som
helhet stod trogna bakom regeringen. Antifascistiska enheter bildades av arbetare,
bönder, progressiva intellektuella, en stor majoritet av städernas
småborgare och delar av mellanskikten. Så klarade den unga republiken
den första kraftmätningen.
Men bakom fascismen - då som nu - stod finanskapitalet.
Kuppledaren var general Francisco Franco - sedan 1924 kommendör i Främlingslegionen
och etablerad agent för tyska Reichswehr. Med aktiv hjälp av Tysklands
spionage- och terrorspecialist Amiral Wilhelm Canaris förbereddes kuppen
genom ett nätverk av tyska agenter i Nordafrikas spanska kolonier, där
Franco och hans kumpaner förde befälet över de spansk-marockanska
enheterna och främlingslegionen.
Bakom general Franco stod den tyska och den italienska imperialismen i främsta
ledet för att föra Spaniens storgodsägare, kyrkan, och industrikapitalisterna
tillbaka till makten.
|
"Vi behöver en nationell regering
i Spanien, för att tillförsäkra oss den spanska malmen." |
No pasarán - Hit och inte längre! var parollen under vilken Spaniens Kommunistiska Parti redan den 19 juni började organisera folkets försvar. När folket framgångsrikt tog upp motvärnet mot de förrädiska generalerna, startade de fascistiska staterna Tyskland och Italien sin öppna militära intervention. Den 25 juli gav Hitler order till operation "Zauberfeuer" (Trollelden) - vilken försåg Franco med ett stort antal bombflygplan, tyska piloter och pansarvagnar och annan modern krigsutrustning. För Tyskland innebar detta krig -vid sidan om det omedelbara målet att förgöra den demokratiska spanska folkrepubliken, en välkommen generalrepetition innan det stora fälttåget mot Sovjetunionen. För Francofascisterna innebar interventionen en ojämförlig materiell överlägsenhet över republikens hjältemodiga försvarare. Trots detta lyckades fascisterna först efter tre mycket blodiga krigsår och förräderiet genom högersocialisterna och en klick av anarkister i Madrid att slå den författningsenliga republiken.
De imperialistiska västmakterna bedrev samma antikommunistiska politik
som senare med Münchenavtalet när de stillatigande accepterade Tysklands
annexion av Tjeckoslovakien och Österrike: när Tysklands och Italiens
invasion mot den spanska Republiken var ett faktum och "inbördeskrigets"
utgång kunde anses som givit, slöt de den 9 september 1936 ett "ickeinblandningsfördrag",
vilket endast kunde gynna fascisterna.
Av världens stater ställde sig endast Sovjetunionen och Mexiko på
det spanska folkets sida och gav sitt politiska, diplomatiska, materiella och
militära stöd till dess rättvisa kamp.
På Kominterns initiativ organiseras i många länder över
hela jordklotet en bred internationell solidaritetsrörelse. Redan i juli
1936 kämpade de första frivilliga enheterna skuldra vid skuldra med
det spanska folket. I oktober 1936 formerade sig de Internationella Brigaderna.
Deras ed ljöd: "Jag är här sim frivillig, och jag kommer,
om så blir nödvändigt, ge mitt blod till sista droppen för
att rädda Spaniens frihet, hela världens frihet." Omkring 35
000 frivilliga från 53 länder försvarade demokratin som medlemmar
i de Internationella Brigaderna. Bland dem fanns ca 500 svenskar. 164 av dem
gav sina liv för Spaniens frihet.
Interbrigaderna var då och förblev ända in i våra dagar
sinnebilden för internationell solidaritet. Konkret gällde kampen
det spanska folkets demokratiska rättigheter och frihet, men det är
ingen tillfällighet att den största delen av de frivilliga var kommunister
och vänstersocialister: de krafter som såg sammanhanget mellan fascism
och krig, mellan Spanien och världen, mellan imperialismen och krossandet
av demokratin.
De sex Interbrigaderna var del av den spanska folkarmén och spelade en
viktig roll i försvaret av Madrid, i striderna vid Guadalajara, Brunete,
Belchite, Teruel, i Aragonien och vid Ebro. Trots barbariska fascistiska bombanfall
på oskyddade städer, som t ex i april 1937 på Guernica, kunde
fascisterna aldrig bryta ner det spanska folkets och de internationella antifascisternas
kampvilja. "Hellre dö stående än att leva på knä"
- dessa ord av den kommunistiska förgrundsgestalten Dolores Ibarruri, La
Pasionaria, blev devisen för alla patrioter.
På hösten 1938 följde folkfrontregeringen ett beslut i västmakternas
s k ickeinblandninskommitté och drog Interbrigaderna ur striderna, underförstått
att även de tyska och italienska fascisterna skulle dra sig tillbaka. Men
de fascistiska interventionstrupperna stannade och till och med förstärkte
sin terror. De internationella brigaderna återvände från demobiliseringslägren
till fronten. Men västmakternas förrädiska agerande hade försvagat
deras positioner.
Till följd av fascisternas militära övertag och västmakternas
"ickeinblandningspolitik" led den spanska Republiken efter hjältemodig
kamp den 28 mars 1939 ett slutgiltigt nederlag och Spaniens folk tvingas tills
Francos död 1975 under "El Caudillos" fascistiska diktatur som
med västmakternas goda minne varade i nästan fyrtio år.
Per Eriksson, (1907 - 1997), svensk kommunist och internationalist, berättar
i boken Frisco-Per (Arvid Rundberg, Fram bokförlag 1985) hur han som sjöman
kom till Spanien, där han senare blev den legendariska Dolores Ibarruri
- La Pasionarias - livvakt:
"Jag var tillbaka i Göteborg sommaren 1936 och seglade den hösten
på Sydpacific, mest på Chile. I juli bröt der spanska inbördeskriget
ut och för första gången valde nu ett europeiskt folk att resa
sig mot fascisternas kuppmakare och försvara sig. Den hösten träffade
vi i Sydamerikas sjömansklubbar maxikanska, chilenska och kubanska frivilliga
på väg till Spanien. Och när jag mönstrade av i Göteborg
julafton 1936 hade redan en första kontingent svenska frivilliga rest ner.
På Sjömansklubben blev jag tillfrågad om jag kunde tänka
mig att resa till Spanien för att slåss mot fascisterna. Jag bad
att få tänka på saken. På juldagens morgon svarade jag
"ja". Jag hade ingen släkt förutom en syster som hade nog
med sitt och jag var ingen stor talare eller agitator, men behövdes det
folk för att försvara republiken så tänkte jag ställa
upp med det jag hade, mina händer.
Alla var fruktansvärt upprörda över fascistkuppen mot Spaniens
lagligt valda regering. Detta var från början Hitlers krig. Spanien
hade valt att slå in på den borgerliga demokratins väg men
de spanska fascisterna fick all upptänklig hjälp av Tyskland (och
Italien) för att krossa regeringen som dominerades av borgare och där
socialisterna bara hade få platser. Mussolini sände flera divisioner
av sin reguljära armé och Hitler höll med flyg, artilleri,
fortifikationsexperter och stabsofficerare. Den spanska fascismen kunde inte
existera utan den internationella fascismens stöd.
Så varför skulle inte vi arbetare åka ner och hjälpa regeringssidan?
Fascismen segrade över allt. Antikominternpakten var ett faktum och vi
var alla "kominternmedlemmar", ack så farliga.
Många svenskar har fåt fösig att kriget var en angelägenhet
för kommunisterna. Men inget annat krig, kanske med undantag för Vietnamkriget,
har väckt så starka känslor bland folk som det spanska. Så
lidelsefullt engagemang och våldsamt ställningstagande. Det var glasklart:
På den ena sidan stod generalerna, bankirerna, storgodsägarna, kyrkan.
Mot dem samlades massan av fattigbönder och lantarbetare, fiskare, industri-
och gruvarbetare. De fick internationellt stöd, men det samlades ihop i
fattigkvarteren och arbetarkvarteren runt om i Europa och i Amerika.
Kriget blev den vanliga medmänniskans sak, de som arbetade för brödfödan.
Vi fick så småningom stöd av de progressiva intellektuella,
men den andra materiella hjälpen kom från Sovjetunionen. Men på
grund av blockaden - "non-interventionspakten" - nådde bara
bråkdelar av de sovjetiska leveranserna av vapen och förnödenheter
fram till Spanien. Däremot flödade hela tiden leveranserna av flyg,
pansar och artilleri ostörda in från Tyskland och Italien.
Spanien var fascisterna öppna krig mot en folkvald regering, Spanien var
det andra världskrigets startpunkt. Fascisterna ville ha konfrontation
och skulle få det. På regeringssidan stod rättvisan, lagen,
moralen, anständigheten.
Från alla delar av världen kom ungdomar som ansåg att kriget
var av ideologisk natur, att det var ett klasskrig. Men den svenska truppen,
vi blev 500 man, var inte representativ. Bara en handfull av svenskarna var
inte kommunister. I de internationella frivilligstyrkorna fanns det gott om
socialister och liberaler, där fanns också intellektuella utan politisk
hemvist. Men det var inte vårt fel att den svenska socialdemokratin, att
de liberala svenskarna, att de intellektuell, saknades i Spanien.
På nyårsdagen 1937 reste jag ner för att hjälpa till."
"Alla reaktionens krafter i världen tar ställning för
de fascistiska landsförrädarna, mot folkfrontsregeringen i Spanien.
Spaniens arbetande folk måste finna solidariskt understöd från
det arbetande folket i hela världen, av alla fredens och frihetens vänner.
En seger för fascismen i Spanien skulle betyda obeskrivliga lidanden för
Spaniens folk och skärpt reaktion över Europas länder. En seger
för fascismen i Spanien stärker de krafter som vill tända en
ny världsbrand. En seger för folkfronten betyder ett hårt slag
för fascisterna och krigsorganisatörerna i hela världen."
Partiets maning till solidaritet fick bred uppslutning blad Sveriges demokratiska
krafter. Spanienkommittéerna bildades på hundratals platser i landet.
En omfattande humanitär hjälpaktion inleddes.
Men riksdagen och regeringen stiftade lagar som förbjöd export av
vapen till den lagliga spanska regeringen och som förbjöd svenska
arbetarpojkar att som frivilliga delta på den demokratiska sidan i Spanien.
Kommunisterna ä det enda parti i Sverige som inte har medansvar i denna
politik.
Beställ på Fram bokförlag
Frisco-Per
50:-
tel 08-82 96 45
e-post: fram@skp.se