Det går att uppnå de mest omöjliga saker, bara man använder "rätt" sätt. T. ex. våld - med den starkes rätt kan man åstadkomma väldigt mycket, eller genom att luras och ljuga, genom hycklande, köp av stöd, genom utpressning, hotelser och locktoner. Eller ärlighet? Du kan uppnå allt och lite till, bara du använder det rätta sättet.
Just nu ser du, sitter jag och lyssnar på Radio B92 och Beograd 202.
Inget annat från Jugoslavien går att lyssna på. De nämnda
stationerna kan jag bara avlyssna på Internet. Fast jag vet att alla mina,
de jugoslaviska medier, i dag är befriade och demokratiska. Min Radio Beograd
är så pass fri att den nästan bara spelar musik, förmodligen
av glädje. Den tröttar inte ut oss längre med nyheter, olika
seriösa program, ingen sport, samhälle, kultur, sociala livet, svarta
krönikan… Förmodligen för att sådana oväsentliga
saker inte finns mer i det nya, fria, demokratiska serbiska samhället.
Istället lyssnar vi på musik, på samtal med några nya
anonyma som inte ens vet hur man använder sitt modersmål. De pratar
engagerat, ofta vulgärt, om musik som om det var världens viktigaste
grej. Lika inskränkta programledare vet inte vad de skall fråga men
låtsas i alla fall som om deras pseudofrågor är något
mycket viktigt. Etiken är utvisad från radion, liksom journalistik,
språk, kultur, vardagsliv, för att det befriade folket i det befriade
landet inte behöver sådant.
Så nu sitter jag och lyssnar på radio - och ska väl gråta
av lycka eller så.
Jag kan inte lyssna på min Radio. Min Radio förstördes av mina
fiender. Först bombade de sönder och samman mitt land, mitt folk,
mina kamrater, vänner, min mamma, min bror… Med sin lögnpropaganda
förstöde de i efterskott min ungdom, mina minnen, … Med sina
bomber förstörde de alla antenner och sändare. Till slut slängde
de från satteliten ut min radio och TV. Mot alla bestämmelser, rättsvidrigt.
Förmodligen för att min Radio och TV inte var fria i deras definition.
För att de sände sådant man fick inte sända enligt mina
fiender.
Men det var inte nog med detta. Efter bomberna vände de sig till folket
som till får. Med löften, flörtar, kärleksförklaringar
och pengar. De köpte sina "horor" som skulle avsluta det som
de inte klarade av med bomber. Folk som folk - svaga, utpumpade efter tio år
av påtvingat krig, hungriga på normalitet, utveckling, också
pengar - lät sig luras att betjäna sina bödlar. Allt som hade
hänt i går glömde mitt folk över en natt. Visst kostade
det bödlarna pengar - men mitt folk fick ingenting. Varför skulle
det när det fick frihet och frihet är, förmodligen, det värdefullaste
i hela världen? Allt blev värre, svårare, dyrare men mitt folk
sjöng med sin Radio, som bara spelade musik, rock och sånt.
Folket bytte sina ledare och valde några nya, fast dessa var desamma
som fienden hade som sina "horor". Folk lät sig fördummas,
sade jag. De trodde att de själva hade valt sina nya ledare, trots att
det inte gick efter reglerna. Rättsvidrigt för alla som ville se.
Men folk hoppades på det nya livet. De nya ledarna var de som hade flytt
undan bomberna till folkets fiender och hade krävt från folkets bödel
att bomba lite till, åtminstone i två veckor. De började omedelbart
att hämnas, rättsvidrigt. De som inte tänkte som de och motsatte
sig den nya regimen fängslades. Demokratiskt? Rättsvidrigt! Men en
del av folket nästan sprack av stolthet, i deras blinda huvud satte man
tron på att det var folket som på sin rygg burit fram "revolutionen"
och att man nu hade all rätt att tänka, skriva och tala fritt. Mänskliga
rättigheter och sånt. Fast det fanns redan sådana som tänkte
fritt - de fängslades.
Över en natt sålde sig en alltför stor del av mitt folk till
sina bödlar. Det sålde sitt ansikte, sin ära, stolthet och värdighet,
men. själva kan de inte se det för mitt folk är förblindat,
hungrigt, fullproppat med lögner. Mitt folk har i åratal matats med
bödelns TV-såpor.
Folkets nya Führer satte med en gång igång med landets rea(lisation)
efter att de hade sålt landets och folkets suveränitet. Världens
makthungriga del, själv utnämnd till "internationella samfundet",
hälsade denna underkastelse med tillfredsställelse och gratulerade
folket.Tro att den delen av världen med sina medier allt tydligare föraktade
mitt land och mitt folk.
Sedan sålde den nya Führern landets förra ledare. Sålde
honom rakt i bödelns händer - över en natt, förbi konstitutionen,
högsta domstolen och andra gällande regler, diktatoriskt, rättsvidrigt.
För löfte om pengar, som aldrig kommer att nå fram. Den makttörstiga
delen av världen grattade mitt folk igen, för att det inte rörde
en fena mot detta svek. Men i samma stund sade "internationella samfundet"
att mitt land måste uppfylla många fler villkor, bland annat att
erkänna sin kollektiva skuld för folkmord. Landets nya Führer
hjälpte till med det uppdraget. Plötsligt började man gräva
ända upp till Belgrad och hitta lik i floder och åar, allt i ivern
att visa upp för bödeln att man var överens om mitt folks skuld.
Och folket?
Allt för stora delar av folket är fortvarande berusade av stolthet
över sin revolution och sin nyvunna frihet, så de sjunger sånger
om och till sina nya ledare, precis som de sjöng till den förre. Den
ene bland de nya, säger folket, älskar dom för hans ärlighet.
Vad vet jag, kanske var han, verkligen ärlig en gång i livet. Men
en dag sålde han sig. Den ärlige blev oärlig. Han blev helt
enkelt en bulvan.
Så fort han kom till makten, presidenten, började han skryta med
sin ärlighet inför folket som valt just honom. Han flörtade med
folket med all sin kraft, oftast med stort patos: "… jag lovar att
makten inte skall fördärva mig…". Redan då lät
han sig fördärvas. Han lovade mycket: att inte sälja sin föregångare
till bödeln, att kräva från samma bödel krigsskadestånd
på 100 miljarder dollar osv.
I dag har han sålt sin föregångare men låtsas inte veta
det. I dag kräver han inget skadestånd, utan tigger (tillsammans
med den andra Führern) allmosor, krediter… Han kräver inte längre
att bödel skall ställas inför rätta utan förser honom
med bevis om sitt folks skuld - i rytmen av musik från sin Radio.
****
Mitt folk bad en gång att man slutar slå dem. I dag slår
mitt folk andra. Slår alla dem som tänker eller ser annorlunda ut.
Mitt folk blev ett rasistiskt folk. I demokratins namn, förstås.
Nu, befriat och så - tillåts ingen allmän frihet åt andra.
En gång i tiden chockades jag av lördagsjakten på nordafrikaner
i Marseille, i ett fritt, demokratiskt, Natoland som är en viktig del av
det "internationella samfundet". I dag jagar mitt folk bögar
och flator på sin huvudstads gator och misshandlar dem i demokratins namn,
i namn av dessa breda, fria, västerländska uppfattningar, i vars namn,
förmodar jag, mitt folk begick den "demokratiska revolutionen".
Hos mitt folk finns plötsligen ingen plats längre för homosexuella,
judar och zigenare… Nej, jag vet inte längre vilka mitt folk tillåter
finnas, andas och tänka. Mitt folks kyrka välsignar våldet,
liksom regeringen, myndigheterna, polisen. Höga kyrkorepresentanter kallar
alla de som är annorlunda för ohyra. Och ohyra måste utrotas.
Mitt folk, säger en färsk undersökning, anser att bögar
och flator är sjuka och jagar och misshandlar sådana sjuklingar.
Sjuklingar liksom ohyran ska utrotas. Mitt folk verkar bo och leva i dag på
en annan planet. Därför missar mitt folk allt det som modern vetenskap
kom fram till. Det är långt till denna planet. Och ensamt.
Mitt folk har förnedrats och förtrampats så hårt under
de senaste åren, att förståndet tydligen har slutat att fungera.
Ständigt av "internationella samfundet" utmålat till världens
syndabockar, söker det nu efter syndabockar för den egna olyckan.
De slagne, förnedrade vill ge igen, och söker för detta någon
som är ännu svagare. I morgon kommer de att jaga svarta, kanske halta,
puckelryggiga kommer de kanske att rätta till, stumma vågar jag inte
ens tänka på.
Kyrkan kom i alla fall in i folkskolor så att mitt framtida folk, från
sina barnsben kan lära sig vem som är ohyra och vem man skall lyncha
i Guds namn, förmodligen även i frihetens och demokratins namn.
Ack, vad jag älskade mitt folk som uppfyllde mig med ofantlig stolthet
så jag var på gränsen att spricka. I dag vet jag bättre.
Det går att fördärva även ett bra folk - bara "det
internationella samfundet" försöker på "rätt
sätt".
Jag vet, jag delar min förtvivlan med människor i f d Sovjetunionen
liksom i Bulgarien, Rumänien, Tjeckien, f d DDR och andra länder -
med alla dem som liksom jag inte ser imperialisternas framfart som det rätta
sättet för världen.
Men jag ger inte upp min framtidstro - slutligen kommer de bedragna folken att
hitta rätt sätt att göra sig av med sina bödlar. Även
mitt folk på Balkan.
Dušan Lazarevic