För alla dem som inte fanns på plats i Göteborg under EU-
toppmötet och som endast får sin bild genom massmedias rapportering
och de etablerade politikernas ställningstaganden faller EU-toppmötet
isär i två till synes diametralt motsatta delar: å ena sidan
statschefernas ”framgångsrika” förhandlingar om ”Europas”,
alltså vår, framtid – å andra sidan ”ligister”
som med våld förstörde staden.
Men det fanns en tredje sak som utmärkte regeringschefernas möte i
Göteborg, nämligen stora politiska demonstrationer. De är länken
som skapar sammanhanget mellan EU-rådets beslut och stenkastande ungdomar.
Men dessa demonstrationer spelade ingen roll i diskussionen uppifrån.
Varför?
I Göteborg demonstrerade torsdagen den 14 juni mer än 15 000
människor – fredligt- under parollen ”Bush not welcome”
mot USA:s imperialistiska globaliseringspolitik.
I Göteborg demonstrerade fredagen den 15 juni 20 000 människor
– fredligt – för ett klart politiskt krav: Sverige ut ur EU!
Nej till EMU! Det var den största manifestationen mot medlemskapet i EU
under ett toppmöte.
I Göteborg krävde mer än 25 000 i en tredje – fredlig
– demonstration på lördagen den 16 juni ett ”Annorlunda
Europa”. De tog ställning mot EU:s militarisering, mot dess flyktingfientliga
Schengenavtal, mot att EU gör nyliberal politik till unionens lag och mot
att man gör offentlig sektor och miljö till handelsvara.
Ingenting av denna folkliga åsiktsdemonstration speglades i massmedia.
Ingen av de ledande politikerna tog under eller efter mötet fasta på
dessa demokratiska viljeyttringar. Tvärtom, EU-topparna byggde både
fysiskt och innehållsmässigt upp hermetiska skyddsvallar mot folkets
åsikter och krav. De följde sin dagordning, opåverkat av folkets
protester.
Motsättningar har inte börjat i Göteborg. Massiva folkliga protester
har kantat EU-rådets möten i Maastricht, Amsterdam och Nice, liksom
andra möten där det internationella storkapitalet vill bestämma
över världens utveckling som i Seattle eller Prag och senast i Genua.
I samtliga fall har det politiska etablissemanget vägrat att diskutera
proteststormarnas innehåll.
Varför förekommer inga protestmanifestationer under FN-möten,
OECD-möten, Aids- eller klimatkonferenser? Svaret är givet –
människor protesterar där de besluten fattas som gör deras liv
sämre och otryggare, där de körs över av en maktelit.
EU är en organisation som med beslut efter beslut fjärmar sig från
unionsinvånarnas intressen och krav. Därför finns det ett grundmurat
misstroende i folkdjupet. Inte bara i Sverige utan i unionen som helhet. I land
efter land upptäcker människor att de inte kan påverka och att
deras intressen inte spelar någon roll. Motståndet mot EU har sina
rötter i dess djupt odemokratiska karaktär. Överstatligheten
som håller på att tränga undan nationell suveränitet bottnar
på inget sätt i någon folkrörelse och folkliga behov.
Tvärtom inskränker den snabbt växande överstatligheten tydligt
på demokratiska rättigheter och möjligheter.
När folkomröstningen i Danmark sade nej till Maastrichtavtalet, gjordes
omröstningen om, efter obetydliga ”undantag ” i avtalstexten.
När Irlands folk några dagar innan toppmötet i Göteborg
röstade nej till Nice-fördraget begärde EU-ledarna genast omröstning.
Budskapet gick inte att missförstå: Folkomröstningar är
för dem som bestämmer inom EU endast en fars. EU ignorerar folkets
vilja. Röstar folket mot EU-toppens beslut, så görs omval till
resultatet passar. EU-tåget rullar vidare och kan inte stoppas av folket.
Val och röstandet, som av borgerliga politiker och ideologer alltid har
hyllats som själva kärnan inom demokratin, berövas sin legitimitet,
det görs till åtlöje, till en tom kuliss som etablissemanget
inte tar på allvar. Valen till EU-parlamentet indikerade folkets missnöje.
Inte ens hälften av medborgarna inom EU gick till val, i flera länder
låg röstdeltagandet endast strax över 20 procent.
Med varje nytt unionsfördrag som EU-topparna beslutar ökar avståndet
mellan etablissemanget och folket. Makteliten vill skapa ett Europas Förenta
stater med en icke vald kommission som regering, en centralbank som står
utanför medborgarnas inflytande och storföretagens vinstökning
som måttstock. Folket däremot vill ha demokratiska och sociala rättigheter,
nationell suveränitet och internationellt samarbete på jämlika
villkor.
Makthavarna i Bryssel och storkapitalet bakom dem följer målmedvetet
och beslutsamt sin dagordning. Allt folkligt motstånd som försöker
ställa sig i vägen röjs undan, med tomma löften och falsk
propaganda så länge det går, eller med polisiärt och militärt
våld, om så behövs.
Så har EU-tåget rullat på från frihandelszon till gemensam
jordbrukspolitik, till inre marknad, gemensam valuta, gemensam utrikespolitik
och en gemensam armé som kallas ”insatsstyrka” och ska kämpa
för EU:s intressen varhelst i världen. Med varje beslut som EU-topparna
fattar kommer vi ett steg närmare Europas Förenta stater. I denna
superstat ökar de sociala klyftorna och en elit slår ut de demokratiska
strukturerna.
Svenska folket –liksom människorna i andra länder – lurades
och fortsätter att luras in i EU med lögner om fredsprojekt och ökat
inflytande. Men verkligheten är annorlunda:
Ett exempel: En stabil majoritet av Sveriges befolkning säger nej till
Natomedlemskap. Samma dag som 15 000 i Göteborg bekräftade denna
inställning med demonstrationen ”Bush not welcome!” förlänade
just ledaren för Natos huvudmakt Sverige status som ett Natoland. Vår
regeringschef Göran Persson bugade och tog emot. Massmedia firade tillsammans
med näringslivet de nya möjligheterna att uppnå rustningsprofit.
Kan kontrasterna mellan folket och eliten bli tydligare?
Medan regeringscheferna ljuger om ökad välstånd och inflytande
för medborgarna har EU:s medlemsländer förlorat sin suveränitet,
demokratiskt inflytande och sociala rättigheter. Var det detta svenska
folket varslades om när vi pressades in i EU? Naturligtvis inte.
Alla större partier i Europa, från högern till socialdemokratin,
ställer numera upp för EU-federationen. Må hända med smärre
skillnader, men med samma grundinriktning.
Det är detta svek som föder politikerförakt och i sin förlängning
uppror.
När människorna upplever att deras protester ignoreras och förtigs
som i Amsterdam, Nice, Prag, Seattle, Göteborg eller Genua, när de
upplever att de som styr över deras liv gömmer sig bekom murar av
containrar och stridsklädd polis – då ökar också
våldet. Eftersom våldet är det enda som makthavarna och deras
media reagerar på.
Vårt parti distanserar sig från våldet. Det ger oss inget
större demokratiskt inflytande utan ger endast makthavarna chansen att
försöka legitimera förtrycket av demokratiska viljeyttringar.
Anarkister har genom tiderna många gånger försvårat kommunisternas
arbete, att övertyga och mobilisera massorna till politisk kamp och på
den vägen sätta press på makthavarna. ”Röd terror”
har aldrig varit den kommunistiska rörelsens metoder!
Men vi lägger skulden för våldshandlingarna som numera kantar
EU:s och WTO:s möten inte på de unga människorna som på
detta felaktiga sätt försöker att skaffa sig gehör för
sina protester, utan på den elit som konsekvent sätter sig över
demokratiska manifestationer och protester.
Efter händelserna i Göteborg har många upprört reagerat
på att så många ”huliganer” har kommit till Sverige
från andra länder. Underförstått: Vad har de här
att göra i vårt lugna Sverige? Men de som ställer denna fråga
glömmer att det var EU-regeringen som höll sitt möte här.
Besluten som fattades bakom järnridån på Mässan i Göteborg
drabbar unga och gamla i Sverige lika mycket som folk i Holland, Tyskland, Danmark
eller Italien. Så de som under dessa dagar gav uttryck för sitt missnöje
med EU-utvecklingen i den ena eller andra formen, gjorde de utifrån sina
rättigheter som unionens medborgare.
Eliten talar nu gärna om ”goda” och ”dåliga”
demonstranter. Men ingenstans har de tagit upp de frågor som de ”goda”
demonstranterna har framfört. Man kan lätt få intrycket att
kravallerna var ett välkommet inslag för regeringen för att slippa
att diskutera det seriösa och i folket djupt förankrade misstroende
mot EU.
Detta intryck förstärks av att polisen i Göteborg, tvärt
emot alla tidigare överenskommelser med demonstrationsledningarna, inte
sökte att dämpa upprorsstämmningar, utan regelrätt provocerade
fram sammandrabbningar.
Tydligt framstod att regeringen hade gett order om ett övergripande mål
för polisstyrkorna: att se till att eliten på Mässan slapp se
folkets motstånd mot EU. För detta mål offrade polisen urskillningslöst
säkerheten för fredliga demonstranter, människor som inte hade
det ringaste att göra med manifestationerna och Avenyn.
Det enda som för många tusen demonstranter under dessa dagar var
synligt av statsmakten var stridsutrustad polis som ofta agerade med övervåld.
På inte ett enda ställe, där demonstranter och polis drabbade
samman hade polisen sökt eller deltagit i en dialog med demonstranterna.
Istället hetsade man många tusen med hundar och hästar, skapade
panik och gav utrymme för de grupper som ville ta till våld.
Under den stora demonstrationen på lördagen ”För ett annorlunda
Europa” syntes inte en enda polis – och 25 000 ”goda”
och ”dåliga” demonstranter tågade fredligt tillsammans
genom staden med sina politiska paroller.
Massmedia gjorde med sin uteslutande till våldshandlingar fokuserade rapportering
allt för att piska upp stämningen. Medierna valde maktelitens sida.
Politisk analys och rapportering lyste med sin frånvaro.
Nu höjs röster för mer polisstat och hårdare tag mot dem
som vill protestera mot den politiska utvecklingen. Tårgas, vattenkanoner
och gränskontroll diskuteras. Ett mycket allvarligt hot mot demokratin
är förslaget att lagstifta om möjligheten att sätta in militär
mot demonstranter. Det krävs ingen stor analytisk förmåga för
att inse att det är fel väg. Ju fler människor som utestängs
från beslutsfattandet inom unionen, ju fler som drabbas av dess folkfientliga
politik – desto fler kommer att ansluta sig till motståndsrörelsen.
Och ju oftare verkligt demokratiskt inflytande kvävs, ju mer makteliten
försöker gömma sig bakom polis och militär, desto mer ökar
antalet av dem som med våld försöker skaffa sig gehör.
Sveriges Kommunistiska Parti
Partistyrelsen