Ett ekonomiskt oväder blåser nu hårt genom hela det kapitalistiska systemet, till den milda grad att tidskriften The Economist i början av juli frågade om inte vi måste räkna med en graverande världsomfattande nedgång. Prognoser om tillväxttakterna revideras neråt praktiskt tagit varje vecka. Orderingången till industrin fortsätter att sjunka. Glappet mellan produktionskapacitet och konsumtion blir ännu större.
De flesta ekonomiska experter var så sent som vid årsskiftet överens
om att den överraskande nedgången i USA inte skulle påverka
Sverige eller resten av Europa. Men sedan Ericssons VD i våras hade berättat
att företagets förluster var resultat av ekonomisk svaghet i USA upptäckte
de svenska experterna att krisen faktiskt hade spridit sig till EU-länderna.
Och värre har de blivit.
"Industrin spår mörk framtid - Fortsatt nedåt för
ekonomin. Den bedömningar gör tillverkningsindustrin i Sverige, EMU-länderna
och USA..." enligt DN:s första sida 01.08.02.
Det finns alltså problem i alla branscher, med eventuellt undantag för
läkemedel. Inte minst inom IT, vilket som alla vet är motorn i den
mystiska nya ekonomin. Vid senaste sekelskiftet gick det bara inte att räkna
ut hur många nya jobb som skulle skapas i IT-paradiset.
Stora personalnedskärningar
Under första hälften av 2001 har de stora multinationella dator- och
telekombolagen varslat eller sparkat 230 000 anställda. Försäljningen
av PC har under första hälften av 2001 sjunkit för den första
gången sedan 1986, enligt International Herald Tribune (IHT) 01.07.17.
Amerikanska Lucent, som tillverkar utrustning för telenät och som
under senare år har varit en av de mest eftertraktade aktier på
Wall Street, annonserade den 25 juli att 40 000 anställda skall sparkas
under de kommande månaderna, utöver de 75 000 som redan har försvunnit
från företaget sedan sommaren 2000. Då hade företaget
ungefär 155 000 anställda. Efter de nya "justeringarna"
blir de 60. 000. Enligt en ekonom på USA:s arbetsdepartement är nedskärningarna
"häpnadsväckande - fyrtiotusen människor är fler än
befolkningen i många småstäder" (New York Times 01.07.25).
Hewlett&Packard, ett av de mest kända transnationella IT företagen,
meddelade i slutet av juli att 6 000 människor, ca 6,5 procent av arbetsstyrkan,
skall sparkas. Det var tredje gången i år att HP dragit ner personalstyrkan.
Orsaken är enligt HP:s VD den fortsatta försämringen av världsekonomin.
Kanada-baserade Nortel är världens största tillverkare av utrustning
för telenät. I början av juli meddelade företaget att förlusten
för andra kvartalet i år blir 19,2 miljarder dollar (ca 200 miljarder
kronor) och att 30 000 anställda skall sparkas. Flera affärstidningar
betraktade förlusten som den kanske största som någonsin rapporterats
under ett kvartal för ett enskilt aktiebolag.
Men den 27 juli meddelade JDS Uniphase, en huvudkonkurrent till Nortel, att
dess förlust för andra kvartalet blir 44,8 miljarder dollar, (450
miljarder kronor), och att 7.000 anställda skall sparkas, utöver de
9.000 som redan har varslats.
Inom övriga industrin i Nordamerika och Europa är trenden den samma.
Så kom t ex ABB under andra hälften av juli med beskedet att 12 000
människor, ca 8 procent av arbetsstyrkan, skall sparkas.
Investerare betraktar ofta bantningen av ett företags arbetsstyrka som
en glad nyhet, eftersom de väntar på att de anställda som är
kvar kommer att arbeta hårdare och att mer pengar blir över för
utdelning till aktieägare. Men de omfattande och i viss mån panikartade
neddragningarna som nu sker måste ses mot bakgrund av sjunkande vinster,
i synnerhet i USA. Enligt NYT 01.07.29 föll vinsterna för de stora
bolagen under andra kvartalet 2001 med genomsnittlig 17 procent jämfört
med samma period 2000. Detta lär ha chockat Wall Street.
I början av året förutspådde experterna en vinstökning
på 9 procent för hela året 2001. Nu måste de räkna
med en nedgång på 8 procent. En representant för National Association
of Manufacturers (lika med SAF, eller Svensk näringsliv, som det nu heter)
säger att "det finns inget klart tecken på en uppgång
ännu".
I skrivande stund varslade elektronikjätten Flextronics i Sverige ytterligare1
600 anställda i Sverige om uppsägning för att flytta produktionen
till Polen och andra låglöneländer.
DN rapporterar 01.08.09 att "Sverige är inne i en allt djupare konjunkturnedgång.
Under årets andra kvartal var BNP-ökningen bara 1,4 procent, mot
2,3 procent under första kvartalet (jämfört med motsvarande kvartal
2000, undert anm). Både export och import minskade, vilket inte hänt
sedan 1993".
I Storbritannien är det inte längre tal om en lägre tillväxttakt
utan här handlar det om tillbakagång. Industriproduktionen minskade
under de två första kvartalen i år, enligt tidningen The Independent
01.08.06. Nedgången under andra kvartalet var - 2 procent, den värsta
sedan 1991, och lika med -8 procent för ett helt år. Produktionen
minskade bara under det andra kvartalet med nästan -8 procent inom elektrisk
och optisk utrustning ! Tillbakagången var särskilt markant för
fiberoptiska nät, mobiltelefoner och datorer.
Tillverkningsindustrin svarar för ca 22 procent av Storbritanniens ekonomi.
Servicesektorn, vilken inkluderar banker och försäkringsbolag, svarar
för ca 70 procent och är idag "nära stagnation" d v
s att tillväxten är nästan noll.
Fackföreningsledare kräver att regeringen snarast ordna ett möte
med industriledare och fackföreningar för att skapa en åtgärdsplan
som skall hjälpa tillverkningsindustrin att "undvika vidare förluster
av arbetstillfällen". En ekonom säger att "den underliggande
trend är fortfarande svag, och det är osannolikt att den globala efterfrågan
kommer att stiga under tredje kvartalet".
Även i Tyskland försvagas ekonomin mycket snabbt, och experterna menar att nedgången är värre än i USA, enligt IHT 01.08.08. Industriproduktionen föll 0.4 procent i juni. Jättekoncernen BASF annonserar den andra ronden av personalnedskärningar i år. Andra ledande företag som Siemens och MAN har nyligen sparkat tusentals arbetare. Lufthansa skall minska antal flygningar, vilket kan ses som ett preludium till att personal "friställs". Arbetslösheten steg i juli till officiellt 9,3 procent.
Anarkisk utveckling, enormt slöseri
Vi har flera gånger poängterat i dessa spalter att de s k goda tiderna
under 1990-talet var att betrakta i bästa fall som en temporär uppgång
som maskerade en fundamental motsättning i det kapitalistiska systemet,
d v s den växande överkapaciteten inom produktionen i förhållande
till köpkraften. Hypnotiserade av snabbt stigande aktiepriser och egna
vilda prognoser för tillväxt i en "ny globaliserad ekonomi",
gick många stora företag in i en orgie av expansion, inte minst i
form av sammanslagningar, som hade mycket lite att göra med verkligheten.
Den enorma slöseri till följd av denna anarkiska utveckling syns överallt,
kanske mest dramatiskt inom IT branschen. En av de stora fantasierna där
har varit de väldiga vinster som skulle uppstå med hjälp av
Internet. Kraven om allt snabbare och pålitligare uppkoppling från
hemdatorerna till den s k webben ledde till en utbyggnad av telenäten med
fiberoptisk kabel.
Rent tekniskt innebär det att signalerna överförs inom ett fiberoptisk
kabel med ljusets hastighet, alltså mycket snabbare än via traditionell
kopparkabel. Dessutom krävs mycket mindre underhållsarbete i jämförelse
med kopparkabel.
När den fiberoptiska kabeln är förlagd, monteras laserutrustning
för att skicka signalerna. I branschen säger man att kabeln "belyses".
Utan denna belysning är kabeln oanvändbar. Det kostar betydligt mer
att belysa en kilometer fiberoptisk kabel än att lägga den, och ännu
mer att leverera signaler till en slutanvändare, d v s personen som sitter
vid en PC som har anslutits till telenätet.
Mellan 1999 och midsommar 2001 installerade de stora telebolagen ca 60 miljoner
kilometer av fiberoptisk kabel, vilket räcker för att nå solen
(NYT 01.06.19). Kostnaden uppskattas till 35 miljarder dollar (ca 360 miljarder
kronor).
Men efterfrågan på internetanslutningar har inte motsvarat prognoserna,
och många bolag upptäcker nu att deras investeringar förmodligen
inte kommer att bli lönsamma. Faktum är att endast 5 procent av 60
miljoner kilometer av fiberoptisk kabel har belysts. Resten kommer kanske aldrig
att användas, enligt NYT. Det innebär att 95 procent av 360 miljarder
kronor, alltså 342 miljarder, har kastats i sjön.
Skulder överallt
Utbyggnaden av fiberoptiska nät har givetvis finansierats av lånade
pengar, och de stora telekombolagen som British Telecom och Deutsche Telekom
börjar nu sälja av tillgångarna för att kunna betala ränta
och amorteringar på de lån som de upptog nära den ekonomiska
himmeln verkade vara så blå.
Kreditgivning har alltid varit en förutsättning för expansion
inom det kapitalistiska systemet, ty de flesta företag kan inte finansiera
expansionen själva och måste låna pengar.
Under den senaste hälften av 1900-talet blev kreditgivningen till konsumenterna
ett av de viktigaste medlen för att överbrygga glappet mellan produktionskapacitet
och den otillräckliga köpkraften som är följden av att vinsterna
ackumuleras hos en mycket liten minoritet av befolkningen. Ett annat viktigt
medel för att överbrygga glappet har varit en kontinuerlig effektiviseringen
av produktionen, med syfte att sänka produktionskostnaderna och därmed
möjliggöra billigare priser och högre vinster.
På motsvarande sätt blev kreditgivningen till u-länderna en
viktig komponent i imperialismens utbyggnad. Genom att utlåna pengar till
ett u-land kan man styra dess ekonomi i rätt riktning, d v s integrera
den i den globala arbetsfördelningen enligt de styrande OECD-ländernas
önskemål. Pengar lånas ut till såväl regeringar
som privata företag. Gång efter gång har skuldkriserna drabbat
u-länderna under de senaste 25 år, varje gång med förödande
resultat för merparten av deras befolkning.
Skuldkriserna börjar nu ta alarmerande proportioner för kapitalinvesterare,
just därför att hela världens ekonomiska utveckling är så
dålig. I USA, Japan och EU är den ekonomiska himmeln svart. När
ekonomin går dålig inom OECD, går det ännu värre
för u-länderna.
Latinamerika har blivit ett riktigt problemområde, inte minst därför
att man undrar om länderna där verkligen kan betala av sina skulder.
En mycket instruktiv bild av Latinamerikas problem ges i Monthly Review 6/2001
av Harry Magdoff och Paul M. Sweezy, två ledande marxistiska ekonomer.
De analyserar betalningsbalansen för hela de västra halvklotet exkl.
USA, Kanada och Kuba. Siffrorna har tagits från en rapport från
IMF (Internationella valutafonden) för 1998. Siffrorna för 2001 är
givetvis annorlunda, men bilden är den samma, om inte värre.
Betalningsbalansen för ett land består av dess import och export,
nettoinkomsten på investeringar, som huvudsakligen består av utbetalningen
av vinster och räntor på skulder, samt överföringar mellan
individer, t ex pengar som skickas hem av folk som arbetar utomlands.
Om t ex landet importerar mer varor eller tjänster än det exporterar,
blir balansen för dessa negativ. Om merparten av inkomsten på investeringar
går till utländska investerare, blir balansen för detta negativ.
Betalningsbalansen för Latinamerika exkl. Kuba såg ut så här
vi slutet av 1998, i miljoner dollar:
Varor -38 821
Frakt -11 651
Andra tjänster, exkl. frakt - 3 088
Inkomst på investeringar -54 294
Andra inkomster + 957
Överföringar +17 219
-----------------------------------------------
Totalt -89 678
Första raden visar att importen var större än exporten. Andra
raden visar nettokostnaderna för att frakta varor till och från landet,
vilka betalas i regel till utlandsägda bolag. Tredje raden visar att fler
tjänster (exkl frakt) köptes än såldes.
Fjärde raden visar att utflödet av betalningar var större än
inflödet eller behållningen inom landet, d v s nettoutflöde
av betalningar i form av ak-tieutdelningar och vinster till utländska investerare
samt ränta på skulder till utländska banker, IMF, Världsbanken
och regeringar inom OECD-länderna.
Det vill säga: vid slutet av 1998 hade Latinamerika exkl. Kuba en nettoskuld
på ca 90 miljarder dollar (ca 900 miljarder kronor). För att betala
sina individuella skulder måste de kapitalistiska länderna i Latinamerika
låna mer eller attrahera nya investeringar från utlandet. Men investerare
vill naturligtvis få ut vinsterna, och därmed blir nettoutflödet
ännu större. Pengar som skulle kunna användas för att möta
folkets behov måste i stället betalas ut till utländska kapitalisterna.
Och om landet har svårt att betala, måste åtgärder vidtas
för att säkra betalningar.
Detta är precis vad som nu händer i Argentina. Skulden till utlandet
är stor: 130 miljarder dollar (nästan 1 400 miljarder kronor). Arbetslöshet
är 15 procent, officiellt. Ekonomin växer inte. I mitten av juni rapporterade
IHT att aktiemarknaden var "på randen till kollaps". Enligt
borgerliga analytiker i t ex The Economist skulle en avskrivning av Argentinas
skulder ha förödande effekter på hela Latinamerikas ekonomi,
eftersom utländska investerare skulle förlora förtroendet.
Lösningen för Argentina har tvingats fram av IMF. Den argentinska
regering har annonserat ett krispaket som innebär stora nedskärningar
av såväl offentliga utgifter som löner och pensioner för
både privata och offentliga anställda. Besparingar skall användas
för att betala ränta på skulden till utlandet.
Men detta har också haft omfattande politiska effekter av ett slag som
inte är så trevliga för utländska investerare. Stora strejker
har genomförts inom både den privata och den offentliga sektorn,
och mer motstånd är att vänta.
Samma utvecklingen pågår i Brasilien, där skulden till utlandet
är mer en hälften av bruttonationalprodukten (BNP). Mer än en
tredjedelen av denna skuld skall betalas tillbaka i år, vilket förklarar
nervositeten bland utländska kapitalister. Stora nedskärningar i den
offentliga sektorn har annonserats, och fler förbereds. Brasiliens valuta
har redan fallit mot dollarn med mer än 25 procent i år, vilket gör
att räntebördan blir ännu större, eftersom allt måste
betalas i dollarn.
Situationen kompliceras av att Latinamerika exkl. Kuba tar emot mer än
25 procent av USA:s exporter. Och eftersom åtgärder som nedskärningar
av löner och pensioner minskar köpkraften bland folket, finns risk
att försäljningen av amerikanska exportprodukter faller. Vilket kommer
att ha en negativ effekt på den redan drabbade amerikanska ekonomin. Investerare
som har placerat pengar i USA funderar uppenbarligen på att börja
dra sina pengar tillbaka, vilket kommer att driva dollarkursen ner och leda
till stor turbulens på världsmarknaden.
Dessutom finns det för den nya världsordningens ledare tre stora politiska
orosmoln på Latinamerikas himmel. En är Venezuela, där president
Chavez har visat att hans regering tänker agera på eget bevåg,
inte minst genom att samarbeta med Kuba. Chavez har vägrat att låta
amerikanska militärplan flyger över landet, eftersom flygningarna
är en del av USA:s aggression mot Colombia. Venezuela är medlem i
OPEC, och Chavez har offentligt sagt att han inte förstår varför
de rika nationerna inte betalar mer för olja än vad de fattiga gör.
Ett annat problem för kapitalet är Colombia, där den marxistiska
befrielsearmés framgångar har visat sig vara så stabila att
Washington har varit tvungen att tillämpa Plan Colombia, vilket är
inget annat än krigföring utan krigsdeklaration.
Det tredje problemet är Ecuador, där både arbetare och bönder
har gjort revolt och tvingat regeringen att skrota många av de "krisåtgärder"
som IMF hade krävt. Den politiska situationen i landet är mycket labil.
G8 trampar vidare
G8 består av ledarna för de sju rikaste länderna samt Ryssland,
och trots alla bekymmer tänker de trampa vidare. I deras slutliga utlåtande
efter mötet i Genua, vilket enligt IHT 01.07.25 "saknar konkreta detaljer,
sa de bl a: "Vi är fast beslutna att se till att globaliseringen fungerar
för alla våra medborgare och i synnerhet för världens fattiga
folk. Att införliva de fattigaste länderna inom den globala ekonomi
är det säkraste sättet att möta deras grundläggande
målsättningar. Våra diskussioner har fokuserat på en
strategi att åstadkomma detta. Situationen i många u-länder
- i synnerhet i Afrika - kräver avgörande globala åtgärder.
Den mest effektiva strategin för att minska fattigdomen är att bibehålla
en stark, dynamisk, öppen och växande global ekonomi. Vi lovar att
göra precis detta".
Bortsett från faktumet att ekonomin i Japan, USA och EU f n är varken
stark, dynamisk, öppen eller växande, kan noteras att försvaret
av den imperialistiska processen som kallas för globalisering mer eller
mindre har reducerats till att upprepa ett enda mantra - globaliseringen är
det bästa sättet att hjälpa de fattiga.
Emellertid finns det gott om exempel som visar att verkligheten är annorlunda.
Ett av dem är Mexiko.
Mexikanska småbönderna går under
Frihandelsavtalet NAFTA (North American Free Trade Agreement) är ett typiskt
s k globaliseringsinstrument. Det skulle göra livet mycket bättre
för både företag och individer i Kanada, USA och Mexiko genom
att öppna marknaderna i de tre länderna, genom att alla tullbarriärer
skulle försvinna eller minskas. Avtalet drevs igenom av Clinton-regeringen
trots starkt motstånd från fackföreningsrörelsen i USA.
Men i Mexiko håller småbönderna att "drunkna i en flod
av import, medan avtalet har inte gett dem den utlovade tillgången till
marknader i USA", skrev New York Times 01.07.22. De stora amerikanska jordbruksföretagen
exporterar matprodukter till Mexiko och säljer dem till priser som är
under, i vissa fall långt under, de prisnivåer som en mexikansk
småbrukare behöver för att överleva. Dessutom har statliga
subventioner till småbönderna i Mexiko dragits ner i enlighet med
NAFTA-avtalet, vilket gör böndernas situation ännu värre.
Katastrofen har drabbat många slags jordbruksprodukter, från sockerrör
till spannmål, ris, majs och kaffe. NYT skriver att tiotusentals mexikanska
bönder nu tvingas lämna jordbruket för att försöka
få arbete i städerna eller emigrera till USA. Men tiotusentals andra
bönder har inte gett upp och gör uppror därför, som en av
dem säger, att "det finns praktiskt tagit ingenstans i Mexiko idag
där en småbonde kan klara sig".
En av de mest intensiva protestaktionerna kom igång tidigt i juli i delstaten
Sinaloa, i norra Mexiko, där småbönderna blockerade tillgången
till bensinlagren och krävde en högre tull på importmajs från
USA. Mexikos 3,5 miljoner majsbönder har sett marknadspriserna för
sina produkter falla med 45 procent under de senaste tre åren. Bönderna
i Sinaloa säger att de har 2,4 miljoner ton osåld majs i sina lager.
Några dagar senare tog risbönderna i delstaten Campeche kontroll
över två processanläggningar och krävde att regeringen
skulle omförhandla tidigare ingångna låneavtal.
I mitten av juli krävde guvernörer i nio delstater att regeringen
omedelbart måste ordna subventioner för att kompensera kaffebönderna
som har drabbats av ett "förödande" prisfall. Mest intressant
var kanske att en av dessa guvernörer varnade att befolkning i de områden
som slagits hårdast är de "som är mest benägna att
göra beväpnad upprör".
Den 20 juli tog småbönderna i delstaten Chihuahua, vilken gränser
mot USA, kontroll över en tullstation och avvisade spannmålsfrakter
från USA. En av bönderna är medlem i El Barzón, vilken
NYT beskriver som en nationell småbonderörelse, och han säger
att demonstrationerna kommer att fortsätter tills att regeringen vidta
åtgärder för att hjälpa småbrukarna.
Mexikos president Vicente Fox var tidigare chef för ett storföretag
och håller fast "vid de mer darwinska principer av frihandel",
han föredrar alltså jungelns lag. Hans jordbruksminister Javier Usabiaga
har sagt till NYT att "regeringen har inte råd med de paternalistiska
program som tidigare gav stöd till småbönderna". Vad man
nu behöver är en omorganisation av hela jordbruket.
"Vi måste ändra hela kulturen", säger Usabiaga. En
småbonde, oavsett hur produktiv han är, kommer inte att tjäna
tillräckligt med pengar för att överleva...Saken är att
han måste hitta ett annat jobb. Han måste bli en deltids-bonde".
Med andra ord måste småbonden bli medlem av Mexikos redan mycket
stora reservarmé av arbetslösa.
Ett avtal är bara en bit papper
Situationen inom den mexikanska sockerindustrin är ett annat exempel p
åhur s k frihandelsavtal fungerar i praktiken. Det NAFTA-avtalet som offentliggjordes
preciserar att all överskottssocker i de mexikanska sockerfabrikerna får
exporteras till USA. Överskottet uppgår f n till ca 500 000 ton.
Men NYT avslöjar att det finns någonting som heter "ett sidobrev"
till avtalet som begränsar sockerexporten från Mexiko till 116 000
ton, "för att skydda den amerikanska sockerindustrin". Regeringen
i Washington har ensidigt lagt till sidobrevet, vilket "inte erkänts
av Mexiko". Det bör noteras att det var Clinton-regering och inte
George Bush som fixade detta brev.
Rodolfo Perdomo Bueno är chef för en sockerfabrik i Mexiko. Han säger
att de mexikanska sockerfabrikerna ökade produktionen under de senaste
sju år i väntan på att NAFTA-avtalet skulle öppna USA-marknaden
för dem.
"Vi har blivit förrådda", säger han till NYT. Vi tvingas
sälja vårt socker varhelst vi kan, till vilket pris som helst, så
att vi inte drunknar i det.
Det vore bra om Göran Persson, Leif Pagrotsky och ledarna för G8 berättade
för sina respektive folk om NAFTA-avtalet och förklarade för
dem att "frihandel" inom det kapitalistiska systemet fungerar precis
som resten av systemet. Det är den starkaste som dikterar villkoren, oavsett
hur ingångna avtal må lyda. Det kan handla om Kyotoavtalet eller
ABM-avtalet, Genevavtalet, Nürnberg-principerna eller FN-stadgarna. Som
Bismarck sa, ett avtal är bara en bit papper.
PC