Den snart gångna sommaren 2001 kommer vi att komma ihåg för
en ny kavlitet i klassmotsättningarna. Den djupa politiska klyftan mellan
storkapital i samförstånd med statsmakten å ena sidan och en
allt starkare proteströrelse mot deras politik å andra sidan tar
sig uttryck i accelererande våld. Vid EU-toppmötet i Göteborg
sköt svensk polis för första gången sedan 30-talets arbetarprotester
i Ådalen skarpt mot demonstranter. Den politiska skadan och långtidsverkan
av dessa skott överskrida vida det lidandet som polisens kulor vållade
för de skadade ungdomarna. Göteborg har med ett slag förändrat
synen på den svenska polisen och statsmakten, en tydlig känsla av
"de" mot "vi" har rotat sig i många svenskars medvetande.
Den djupa klyftan mellan "de där uppe" och "vi här
nere" i EU-Sverige har i Göteborg fått tydliga konturer för
många.
I Genua mördade polisen en ung demonstrant i en exempellös brutal
insats. EU visade precis det ansikte som EU-motståndarna varnat för
sedan länge. Politiska ledare från stora kapitalistiska stater har
genomfört möten för att befästa sitt ekonomiska och politiska
förtryck. Och de har fått möta ett nytt starkt motstånd
från dem som drabbas när marknadskrafternas profittörst styr
världen. Protesterna handlar inte längre om enskilda klimatfrågor
eller hjälp för de svältande i världen. Protesterna har
radikaliserats och riktar sig i betydligt större utsträckning än
på länge mot världsomspännande imperialistisk utsugning
och förtryck, mot Natoaggressioner och statsterror som praktiseras i Mellanöstern
mot det palestinska folkets befrielse liksom mot många andra folk.
Etablissemanget och dess lydiga verktyg massmedia har lagt ner stor möda
för att fokusera på demonstranternas våld. De politiska orsakerna
för protesterna har man fullständigt ignorerat. I Göteborg tågade
tiotusentals människor fredligt och med tydliga politiska krav mot EU:s
politik och mot Bushs närvarande i staden såsom den amerikanska imperialismens
representant. Få tidningar och inte en enda nyhetssändning i TV bemödade
sig att rapportera vad protesterna handlar om. Endast att det kastades sten
mot polisen var viktigt.
För oss som var med i demonstrationerna framstår polisens agerande
i bästa fall som höjden av klantighet. Men så klantigt kan nog
ingen polis vara och misstankarna om medveten provokation från statsmaktens
sida växer sig allt starkare.
Det är logiskt att tankarna automatiskt kopplar ihop de blodiga händelserna
i Genua en månad senare med den mycket likartade polistaktiken i Göteborg.
Polisens välorganiserade stormning av Hvitfeldtska gymnasiet som kommunen
"välvilligt" ställt till förfogande för demonstranter,
gav upphov till våldseskalationen redan första dagen av protesterna,
utan att polisen där skulle hittat någonting som skulle kunna rättfärdiga
deras brutalitet.
Nästa steg, som ytterligare förstärker misstankarna om polisens
medvetna provokation var deras beslut på fredagen morgon att driva alla
demonstranter från den fullständigt ofarliga Berzeligatan med hundar
och hästar ut på Göteborgs paradgata Avenyn.
Löftena om att inte använda hundar och hästar, som polisen givit
demonstrationsledningen, bröts redan från början, långt
innan några skyltfönster hade krossats på Avenyn.
Liksom det blev tydligt i Italien använder sig även polisen i Sverige
av agenter som de slussar in i vissa vänstergrupper. Dessa agenter är
i rättegångarna mot de gripna i de flesta fallen huvudvittne och
frågan är vilken roll de har spelat förklädda i rånarluvor
under händelserna? I Italien har Genua Social Forum lagt fram bildbevis
på ungdomar i rånarluvor i samförstånd med polisen. Polisens
agerande i Göteborg kräver en noggrann offentlig undersökning.
Hittills har polisen i 112 fall anmälts för övergrepp. Men först
två månader efter händelser och offentligt tryck har åklagarmyndigheten
inlett förundersökning i 80 fall - medan ett stort antal anhållna
demonstranter redan har dömts till stränga fängelsestraff.
Misstankarna mot polisen är en logisk följd av etablissemangets tydliga
vilja att dämpa det växande motståndet mot EU-politiken på
alla samhällsområden.
Veckorna efter demonstranternas sammandrabbningar med polisen i Malmö,
Göteborg och Genua lyckades de politiskt ansvariga och den välanpassade
pressen att skapa ett klimat som gjorde det svårt att rikta strålkastarna
på händelserenas verkliga orsaker - det enda som gällde var
att fördöma stenkastande ungdomar.
Såväl Gudrun Schyman som KPML(r) har ansett det som mycket angeläget
att två sina händer.
För oss kommunister ingår stenkastning inte i vår arsenal
av motstånd och protest mot det kapitalistiska samhället. Men att
oreserverat ta avstånd från gatans parlament och dess yttersta konsekvens
vore att förvandla motståndarna mot kapitalets härjningar i
världen till försvarslösa lamm i mötet med en statsapparat
som med polis och militär gör allt för att skydda den bestående
ordningen. Där det demokratiska utrymmet krymper, ökar våldet!
Det är samma mekanism bakom protesterna mot EU och Världsbanken som
bakom stenkastning mot EU-representanter i Makedonien, kravallerna i Storbritannien
och den palestinska intifadan mot det israelska förtrycket.
Makthavarna i EU, G8, Världsbanken och IMF anser det som legitimt och kallar
det för demokrati, när de förskansade bakom skyddsvallar av polis
och militär driver igenom kapitalets globala profitkrav utan att folken
på ett nämnvärt sätt kan ta inflytande på denna utveckling.
På vilka grunder utgår de ifrån att folk ska underkasta sig
deras "demokrati"?
I Sverige har folk efter andra världskriget hyst stora förhoppningar
om växande demokrati och välstånd. Sociala reformer genomfördes,
folkrörelser växte, FN ansågs som ett instrument för att
stärka internationell rätt. Men denna positiva bild av verkligheten
har under de senaste åren grundligt förbytts. I och med att kapitalkrafterna
fått fritt spelrum har den s k välfärden allvarligt urholkats.
Hand i hand med detta har en graverande avveckling av demokratiskt inflytande
ägt rum. FN med sina närmast 150 medlemsstater har hastigt och lustigt
ersatts av de mäktiga inom G8, EU och USA som tar sig rätten att styra
och ställa i världen.
Resultat i demokratiska val ignoreras eller förlöjligas när de
inte motsvarar den politiska och ekonomiska ledarskiktens förväntningar.
Och när människorna kräver sina demokratiska rättigheter,
använder sig makteliten av polis och militär.
Diskussionen som nu pågår om samverkan mellan polis och militär
accentuerar denna utveckling. Den innebär ett nytt allvarligt steg mot
våld utåt och inåt mot alla som ställer sig i vägen
för storfinansens imperialistiska globala makt. Att Vänsterpartiet
accepterar en så graverande politisk förändring i svensk lagstiftning
med hänvisning till löjliga små teknikaliteter är ett nytt
svek mot alla som tänker "vänster".
Inom socialdemokratin oroas man över sviktande väljarstöd och
medlemsförluster. Men istället för att söka orsakerna i
den egna folkfientliga politiken, rekommenderas inkvotering av ungdomar i riksdagen.
Vad ska pensionärer, invandrare och andra grupper säga, som inte heller
idag ser sina politiska förväntningar representerade och infriade
i riksdagen?
Och alla borde förstå att inte heller någon kvotering kan lösa
demokratins verkliga problem: att de avgörande besluten över våra
ekonomiska, politiska och sociala betingelser inte fattas i några demokratiska
församlingar här i landet utan i storkapitalets styrelserum och EU-
och G8-gremier under deras direkta ledning. Och demokratins dilemma förstärks
när de folkvalda lägger sig platt för denna politik.
När Sveriges socialdemokratiske näringsminister Björn Rosengren
endast uttrycker sin "besvikelse" när bolag som Ericsson och
Flextronic sparkar ut tusentals människor i arbetslöshet och lamslår
hela kommuner efter att förtagen har fått samhälleligt stöd
i många former, är det mesta sagt om den rådande demokratin
och de regerandes uppfattning om detta.
En självklar konsekvens är att människorna söker nya vägar
förbi denna förljugna "demokrati" för att påverka
sina levnadsbetingelser. Den proteströrelse som nu växer fram, både
nationellt och internationellt, omfattar allt bredare samhällsskikt. Det
som brister i Sverige liksom många andra länder i Västeuropa
är att den stora fackliga rörelsen stor vid sidan och låter
sig bakbindas av socialdemokrater i regeringsställning. Fackets handlingsförlamning
måste övervinnas för att ge proteströrelsen ännu djupare
rötter. Detta skulle ge protesterna ytterligare stadga och försvåra
polisprovokationer.
Försöken att framställa proteströrelserna som anarkistiska
ungdomars upplopp syftar till att skapa klyftor mellan "snälla och
goda demonstranter" och "stenkastande pöbel". Underförstått:
pöbelns politiska krav har inget värde.
Det är dags att arbetarklassens vitala delar blir aktiva i kampen för
våra gemensamma intressen - i det som vi kommunister karaktäriserar
som klasskamp.
Rolf Hagel