Österut!

En huvuduppgift för Sveriges försvarsmakt skall i framtiden vara att ställa militär till förfogande åt EU och NATO när dessa gör insatsoperationer i andra länder. Förvaret skall kunna spela en avgörande roll vid östanslutningen. En ny europeisk arbetsordning skall upprättas.

För närvarande genomgår försvaret en omvälvande omorganisering. En ny svensk för svarspolitik läggs på plats.
Militären anpassas ”så att ett tillräckligt stort utrymme kan skapas för att öka den internationella förmågan” (citat här och i det följande från den försvarspolitiska proposition från regeringen som riksdagen antagit, prop. 1999/2000:30 Det nya försvaret). Resurserna skall utformas så att de ”effektivt kan användas både nationellt och internationellt”, dvs. sättas in i andra länder. Sverige går nu från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar.
De nya militära insatsstyrkorna skall vara flexibla och rörliga så att de kan göra internationella insatser. Bland förbanden organiseras en NBC-insatsstyrka (NBC= nukleära, biologiska och kemiska vapen) och nya markstridsbataljoner och stödjande förband t.ex. artilleri-, luftvärns- och spaningsförband. ”Med dessa förband skapas goda förutsättningar för att göra snabba internationella insatser.”
Kostnaderna för det nya försvaret kräver att ett stort antal regementen och andra militära enheter i landet läggs ned (det svenska deltagandet bara i ockupationen av Kosovo beräknas officiellt kosta 1 miljard kronor om året). Avgörande är om regementen kan fylla en uppgift i det nya insatsförsvaret eller inte. Det spelar mindre roll om en nedläggning omedelbart innebär en betydande kapitalförstöring och på längre sikt får svåra samhälleliga och försvarspolitiska konsekvenser. När regementena läggs ned går det i vissa landsdelar inte längre att upprätthålla kommunikationer, sjukhus, skolor, räddningstjänst och andra funktioner som håller samman samhället. Och utan ett eget försvar kan landet lättare kontrolleras utifrån.
Lagen skall ändras så att svenska yrkesofficerare måste räkna med och blir skyldiga att delta i militära strider utomlands, både ”fredsbevarande” och ”fredsframtvingande”; detta är ju i framtiden en ”naturlig del” i arbetet som officerare, som regeringens utredare uttrycker saken. Den svenska försvarsindustrin skall bli mer internationell. Sverige skall delta fullt ut i den pågående omstruktureringen för att upprätta en gemensam europeisk försvarsindustri.
Genom Maastrichtfördraget och Amsterdamfördraget fick EU en rad nya försvarspolitiska instrument. Numera har EU en egen militär kapacitet och bedriver en omfattande försvars- och säkerhetspolitik.

Vid toppmötet i Washington i april 1999, mitt under kriget mot Jugoslavien, antog NATO sitt nya strategiska koncept. Den nya strategin hade utarbetats under ett tiotal år och skulle visa att NATO hade en roll att spela också efter de socialistiska staternas rasering. NATO:s intressesfär är i fortsättningen hela det euroatlantiska området och dess uppgift att hindra ”instabilitet och osäkerhet runt området”. För detta ändamål krävs enligt toppmötet att militären struktureras om till mera rörliga trupper som lätt och snabbt kan sättas in i aktiva operationer.
Vid ett möte mellan EU:s stats- och regeringschefer i Helsingfors i december 1999 beslutades en tidsplan för EU:s utvidgning österut. Samtidigt antogs principen om att EU på eget initiativ skall kunna starta och leda militära operationer. Man bestämde att medlemsstaterna senast 2003 måste vara i stånd att inom 60 dagar sätta in och därefter under minst ett år underhålla styrkor på upp till 60 000 man. Men en sådan Europcorp räcker inte för några mera omfattande militära insatser. Det är inte tillräckligt ens för ockupationen av Kosovo. Det förutsätts därför att medlemsstaterna ställer sina egna militära resurser till förfogande vid de operationer som EU kommer att bestämma. EU skall alltså använda sig av de olika ländernas nationella styrkor. När EU vill göra en militär insats, då skall länderna ställa upp med den trupp som behövs.

I Sverige skall regeringen få besluta om detta utan att riksdagen kan hindra det. Regeringen får enligt grundlagen själv sända trupper utomlands om det följer av en internationell överenskommelse som har godkänts av riksdagen. Bestämmelsen i grundlagen var en gång i tiden avsedd för FN-operationer och beslut i FN:s säkerhetsråd. Efter Maastricht och Amsterdam öppnar den dock vägen för att regeringen ensam kan bestämma att svensk militär skall delta i de insatser som beslutas i EU. Men eftersom det från en del håll har invänts att grundlagen inte får tolkas på detta sätt, föreslår Försvarsberedningen att lagen för säkerhets skull ändras så att det står helt klart att riksdagen inte behöver lämna något medgivande innan regeringen skickar iväg trupperna till andra länder för ”fredsbevarande insatser”.

I enlighet med vad som också bestämdes vid NATO:s toppmöte i april 1999 skall EU:s militära insatser ske genom NATO. EU-operationerna skall alltså ledas av USA. Sveriges inställning är att ”en förstärkt europeisk förmåga kan inte ersätta den amerikanska politiska och militära närvarons betydelse, som är av stor betydelse för stabiliteten i norra Europa inklusive Östersjöområdet”. ”Ett fördjupat euroatlantiskt säkerhetssamarbete är av grundläggande betydelse för att hantera konflikter i Europa och dess närhet”. NATO skall enligt den nya svenska försvarspolitiken vara ”det centrala instrumentet för militär krishantering i Europa”. Majoriteten av svenska folket tar tydligt tagit avstånd från vårt lands anslutning till Nato, men genom EU-dörren försöker alltså regeringen att dra in oss i alla fall.
Regeringen och riksdagen har slagit fast vilken typ av kriser som kan anses utgöra ”hot” och därmed motivera att svensk militär deltar i insatser i andra länder. Det kan röra sig om ”regionala och lokala konflikter, auktoritära regimer, sönderfallande stater och bristande samhällskontroll”. Det behöver alltså inte vara hot om angrepp mot Sverige, utan situationen inne i andra länder kan i sig vara tillräcklig för att föranleda en svensk insats. Det förutsätts att svensk trupp då kan komma att delta i vad som folkrättsligt anses vara anfallskrig. ”Det går inte att utesluta att det kan uppkomma situationer där FN:s säkerhetsråd är låst på grund av ett veto eller hot om sådant. Grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna kan då leda till militära ingripanden från det internationella samfundet.” Även i sådana insatser skall svenska soldater kunna ingå.

Kriget mot Jugoslavien framhålls som ett tydligt exempel. Men särskilt betonas osäkerheten om Rysslands politiska och ekonomiska utveckling. ”Det största hotet mot säkerheten i Nordeuropa i dagsläget sammanhänger med en fortsatt instabilitet i Ryssland och i synnerhet med de risker som kan förknippas med en svag institutionell struktur och söndervittrande samhällelig kontroll.”
EU:s strategi är ”att stärka demokratin” och ”integrera Ryssland i ett europeiskt ekonomiskt och socialt samarbetsområde”. Detta är ”avgörande för varaktig fred på kontinenten”, enligt regeringen och riksdagen. Misslyckas EU med en fredlig ekonomisk integration av Ryssland, riskerar man således krig.
Man kommer att tänka på vad Sean Gervasi har skrivit om hur USA och Tyskland tillsammans arbetar för ett nytt, integrerat och kapitalistiskt Europa (”Why Is NATO in the Balkans?”, Nato in the Balkans, New York, International Action Center 1998, s. 20). Visionen är en expansion av EU österut in i de tidigare socialistiska länderna, ett tyskt ledarskap i Europa och en ny arbetsfördelning i Europa.
Enligt Gervasis analys innebär denna nya arbetsordning att Europa i framtiden skall organiseras i koncentriska ringar runt ett centrum, som skall vara Tyskland. Centret skall vara den i alla avseenden mest utvecklade och rikaste regionen. Där skall finnas de högsta lönerna. Man skall ägna sig bara åt de mest vinstgivande ekonomiska aktiviteterna, i första hand att styra det ekonomiska och sociala systemet. Tyskland skall ta ledningen i industriplanering, design, teknikutveckling osv. samt bestämma och koordinera utvecklingen i de andra regionerna.
Ju längre bort man kommer från centret, desto lägre ekonomisk utveckling. Ringen omedelbart runt Tyskland skall ha en hel del vinstgivande tillverknings- och tjänsteföretag. I den skall ingå delar av Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna och norra Italien (och väl ungefär en tredjedel av Sverige). Den allmänna inkomstnivån skall vara hög men lägre än i Tyskland. Nästa ring skall omfatta de fattigare delarna av västra Europa och delar av östra Europa, med viss tillverkningsindustri och livsmedelsindustri. Där skall lönenivån vara avsevärt lägre än i centrum. Det ligger i sakens natur att stora delar av Östeuropa kommer att vara i den yttre ringen. Där skall man kanske producera en del varor men inte främst för egen konsumtion. I huvudsak skall man exportera vad som tillverkats, liksom råvaror och t.o.m. livsmedel. Lönerna skall vara lägre än förr. Östeuropa blir fattigare i detta nya, integrerade system än vad det skulle ha varit om länderna själva fick bestämma sin ekonomiska utveckling.
Gervasi framhåller att detta gäller inte minst Ryssland och andra stater i f.d. Sovjetunionen. Det blir inte tal om att Ryssland skall kunna välja en självständig utveckling. Man kommer säkert att ha viss tillverkningsindustri, men det bli omöjligt med en balanserad industriell utveckling. Prioriteringarna bestäms av utlandet. Det som man i första hand är ute efter är Rysslands råvaror för export till väst. Betydande delar av f.d. Sovjetunionen kommer att hamna i samma situation som Tredje världen är i idag.

Tyskland eftersträvar, i samarbete med USA, alltså en kapitalistisk rationalisering av hela den europeiska ekonomin runt en stark tysk kärna. Ytterkanterna skall producera livsmedel och råmaterial och exportera tillverkningsvaror till kärnan och andra delar av världen. Det framtida Europa blir mycket annorlunda jämfört med hur västra och östra Europa såg ut under 1980-talet, med lägre och lägre utveckling ju längre ut man kommer från den tyska kärnan. Delar av Östeuropa och f.d. Sovjetunionen skall hållas permanent underutvecklade, konstaterar Gervasi.
Tyskland har nu dragit igång en diskussion om EU:s framtidsfrågor, avsedd att läggas till grund för kommande ändringar i EU:s konstitution. Man kom en bit på vägen i Nice och nästa regeringskonferens är redan 2004.
Den tyske gröne utrikesministern Josef Fischers tal vid Humboldt universitet i Berlin i maj 2000 förtjänar därför all den internationella uppmärksamhet det fick (”Från konfederation till federation - Tankar om slutet på den europeiska integrationen”, finns bl.a. på http://www.hu-berlin.de/aktuell/jfischer.html).
Globaliseringen och de socialistiska staternas rasering påkallar ”en nyordning i Europa med Tyskland i centrum”, som Fischer vågar uttrycka det utan att vara rädd för att väcka obehagliga historiska associationer. Ett fortsatt uppdelat Europa utan en övervälvande ordning skulle göra kontinenten instabil och en EU-utvidgning österut är nödvändig för att lösa Europas problem. Östutvidgningen är därför av yttersta nationellt intresse för Tyskland, poängterar Fischer. Det säkerhetspolitiska samarbetet och EMU ger förutsättningar för utvidgningen. När EU omfattar även Östeuropa krävs dock en politisk reform av hela organisationen för att denna skall vara effektiv och handlingskraftig. Slutet på integrationen måste enligt Fischer innebära ett europeiskt parlament och en europeisk regering som har verklig makt, en europeisk federation. Men Fischers slutsats är att alla länder i EU inte kan förväntas delta i federationen utan vissa måste gå före och utgöra kärnan och tyngdpunkten, bland dem Tyskland. Resten skall alltså ingå i EU men inte vara med i den beslutande federationen.

Ett år senare, i april 2001, går Tysklands socialdemokratiske kansler Gerhard Schröder vidare och föreslår att EU görs om i grunden och i praktiken blir en förbundsstat i likhet med Tyskland. Kommissionen skall omvandlas till en europeisk regering. Rådet skall bli ett överhus med företrädare för länderna, alltså som Bundesrat i Tyskland. Mer makt skall ges till Europaparlamentet, vilket ju omedelbart innebär mindre makt till de nationella parlamenten. Och det är värt att observera att det inte är var som helst som Schroeder tar upp frågan. Det sker i form ett förslag till de tyska socialdemokraternas partikongress, där partiets kommande utrikespolitik skall bestämmas till hösten. Av tradition, och kanske än mer idag, har det tyska partiets inställning stor betydelse för alla europeiska socialdemokratiska partier. Liksom förr är det nu där som avgörande europeiska vägval först måste förankras. Också i den svenska riksdagen har man för övrigt så smått börjat att diskutera EU:s framtidsfrågor. Fast än så länge är det främst i de borgerliga partierna som man gör sig till tals för ”den tyska lösningen på Europas problem”.

Det är alltså detta som döljs bakom talet om att ”vissa länder måste kunna gå före och samarbeta närmare i EU”, om att ”det krävs flexibel integration” efter östanslutningen. Och det är på dessa villkor som de tidigare socialistiska staterna skall tas in i EU eller, vad gäller Ryssland och de andra stater som ligger längst ut från centret, in i bara ett ”europeiskt ekonomiskt och socialt samarbetsområde”.

Innan östländerna ansluts måste dock vissa problem lösas. Den helt avgörande frågan är att ha kontroll över den numera billiga arbetskraft som finns där. Till EU:s grundläggande regler hör friheten för arbetskraften att röra sig fritt inom EU. Normalt ligger detta också i kapitalets intresse. Men när det gäller arbetskraften i öst är det tills vidare mera lönsamt att se till att denna stannar där och bara släpps in reglerat till väst. I den nya europeiska arbetsordningen skall det inte finnas någon omfattande industriproduktion i centrum kring Tyskland. I stort sett hela industrin skall förläggas i de yttre ringarna, till Östeuropa. Det är alltså där som man kommer att behöva stora mängder billig arbetskraft inom den närmsta tiden. Viss invandring behövs också till väst, men då rör det sig om mera utbildad arbetskraft som kan syssla med finansanalys, datautveckling, design, arbetsledning, planering och liknande. Däremot får det inte bli tal om att släppa in stora mängder arbetare. Levnadsstandarden i det Nya Europas centrum anses förutsätta att arbetskraften stannar och kan utnyttjas i öst. Och bara hotet om att arbetskraft om nödvändigt kan släppas in från öst är tillräckligt för att hålla nere arbetarlönerna i väst.
Så i förhandlingarna om östanslutningen driver Tyskland linjen att det generellt skall gälla ”långa övergångstider” för arbetskraftinvandring till väst men att vissa grupper ändå skall undantas från restriktionerna, bl.a. akademiker. Till skillnad från varor och kapital skall arbetskraft inte kunna röra sig fritt. Och Tyskland lär få igenom sina krav.
Förhoppningen är säkert att utvidgningen skall kunna genomföras fredligt. Men expansionen är besvärlig och fylld med osäkerhet och risker. Mycket står på spel. Man kan inte utesluta konflikter, och militära insatser kan ”behövas”. Det har redan visats av Jugoslaviens motstånd.

I januari 2000 tillkännagav Ryssland en ny nationell säkerhetsdoktrin, den första sedan Sovjetunionens sönderfall. Till skillnad från vad som gällde under kalla kriget är Ryssland nu berett att använda sina kärnvapen även om landet inte angrips med kärnvapen utan med andra vapen. President Putin har vidare beslutat att återupprätta central kontroll över regionerna och därmed stärka sammanhållningen av den ryska federationen. Ryska marina stridskrafter skall återigen, efter tio års frånvaro, finnas i Medelhavet. Den ryska försvarsstaben diskuterar stora investeringar i nya konventionella vapensystem.

Ändå rullar EU- och NATO-ut vidgningen bestämt på österut.
Idag förhandlar EU om anslutning av Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Rumänien, Bulgarien, Turkiet, Malta och Cypern. Enligt planen skall Tjeckien, Ungern, Polen och Slovakien gå med i EU gemensamt 2004. Slovakien skall kunna tas in i NATO redan 2002. Därmed skulle EU och NATO få samma östgräns om några år. Estland, Lettland och Litauen skall gå med i EU ett par år senare. Därefter står ytterligare östländer på tur. Man planerar för ett EU som inom tio år omfattar minst 30 länder.
De baltiska länderna är ännu inte formellt medlemmar i NATO. Men både EU och NATO rustar upp dem, bl.a. med en gemensam baltisk trupp ”Baltbat”, och placerar ut avancerad spaningsutrustning riktad mot Ryssland. I praktiken integreras de nordiska och baltiska ländernas stridskrafter med NATO. EU och NATO försöker få ett militärt grepp om Ukraina, det säkerhetspolitiskt klart viktigaste landet mellan EU och Ryssland. För första gången i sin historia har NATO hållit där en stor militärövning utanför sitt eget territorium. I övningen ingick svensk, finsk och baltisk trupp under tysk och amerikansk ledning.

Varför övar svenska soldater operationer i Ukraina och Svarta havet?
Sverige ger upp sitt nationella invasionsförsvar för att i stället gå över till insatsstyrkor som kan användas för att garantera upprättandet av en ny europeisk arbetsordning. Fast likheten med de Einsatzgruppen (”insatsgrupper”) som under Heydrichs befäl följde tyska Wehrmacht (och finska, ungerska och rumänska trupper) in i Sovjetunionen 1941 och mördade miljoner judar, slaver, partisaner och kommunister ligger väl bara i namnet.
DM

Detta är en omarbetad och förkortad version av ”Ett försvar för krig” publicerad i Riktpunkt nr 5/2000.