Samarbetes problem

Siv Holma, Kiruna och Stig Eriksson, Gällivare; båda riksdagsmän för vänsterpartiet; har fått problem med att Lars Törnman i Kiruna avser lansera sitt Kirunaparti till riksdagen. De anser att det spelar i händerna på moderaten Hans Swedell, och jag delar den uppfattningen.
Samtidigt ställer jag mig frågan: Varför har Törnman dessa planer? Jag utgår ifrån att den förda politiken i riksdagen, landstinget och kommunerna är grundorsaken till Törnmans idéer som han inte är helt ensam om. Att den här situationen uppstått och hålls vid liv är vänsterpartiet medskyldigt till. Det vore bättre om Siv Holma och Stig Eriksson ägnade mer tanke åt sin egen politik än att försöka ”måla fan på väggen” till det missnöje som många människor känner och som även vederbörande anser vara berättigat.
Lösningen är samarbete enligt Siv Holma och Stig Eriksson , men problemet för dem är vem man i första hand skall samarbeta med. Är det de grupper vars intressen de säger sig företräda eller är det de grupper och partier som lidit svidande nederlag i sin svekfyllda politik?
Socialdemokraterna har äntligen erkänt att den förda finanspolitiken under 1980-talet bäddade för den borgerliga valsegern 1991, vilket resulterade i att socialdemokraterna återigen fick tillträda regeringstaburetterna efter 1994 års val. Det var med ett så gott som bankrutt och konkursmässigt Sverige, den så kallade saneringspolitiken inleddes. De som drabbades hårdast var de människor som såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet gör sig anspråk på att företräda. Vid valet 1998 fick sossarna vidräknas en svidande förlust samtidigt som vänsterpartiet gjorde sitt bästa val någonsin.
Vad innebar valframgången för vänsterpartiet? Man inledde ett samarbete i regering och riksdag såväl som i landsting och kommuner med socialdemokraterna, ett parti vars politik underkännants av många väljare. På vilket sätt har vänsterpartiet lyckats vrida politiken åt ”vänster” tillsammans med den EU vänliga socialdemokratiska regeringen? Enligt mitt sätt att se, så är det ett totalt misslyckande. Inför nästa mandatperiod kräver vänsterpartiet minst en ministerpost i en eventuell socialdemokratisk regering för att fortsättningsvis stödja sossarnas högerpolitik.
I min och Stig Erikssons kommun, Gällivare, så blev vänsterpartiet röstmässigt det största partiet samtidigt som sossarna röstmässigt led ett lika stort nederlag. Vad gjorde vänsterpartiet i det uppkomna läget? Jo, kapitulerade inför socialdemokraternas politik. Man överlämnade den viktigaste posten, kommunalrådsbefatt-ningen, till de stora förlorarna med motiveringen, att man annars riskerade förlora bidrag från den statliga bostadsdelegationen. Istället tillsköt man ett vice kommunalråd som blev vänsterpartist och dyrare för kommunens skattebetalare. Även de viktigaste posterna i de andra nämnderna och styrelserna blev föremål för delning mellan segraren och förloraren i senaste valet. Vänsterpartiets kommunalpolitik i Gällivare kommun har under den här perioden präglats av en total anpassning och hel kapitulation inför de socialdemokratiska direktiv som anges ifrån kanslihuset i Rosenbad.
Siv Holma och Stig Eriksson konstaterar att de visat att de är kunniga och att de lärt sig samarbetets svåra konst.
Men jag imponeras inte av den ”svåra konsten” att anpassa sig till andras göranden och låtanden. Konsten är istället att åstadkomma egna göranden och låtanden, men det har inte vänsterpartisterna varit särskilt kunniga i .
Bror Wennström