Spelhålan

Genom Lamfalussy-rapporten ger EU upp industrin och skall satsa allt för finansmarknaden. De EU-beslut som krävs skall tas med än mindre demokratiskt inflytande. Enligt finansminister Bosse Ringholm är detta nödvändigt för att EU skall kunna konkurrera med USA om det globala kapitalet.
En av de verkligt stora besluten vid EU:s toppmöte i Stockholm i mars förbigicks i tystnad. På toppmötet kom man överens om att EU skall ta ”ett snabbspår” mot en gemensam finansmarknad.
I fortsättningen skall EU på ett snabbare sätt kunna besluta om lagstiftning om finansmarknaden. Detta snabbspår innebär att rådet och kommissionen först skall besluta om de övergripande ramarna. Därefter skall kommissionen lägga fram förslag på lagstiftning, förslag som inte skall avgöras av medlemsstaterna i rådet, vilket är den vanliga proceduren, utan i en särskild Värdepapperskommitté med finanstjänstemän. Kommittén skall ledas av kommissionen, som även verkställer besluten.
I februari, en månad före toppmötet, presenterades den plan för en ny och snabbare beslutsmodell som nu har antagits. Den hade arbetats fram av en finansgrupp på sju personer under ledning av belgaren Alexandre Lamfalussy. Lamfalussy-rapporten var kontroversiell på grund av sina ändringar i EU:s normala beslutsordning. Europaparlamentet protesterade, men planen antogs ändå vid toppmötet.
Det officiella syftet sägs alltså vara att lagstiftningen på detta område skall gå ”snabbare”. Därmed avses i själva verket att politikens inflytande skall minimeras. De avgörande besluten skall fredas från demokratin, iväg från politikerna, och i stället tas av de anonyma tjänstemännen och experterna i den Värdepapperskommitté som inrättats för ändamålet. Europaparlamentet, som normalt har lite att säga till om, skall här få en helt undanskymd roll. Och viktigast av allt: i fortsättningen skall EU kunna gå förbi regeringarna och medlemsstaternas nationella parlament när finansreglerna bestäms.
Anledningen till att man inrättar denna nya odemokratiska beslutsordning är naturligtvis att man räknar med att det finns ett starkt folkligt motstånd mot planerna på en gemensam finansmarknad. Det är detta hinder man vill komma runt, och då flyttar man den verkliga beslutanderätten helt och hållet till opolitiska tjänstemän i Värdepapperskommittén och kommissionen.
Genom sin nya beslutsordning skall EU kunna nå en gemensam finansmarknad till 2005, är det tänkt. På denna marknad skall kapitalet inte bara kunna flyttas ännu snabbare och smidigare över landgränserna än idag, både inom EU och mellan EU och USA och resten av världen. Väl så betydelsefullt är att det kapital som investeras på finansmarknaden, t.ex. i värdepapper, även skall ges förmåner framför det kapital som investeras på annat sätt. Marknaden skall regleras så att finanssektorn gynnas på bekostnad av t.ex. tillverkningsindustrin och byggnadsindustrin. Finanskapitalet skall alltså få privilegier som går ut över industrins möjligheter, bl.a. bättre ställning än industrier vid konkurser. I sin rapport angav Lamfalussy en rad ytterligare områden som skall prioriteras, bl.a. ett särskilt ”pass” där börshandlare som godkänts i ett land får vara verksamma i övriga EU, gemensamma regler för företagens redovisningar och mer avreglering för investerare och pensionsfonder.
Den nya beslutsordningen skall säkerställa att det inte finns några hinder mot en fri kapitalmarknad och att vinstförutsättningarna för investeringar på denna är klart bättre än vad de är inom industrin.

EU:s framtid skall vara spekulation, inte produktion
I Dagens Nyheter (13 maj 2001) skriver fyra ledande företagsekonomer att de dagligen möter industrifolk som djupt oroas över företagens ändrade funktionssätt, främst då den alltmer försvagade fokuseringen på den riktiga verksamheten och den tilltagande kortsiktigheten. Det som främst oroar många vanliga företagsledare är de effekter som nu börjar synas av ”amerikaniseringen” av ägandet. De mer kortsiktiga finansiella perspektivet har kommit att dominera på ett närmast skadligt sätt.
Först och främst har ägarbilden dramatiskt ändrats. Börsbolagen ägs numera till största delen av andra institutioner, och allt oftare har dessa sin hemvist utanför Sverige. Vidare har kapitalmarknaden utvecklats och nya snabba finansiella instrument tillkommit. Småbolag börsregistreras, marknader avregleras, offentliga verksamheter privatiseras. Den ideella och kooperativa sektorn har funnit finansiella förebilder. Marknadsmekanismer tillämpas internt i de flesta slags organisationer. Aktieägandet har ändrats från något konkret till något mera abstrakt. Aktien har egentligen närmat sig lottsedelns, travbongens och tipskupongens kvaliteter.
Om denna kortsiktiga finansiella ägarlogik vinner terräng så blir det förr eller senare problematiskt att bygga uthålliga strukturer av värde, är ekonomernas slutsats.
För nu är det genom spekulation på finansmarknaden som de stora och snabba vinsterna kan göras.
Industrin är ju till sin natur lokal och samhällelig. Den förutsätter planering, etablering, transporter, produktion. Där klarar kapitalet inte sig själv utan är beroende av infrastruktur och kommunikationer, av samhälle och av arbetare och tjänstemän. Industriproduktion kräver hänsynstagande till stat, kommuner och fackföreningar. Men det innebär naturligtvis kostnader att på detta sätt beakta andras intressen och binda upp användningen av kapitalet. Och kostnader minskar vinsten. Det är ett av skälen till att industrin nu överges i vårt land och att det växande kapitalet i stället främst samlas på finansmarknaden, som är det givna alternativet för investeringarna.
När man lyckades med sitt globala politiska genombrott runt 1990 kunde man nämligen också driva fram omfattande liberaliseringar av finansmarknaden. Efter dessa avregleringar är marknaden i stort sett fri, utan statlig övervakning. Till skillnad från i industrin kan kapitalet numera användas ganska ohämmat på finansmarknaden. Där finns få produktionskostnader och inga inneboende kontrollmöjligheter.
Sedan början av 1990-talet sker det varenda dag internationella transaktioner till ett värde av mer än 1 biljon dollar. Av detta belopp avser mindre än 15 procent betalning för varor och tjänster. Resten är inget annat än rena finansiella transaktioner, vars enda syfte är att flytta kapital till andra aktier och andra värdepapper, till den del av den globala finansmarknaden som just för tillfället anses kunna ge mest vinst. I ett globalt finansiellt nätverk flödar kapitalet oupphörligt från en fristad till nästa. Med bara ett klick flyttas enorma summor ögonblickligen runt världen, från det ena finansiella institutets flimrande dataskärm till det andras. Den moderna finansmarknaden har inget land.
Och när kapitalet sålunda får koncentreras till den internationella finansmarknaden då raseras också nationalstaterna och globaliseringen drivs på än mer. Industriproduktion lämnas åt sitt öde. Företag kan inte längre få fram några investeringar för tillverkning i Sverige. Även traditionella industriföretag som Volvo och LM Ericsson går över till den omedelbart lönsamma finansiella spekulationen. Andra flyttar tillverkningen till Östeuropa där arbetskraften nu för tiden är billig. Industrier läggs ned. Arbetslösheten stiger och fattigdom breder ut sig. Fabriker står i ruiner och bygder avfolkas. Samhället och staten avvecklas.
Så planerna på en gemensam finansmarknad 2005 lär inte ha något stöd hos folket, vare sig i Sverige eller i andra EU-länder. Dess ohållbarhet och sociala konsekvenser är lätta att se. Den allmänna medvetenheten växer och därmed också motståndet mot utvecklingen.
Organisationer som Attac kan locka med sina glättiga och riskfria angrepp på globaliseringen: att lösningen på problemet är att staten får nöja sig med att bli en sorts fondkommissionär, ett ombud som ser till att kapitalet kan röra sig fritt. Bara detta betalar en liten avgift för finansspekulationen, en s.k. Tobin-skatt, som sedan kan användas för ”en rättvisare global fördelning”. Men de europeiska erfarenheterna från 1900-talet visar att det enda sättet att komma till rätta med problemet är att staten med demokratiska medel tar kontrollen och ser till att ekonomin planeras rationellt och långsiktigt. Det är bara så tillväxt kan säkras för samhället i längden.
Lamfalussy-rapporten och EU:s ”snabbspår” med en ny beslutsordning för finansmarknaden är däremot ett steg i den rakt motsatta riktningen, bort från varje resterande möjlighet till demokratiskt inflytande. Och dessvärre är det alltså precis därför som man har tagit det.
DM-GM