I början av 1990-talet fick svenska folket plötsligt veta att statsminister
Ingvar Carlsson hade beslutat att ansöka om medlemskap i EG, det blivande
EU, utan att ha nämnt det i valrörelsen eller ens diskuterat det i
riksdagen. Carlsson sade att Sverige måste vara med för att upprätthålla
både ekonomin och det allmänna välståndet.
Under kampanjen för EU-medlemskap som drevs av socialdemokraterna 1993-94
var nyckelorden “fred, arbete och miljö”. Påståendet
att Sveriges ekonomi annars skulle rasa samman var standardargumentet från
EU-anhängarna.
Debatten rasade mot en bakgrund som var ganska dyster. Krisen i bankbranschen
och fastighetsbranschen var ett faktum. Kronan hade i praktiken devalverats
med ungefär 30 procent under den finansiella kris som under hösten
1992 sattes igång av svenska storföretag, vilka sålde enorma
mängder svenska valuta på den internationella penningmarknaden. Vid
ett tillfälle pumpades 161 miljarder kronor ut ur landet på bara
10 dagar.
Det svenska folket fick höra var att “vi har levt över våra
tillgångar” och att det s k välfärdssystemet måste
reformas, d v s demonteras. Detta trots att siffrorna från Statistiska
Centralbyrån (SCB) visade att hela det svenska offentliga försäkringssystemet
hade gått med ett överskott på mellan 17 och 41 miljarder kronor
varje år 1982-1991.
Detta överskott fanns efter alla utbetalningar för ATP, delpensioner
och offentliga ersättningar för sjukdom, arbetsskador och arbetslöshet.
År 1992 började systemet gå med minus. Men detta var “enbart
beroende av den ökade arbetslösheten och kan inte tas som intäkt
för att riva i socialförsäkringssystemet”, skrev Jan Hagberg,
dåvarande chefsaktuarie för Folksam, i SCBs Välfärdsbulletin
nr 3 1993.
Dessutom hade Sveriges statsskuld blivit alarmerande hög enligt alla experter,
delvis därför att vi som sagt hade levt över våra tillgångar.
Det var inte tal om att underskottet i statens finanser i verkligheten orsakades
av den stora skattereformen 1990 och kraschen i bankbranschen och fastighetsbranschen.
Inte heller var man angelägen om att diskutera statens tillgångar
i förhållande till dess skulder. Trots att Sverige, enligt OECD sommaren
1993 var ett av de tre länder som hade de starkaste offentliga finanserna
om man räknade in tillgångarna.
Vi kan för övrigt notera att statsskulden idag är större
än vad det var 1993. Men ingen klagar över detta, konstigt nog.
Visst fanns det många mörka moln på horisonten under våren
1994, då debatten om ett EU-medlemskap verkligen tog fart i Sverige. Fast
det fanns mörka moln inom EU också. Ett av dem gällde arbetslösheten.
I en rapport från EU-kommissionen från vintern 1993-94 redovisades
att arbetslösheten inom unionen hade ökat ständigt under de senaste
20 åren, faktiskt fördubblats under perioden. Kommissionen hade ingen
lösning att komma med utan konstaterade bara att något måste
göras. Hur kunde detta förklaras? De svenska experterna försökte
inte ge oss någon förklaring. De helt enkelt förteg rapporten.
Det var lätt att begripa varför. Ty om arbetslöshet var ett problem
i Sverige, varför skulle landet då bli medlem i en organisation som
inte bara erkände att den hade ett stort och tilltagande arbetslöshetsproblem
men inte heller visste hur detta skulle lösas?
Ännu idag är arbetslöshetssiffrorna mycket höga, trots omfattande
och ständigt pågående manipulering med statistiken.
Det är kanske i detta sammanhang som motsättningarna inom EU blir
tydligast. Överklassen och dess tjänare i Sverige och andra EU-länder
presenterar EU som en lösning för ekonomiska problem. På sätt
och viss är det en lösning. Men då bara för kapitalets
problem. Inte för folkets. EU har organiserats av och för kapitalet.
Och dess utveckling och svagheter har från början återspeglat
kapitalismens inre dynamik och allmänna kris, där arbetslöshet
intar en central plats.
Krisen gäller ackumulering av kapital, motorn i det kapitalistiska systemet.
Under kapitalismen skall mervärde skapas i industrialiserad produktion
och mervärdet skall tas i beslag av de kapitalister som äger produktionssystemet.
Men dessa kapitalister konkurrerar också med varandra. De måste
hela tiden kunna sänka produktionskostnaderna för att sälja produkterna
till ett lägre pris. (Priser bestäms av en rad faktorer, inte minst
graden av monopolisering, men här skissar vi bara principen och kan bortse
från dessa.)
I västländerna har investeringar i ny teknologi varit en av de främsta
metoderna för att sänka produktionskostnaderna. Man installerar maskiner,
sparkar arbetare och producerar mer. De arbetare som är kvar måste
i regel arbeta ännu hårdare, trots att de använder “arbetsbesparande
utrustning”.
Men som Marx visade för länge sedan betyder detta att mängden
mervärde, d v s vinsten, för varje enskild produkt blir lägre,
ty mervärde kan skapas bara av mänskligt arbete. Följden är
att man måste sälja flera produkter än förr. Och detta
så snabbt som möjligt.
Låt oss ta ett enkelt exempel. En fabrik med 150 anställda arbetare
producerar 2 000 fönsterkarmar i veckan. Fabrikören tar i beslag
en vinst på 300 kronor för varje karm. Denna vinst är lika med
försäljningspriset minus kostnader för arbete och material, hyra,
elektricitet osv samt avskrivning för de existerande maskinerna. Fabrikören
bestämmer sig för att köpa nya maskiner som kan höja produktionen
till 4 000 i veckan och som bara kräver 75 arbetare för att fungera.
Lönekostnaden för varje fönsterkarm sänks till en fjärdedel.
Försäljningspriset kan då också sänkas och bli mera
konkurrenskraftigt.
Men investeringen kostar pengar, och när fabrikören gör kalkylen
måste han räkna med en avskrivning som är större än
tidigare. Det innebär att vinsten för varje såld fönsterkarm
blir lägre.
Här använder marxistiska ekonomer den organiska kompositionen av kapital,
förhållandet mellan å ena sidan värdet av använda
maskiner, produktionsmaterial och arbete och å andra sidan värdet
av det som skapas. Med en högre organisk komposition av kapital, alltså
då investeringar i teknologi blir större än arbetskraftskostnader,
finns det generellt sett en klar tendens att profitkvoten per enhet minskar.
Vi talar nu, som vid all ekonomisk utveckling, om en trend. Under en given månad,
ett år eller serie av år kan profitkvoten öka eller falla,
inte minst därför att kapitalisterna alltid försöker att
motverka trenden. Dessutom måste man vid varje tidpunkt också ta
hänsyn till de tillgängliga produktivkraf-terna, d v s den
genomsnittliga produktiviteten som är möjlig i verkligheten.
Vid en given tidpunkt kan fabrikören välja mellan olika typer av maskiner
med olika grader av produktivitet, alltså antalet produkter som kan tillverkas
per vecka. Hans val av maskiner kommer att bestämmas av många faktorer,
däribland hur stor den marknad är där han säljer produkterna.
Kapitalister investerar i teknologi av samma orsak som de köper arbetskraft.
De vill få större vinster. Vinsten kommer när produkterna säljs.
Om profitkvoten går ner måste man sälja flera produkter. Detta
innebär att marknaden måste expanderas, och det är precis vad
kapitalet har ägnat sig åt under det senaste 200 åren. Marknaden
måste växa och växa och växa...tills det bli en världsmarknad.
Men om och om igen stagnerar köpkraften på varje marknad, precis
för att kapitalisterna försöker hålla lönerna ner.
Och när marknaden inte längre kan ta hand om de produkter som tillverkas,
då kommer kraschen. Fabrikerna måste stängas, många kapitalister
går i konkurs, arbetslösheten ökar, företag slås
samman för att bilda större, mer effektiva enheter.
Under den tidiga kapitalismen motverkades krascher i viss mån av att nya
industrier uppkom, som själva tog hand om produkter från de gamla
industrierna. I modern tid har krascherna motverkats på olika sätt.
Inte minst genom krig.
Den nuvarande krisen inom världskapitalismen började under den första hälften av 1970-talet, då tillväxttakten (den årliga ökningen i bruttonationalprodukten, BNP) föll med ungefär hälften till 2,5 procent per år inom OECD. Under ett trettiotal år har tillväxten varit ungefär denna, för kapitalisterna inte helt tillfredsställande, nivå. Även här talar vi om en trend som har varierat under vissa år. Men trenden är klar. Stagnation är det dominerande tecknet hos den moderna kapi-talismen.
Hur hanterar kapitalisterna stagnation och fallande profitkvot?
Kapitalisterna kämpar mot stagnationen och den fallande profitkvoten på
olika sätt. En väg är naturligtvis att angripa lönerna.
De arbetare som är kvar efter varje investering i ny teknologi måste
acceptera löner som är så låga som möjligt. I denna
strävan har de socialdemokratiska partierna i Sverige och andra europeiska
länder varit till stor hjälp.
Fabrikören kan också fundera på att flytta fabriken utomlands,
till ett land där arbetskraften kan köpas för en svältlön.
Men då måste han räkna med många faktorer. Först
och främst: kan hans produkter tillverkas av okvalificerad arbetskraft?
Och kan produkterna transporteras snabbt till de marknader där han säljer
dem? Hur mycket kostar transporten? Finns det några importhinder? Om han
t ex tillverkar TV-bildrör i Filippinerna, hur mycket måste han då
betala i tull när de fraktas till Sverige?
I förbigående kan vi notera att kraven på “frihandel”
utan tullmurar ofta bara syftar till att underlätta import från fabriker
i låglöneländerna som ägs av västerländska företag
eller av underleverantör till dem. Och att den enorma utvecklingen av transportmedel
i luften och till havs sedan 1870 till stor del drivits fram av kapitalets behov
att transportera produkter snabbt och billigt till den marknad där de skall
säljas.
När datorisering av produktionen intensifierades, och Sverige är kanske
världsledare i detta avseende, då drömde många kapitalister
om att detta skulle möjliggöra att produktionen kunde flyttas till
låglöneländer där arbetarna bara skulle behöva trycka
på en knapp när lamporna på kontrollpanelen lyser.
Men det tog inte så lång tid innan man upptäckte att datorstyrd
produktion normalt kräver produktionskunniga arbetare, och de finns som
regel i de mest utvecklade länder. Situationen är naturligtvis olika
inom olika branscher, och för kapitalisten är lösningen alltid
beroende av möjliga vinster.
Till exempel har datoriseringen inom sjöfarten inneburit en omfattande
övergång till lågavlönad arbetskraft. Redan omkring 1980
hade ett typiskt modernt lastfartyg en besättning på 5-6 befäl
från västländerna och 20-30 matroser från låglöneländerna.
Ett annat tydligt exempel är biltillverkningen. Fabrikerna i Detroit hade
en hög nivå av datorisering omkring 1990. Men redan då hade
man utvecklat produktionslinjer som kunde köras av mindre kvalificerade
arbetare. Man öppnade nya fabriker i Mexiko, där lönerna var
och är minimala jämfört med i Detroit. Man flyttade produktion
dit och sparkade stora mängder arbetare i USA. Nissan öppnade till
och med en fabrik i Mexiko för produktion av bilar för export till
Japan.
Ett av de främsta sätten att bevara vinsten, trots stagnation och
fallande profitkvot, är s k rationalisering, d v s sammanslagning
av företag, eller kohandel om hur marknaden skall struktureras.
Och det är här som vi hittar startpunkten för EU.
Kol- och stålunionen
1930-talets kris löstes som bekant av andra världskriget. Men kriget
gjorde ändå ett starkt intryck både på kapitalisterna
och de som försvarar systemet. Redan 1939 ordnades Council of Europe, som
var en sorts ministerråd utan makt. Huvudpunkten för diskussionerna
var förstås den ekonomiska krisen, som ingen hade förutsett
och ingen kunde närmare förklara. Men alla visste att överkapaciteten
i produktionssystemet och valutaturbulensen var stora problem.
Winston Churchill pratade på tjugo- och trettiotalet mycket om behovet
av “en sorts Europas förenta stater”, och t o m Clement
Attlee, Labourpartiets ledare och Storbritanniens premiärminister efter
kriget, uttalade sig på samma sätt 1939.
Efter kriget var återkomsten av en djup ekonomisk kris överhängande,
inte minst i Nordvästeuropas då betydande kol- och stålbransch.
USA och Storbritannien pressade Frankrike att låta västtyska industrier
konkurrera fritt inom Västeuropa. Frankrike var tvunget att ge sig men
kunde driva igenom en kompromiss som gick ut på att omstrukturera kol-
och stålsektorerna i Ruhrdalen och norra Frankrike.
Diskussionerna leddes av Frankrikes Jean Monnet. Kompromissen innebar ökade
vinster för de bolag som överlevde och ökad arbetslöshet
i både Frankrike och Västtyskland.
Kol- och stålunionen hade inte att göra med någon önskan
om fred, som EU-anhängare påstår. Det var ett desperata försök
att rädda industrins vinster.
På tal om fred, så var det Monnet som 1950 föreslog en europeisk
försvarsgemenskap som skulle vara övernationell. Målet var att
komma runt det förbud mot en upprustning av Tyskland som Västmakterna
och Sovjetunionen hade varit överens om under kriget. Västtyskarna
skulle ingå i försvarsgemenskapen som “européer”,
inte som tyskar. Efter krigsutbrottet i Korea kände sig Västmakterna
modiga nog att öppet strunta i förbudet och låta Västtyskland
självt rusta upp.
Det stod klart för Monnet, Adenauer och andra västerländska hjältar
att kapitalisterna i Europa måste utöka sitt ekonomiska samarbete
för att kunna konkurrera med USA. En fortsatt rationalisering av Västeuropas
industri krävde en centraldirigerad europeisk union.
Europeiska ekonomiska gemenkapen och Europeiska kärnkraftsgemenskapen
grundades 1958 och blev 1967 Europeiska Gemenskapen, EG, numera Europeiska Unionen,
EU. Under alla år har strävan varit att fortsätta rationaliseringen
och skapa en enda stor marknad utan några tullbarriärer. Marknaden
i EU med en befolkning på 320 miljoner är faktiskt större än
marknaden i USA med 280 miljoner.
Och under åren har graden av rationalisering och monopolisering inom EU-länderna
fortsatt, trots allt snack om fri konkurrens och en kommission som skall övervaka
och verka för konkurrensen. EU kan ses som en tummelplats för storföretag,
som genom kontakter och inflytande bakom stängda dörrar kan främja
sina egna intressen och blockera konkurrenternas. Precis som under bildandet
av kol- och stålunionen.
Ta exemplet när Volvo Lastbilar tänkte köpa Saab-Scania. EU-
kommissionen menade att detta skulle ge det nya företaget en alltför
dominerande ställning i Norden. Men strax därefter fick Volkswagen,
Europas största bilföretag, kommissionens godkännande att köpa
Saab-Scania. Ingenting sades då om att detta skulle ge Volkswagen en alltför
dominerande ställning, inte bara i Norden utan i hela Europa. Det är
ju klart att Volkswagen har mer inflytande inom EU än vad Volvo Lastbilar
har.
Sammanslagning av företag till större, mer konkurrenskraftiga enheter
kännetecknar kapitalismen i Europa likväl som i Nordamerika och resten
av OECD. I alla branscher: från banker, försäkringsbolag och
revisionsbolag till tillverkningsföretag.
Under de senaste 15 åren har vi sett en acceleration av unionsbildningdprocessen
inom EU, eftersom kapitalismens kris kräver snabbare och starkare handling.
Maastrichtavtalet är helt enkelt en formalisering av den stat som krävs
för att denna handling kan fortgå utan irriterande schabbel från
nationella folkvalda parlamentsledamöter.
Kapitalets behov av att vara fritt från de få kvarvarande tyglarna
hos den formella borgerliga demokratin visas enkelt av två citat från
Maastrichtavtalet, som måste vara de minst lästa av alla dokument
som publicerats i Västeuropa, möjligen med undantag för Per Ahlmarks
skrifter.
Inom ramen för kapitalismen har det varit möjligt för nationella
regeringar att påverka ekonomin genom en penningpolitik. Genom att kontrollera
och ändra mängden pengar i cirkulation och räntesatserna kan
man göra livet hårdare eller lättare både för investeringar
och för de arbetande. Men denna möjlighet är nu borta när
man inrättat ESCB (European System of Central Banks), vilken består
av dels Europeiska Centralbanken (ECB) i Frankfurt, som i praktiken är
en dubbelgångare till Tysklands Bundesbank, dels de nationella centralbankerna,
som numera är oberoende av sina respektive regeringar.
I kapitel 2 artikel 105 i Maastrichtavtalet definieras EUs penningpolitik, dess
monetära politik: “ESCBs primära mål är prisstabilitet”.
Ingenting annat. Inte ett ord om arbetslöshet, om behovet att finansiera
utveckling av nödvändiga sociala tjänster inom ett civiliserat
samhälle eller att i övrigt skapa en dräglig ekonomiska miljö
för Västeuropas arbetarklass.
Vidare sägs i kapitel 3 artikel 7 om ESCBs oberoende:”...varken ECB
eller en nationell centralbank eller någon medlem av deras beslutsfattande
enheter skall söka eller motta instruktioner från en EU-institution
eller enhet eller från en regering i en medlemsstat eller från någon
annan enhet. EUs institutioner och enheter samt medlemsstaternas regeringar
åtar sig att respektera denna princip och att inte försöka påverka
medlemmarna i de beslutsfattande enheterna i ECB eller i de nationella centralban-kerna”.
Tydligare kan det inte vara. Om Sveriges statsminister måhända skulle
vilja prata med någon inom ECB om hur EUs monetära politik bör
ändras för att gagna folket, så skulle han bryta mot Maastrichtavtalet.
Ekonomin, det är ESCBs sak. Och Europas befolkning har bara att lyda.
Det påminner undertecknad om ett favorituttalande om demokrati. Det skrevs
i Rom för 1700 år sedan: “Romerska riket är det högsta
uttrycket för demokrati, ty inom detta rike har folket frivilligt överlämnat
all makt till den person som är mest lämpad att utöva den, nämligen
Kejsaren”.
PC