Vi vet att denna paroll omfattar majoriteten av vårt lands folk.Vi vet
att en klar majoritet av den fackliga rörelsens medlemmar är mycket
kritiska till EU och skulle säga nej till EMU om den fick en chans att
säga sitt i en folkomröstning.
Men vi vet också att regeringen rakt emot folkets vilja agerar för
uppbyggnaden av ett Europas förenta stater. Regeringen bestrider detta
och föredrar att omskriva processen med positiva ord som ”harmonisering”,
men det är inte orden utan handlingen som räknas. Och där finns
ingen tvekan utan tydlig handlingskraft. Vi har sett under det svenska ordförandeskapet
hur det arbetats febrilt för att förbereda en ny grundlag för
EU som ska antas år 2004 som kommer att besegla överstatligheten
med gemensam utrikes- och militärpolitik, gemensam valuta och ekonomisk
politik och koordination av sociala nedskärningar. På toppmötet
i Stockholm i mars slogs fast att unionen ska inom de närmaste tio åren
göras till ”världens mest konkurrenskraftiga och mest dynamiska
kunskapsbaserade ekonomiska område”. Detta förutsätter
, som det tydligt formuleras i EU-dokumenten, genomgripande kostnadssänkningar
– i klarspråk kraftig nedmontering av de sociala skyddsnäten
samt pressade löner, ytterligare privatisering av offentliga tjänster
och minskning av de offentliga utgifterna. Så beslutades i mars i Stockholm
att ”eftersträva” en gemensam reglering av socialförsäkringssystemen,
Pensions”reformer” som den vi i Sverige har påtvingats och som
i liknande form nu är på gång i Tyskland, är tydligen
EU:s melodi. Det allmänna försäkringsskyddet urholkas till förmån
för individuella lösningar. Med andra ord: plånboken kommer
i EU:s förenta stater att bestämma över den enskildes sociala
trygghet. För studiebesök i Europas framtid rekommenderas United States
of America.
Under svensk ordförandeskap har EU gjort åtskilliga steg för
att öka tempot för förändringarna i denna riktning. Det
hela rullar på under rubriken ”Modernisering av den europeiska socialmodellen”.
Förbundskansler Gerhard Schröder utvecklade nyligen på SPD-kongressen
Tysklands krav på EU-utvecklingen: EU-
kommissionen bör omvandlas till en Europas regering,– i syfte att
förbättra det verktyg som kapitalet behöver för att säkra
sitt grepp över folken i våra länder. Överstatlighet ska
i ännu högre grad sätta demokrati och ländernas suveränitet
ur spel.
EU är den kofot som bryter upp de demokratiska reformer och framsteg som
vi vunnit under många års kamp.
Det var arbetarrörelsen, en ännu av socialistiska mål vägledd
socialdemokrati, kommunisterna och den fackliga rörelsen som tvingat fram
organisationsrätten, som överförde sjukvård, skola, äldreomsorg
och kommunikationer till samhällets gemensamma ägo, som reglerade
bostadsmarknaden och erövrade steg för steg de reformer som brukar
sammanfattas med begreppet välfärdspolitik. Man kan säga att
på dessa områden ersattes penningmakt med folkmakt.
Vi bröt aldrig kapitalets makt, men vi lyckades att begränsa dess
framfart. Vi inspirerades och stöddes av socialismens uppbyggnad i flera
länder.
Nu har kapitalet tagit tillbaka en stor del av dessa landvinningar som vi vann
under förra århundrade, och ett av dess viktigaste verktyg är
EU.
I ett upprop som 52 socialdemokrater undertecknat i LO- tidningens 1 Majnummer
säger man: Nu får det vara nog!
”Vi gör gemensamt motstånd mot solidaritetens dödgrävare!”
Nu måste alla som vill värna och utveckla den offentliga sektorn
sätta stopp för privatiseringar och vinstintresse inom den gemensamma
sektorn.
Så ska det låta! Och – upp till bevis! För detta mål
samarbetar vi gärna, och för detta finns det ett brett folkligt stöd.
Under Sveriges ordförandeskap har protesterna mot EU-politiken ökat
i vårt land. Det var knappast vad regeringen hade avsett när man
ville ”sätta Sverige på världskartan”. Men det borde
varit lätt att räkna ut, eftersom Persson & Co. i ordföranderollen
inte kunde skylla ifrån sig ansvar för EU:s folkfientliga politik
som de försökt många gånger tidigare. Fler människor
än förr upptäckte, vad EU-motståndarna framhållit
sedan länge: att svenskt storkapital inte är annorlunda i sin strävan
efter profit än kapitalet i andra länder, och att regeringen Persson
som deras verktyg inte skiljer sig nämnvärt från regeringen
Schröder och Blair. Det som skiljer är olika kapitalgrupperingar i
deras bakgrund som alla kämpar om största möjliga profit- och
maktandel inom det globaliserade imperialistiska systemet.
Så har vi fått uppleva en sida av EU-Sverige, som vi tidigare under
många år ha besparats: nämligen det grova våldets och
maktens språk.
Vi vet att Sverige betraktas som sämst i klassen när det gäller
medborgarnas stöd i EU-korridorerna i Bryssel, motståndet mot unionen
här är större än i andra länder. Det hänger ihop
med att vi har en lång tradition av demokratiskt folkrörelsearbete
och mycket att förlora på EU:s maktövertagande.
Men vi vet också att regeringen har gjort allt för att visa att Sverige
är en lydig och följsam medlemsstat.
Under EU-toppmötet i Stockholm var ett av Perssons värsta problem
att socialdemokratiska regeringar i Frankrike och Tyskland inte tillräckligt
snabbt hade avreglerat samhällsägda el- och telebolag. Utifrån
denna erfarenhet framstår svenska socialdemokratins kritiska 1 Majtal
mot borgarnas privatiseringsraseri i Stockholm som oärligt munväder,
typiskt när valen nalkas. I större sammanhang har regeringen ivrigt
följt EU:s krav på avreglering av den samhällsägda verksamheten
och i rollen som unionens ordförande iklädd sig rollen som inpiskare
av samhällets utförsäljning. Så håller Sverige på
att förvandlas från ”välfärds-modelland” till
modell för nyliberalism.
På utrikespolitikens område har vår tidigare – i varje
fall deklarerade - neutralitet och alliansfrihet i praktiken totalt skrotats.
Sverige har blivit en förbindelselänk mellan EU och Nato och en ohöljd
stöttepelare för USA-administrationens aggressiva imperialism.
Sveriges stöd till Natos och EU:s bombningar av Jugoslavien markerade
en grundläggande förändring i den svenska säkerhets- och
utrikespolitiken. Både regeringen och naturligtvis krigsindustrin ägnar
sig med all kraft åt upprustning och uppbyggnaden av en EU-armé
med aggressiv anfallsdoktrin långt borta från FN-stadgan. Krig är
ett medel som EU uttryckligen förespråkar för att lösa
konflikter i unionen – d.v.s. i kapitalets intresse - även om man
vackert omskriver det med ord som ”fredsframtvingande” och ”aktiv
konfliktlösning”.
EU-armén inkluderar två stater med kärnvapen samt tillgång
till Natos kärnvapenarsenal. Och Sverige är del av denna kärnvapenkrigsmaskin,
långt borta från Stockholmsappellen och deklarerad kamp för
kärnvapennedrustning. Inte ens USA:s senaste hot om att etablera kärnvapensystem
i rymden och därmed omintetgöra decenniers ansträngningar för
kärnvapenbegränsning har förmått den svenska regeringen
att säga ifrån. En lam och pliktskyldig hänvisning till att
USA bäst skulle låta bli NMD-systemet för att en ny kapprustning
kommer att sättas igång var allt vi hörde av Sveriges utrikesminister.
Förklaringen att Sverige just nu måste tala för hela EU, är
ingen ursäkt utan bara en bekräftelse på EU:s negativa roll
när ett medlemsland varken kan tala fritt för sina åsikter eller
engagera sig i kampen mot kärnvapen och USA:s supermaktsimperialism.
Denna aggressiva militärpolitik går hand i hand med en skärpning
av invandrar- och flyktingpolitiken och försämrad biståndspolitik.
För en månad sedan dömdes två svenskar i Västerås
för att de sålt en vattenreningsanläggning och ögonduschar
till Irak - medan Sveriges export av vapen till Turkiet ökade under förra
året. Exemplet är talande när det gäller vårt lands
utrikespolitik.
Förändringarna i Sveriges internationella politik i storkapitalets
intresse går hand i hand med reaktionära förändringar inåt
land. Som en självklar följd växer spänningen, missnöjet
och protesterna. Och detta missnöje är berättigad. På nästan
alla levnadsområden upplever folkflertalet försämringar. Men
hur möter vår regering protesterna?
Under EU-toppmötet i mars i Stockholm mobiliserades ett polispådrag
av aldrig tidigare skådat slag i vårt land, avspärrningar och
förbud att demonstrera långt borta från syn och hörhåll
av dem de demokratiska meningsyttringar var bestämda för: EU-ledarna,
de som fatta beslut över våra levnadsvillkor.
Maktdemonstrationen fortsatte överallt där EU:s beslutsfattare möttes,
i Luleå, Östersund, Norrköping och Malmö. Hela Norrbottens
poliskår drogs samman för att några EU-ministrar skulle få
åka snöskoter och renpulka utan att besväras av sina väljare.
Demonstranterna i Malmö möttes av den allra värsta form av polisbrutalitet.
Regeringen har försökt att svära sig fritt från ansvar,
men det är både fegt och falskt. Regeringen bär ansvaret –
både för den odemokratiska politik som är orsaken till det växande
missnöjet, och för ordern till polisen att dölja eller kväsa
folkets protester.
Massiv mönstring av poliser i kravallutrustning mot poli tiska demonstrationer
är en provokation i sig. Tankarna går till skotten i Ådalen
för 70 år sedan, då utkommenderat militär mördade
demonstrerande arbetare. I Malmö fick vi en försmak på vad makten
gör när folkliga protester mot t ex EU-politik blir för stora.
Så lite skiljer dagens kapitalism från den för 70 år
sedan.
När statsministern sade sig efteråt vilja förhindra nya konfrontationer
blev man både rädd och förbannad: Regeringen Persson inbjöd
Attac – den organisation som flera ministrar tillhör och varmt välkomnar
– för att diskutera ”folkets protest”.
Och på frågan, varför enbart Attac inbjöds, svarade statsministern:
”De flesta kraven som Attac framför är bra och ger ett opinionsmässigt
stöd för regeringens politik.”
Det är inte bara en provokation mot alla som protesterar när regeringen
endast talar med dem som egentligen är överens om det mesta, utan
det är också ett exempel på hur SAP infliltrerar och kastrerar
organisationer som skapats av demokratiska krafter i hederliga och ärliga
syften.
Vi känner igen detta sätt att ”oskadliggöra” politisk
opposition från den fackliga rörelsen, som idag i stort sätt
uppträder som en förlängd arm för regeringspolitiken.
När regeringen driver en politik som så hårt slår mot
LO-kollektivet och fullständigt struntar i LO-medlemmarnas uppfattning
i EU- och EMU-frågan – då svarar LO-ledningen med att starta
en kampanj för att värva medlemmar till SAP.
Vad LO borde göra, det är att mana sina medlemmar att visa sitt missnöje
genom uttalanden, protestmöte, demonstrationer och andra aktioner.
I de stora protestmanifestationer mot EU-politiken och imperialismens globalisering
i Amsterdam, Nice, Seattle, Prag och Québec spelade fackliga organisationer
från andra länder en mycket viktig roll. Fackföreningar från
Frankrike och Tyskland, Italien och USA syns när kampen förs mot privatisering
och flyttning av arbetsplatser till låglöneländer, mot försämrad
arbetsrätt och urholkning av de sociala trygghetssystemen. Den stora och
starka, välorganiserade svenska fackföreningsrörelsen däremot
lyser med sin frånvaro. Det är en Saltsjöbadsanda som är
förödande, förödande för de arbetandes intressen och
på sikt förödande för facket själv.
Lösningen av problemet heter aktiva medlemmar. Fackets medlemmar som måste
skaffa sig gehör för sin protest mot EU-politiken, våra fackliga
organisationer är en oumbärlig bas för att föra kampen för
de arbetandes intressen.
Det framförs idag klagomål på de ungdomliga inslagen i demonstrationerna
mot EU. Vi säger: heder åt de ungdomar som slåss för sin
framtid. Med slåss menar vi förstås politisk kamp, inte stenkastning
och fysisk våld mot en poliskår som är ett villigt verktyg
i de verkliga makthavarnas händer. Våld spelar dem i händerna
som bara söker efter anledningar för att kväsa de demokratiska
krafterna. Vi kräver öppet visir på alla sidor, demonstranternas
och polisens!
Vår kamp mot EU och EMU är en kamp för bättre levnads-
och arbetsvillkor idag, både i Sverige och andra delar av världen.
Det är en kamp för fred, demokrati och jämlik utveckling.
Det är en viktig del i kampen för det enda hållbara alternativet
till imperialistisk globalisering – socialismen.
Rolf Hagel